Om samtal och samtalston. Och orden vi använder.

I efterdyningarna av flera artiklar kring vilka vi nu är, vi som bor i det här landet, och vilka som passar in och vilka som inte anses göra det, och på vilka grunder, slås jag av svårigheterna att avgöra vilka ord och uttryck som är acceptabla.

Vilka som vi kanske får leva med, vilka som behöver rensas ut. Och hur det skall ske och vem som har rätten att bestämma det.

Det kanske är en skitsak jämför med mycket annat som händer i vår vrånga värld, men tanken vill inte släppa.

Det finns ett sluttande plan här, och jag undrar ibland hur man alls skall kunna hålla balansen.

Jag tänker till exempel på tillmälen till andra människor, särskilt bland unga, bland barn och ungdomar.

I en av de mest delade artiklarna nu handlar det om N-ordet. Naturligtvis skall ingen behöva höra detta som öknamn. Det är helt otroligt att det skall behöva sägas.

Förvisso må man minnas att den tiden är närmare än vad många tror, då N-ordet uppfattades som det neutrala, icke-diskriminerande ordet för svarta. Men det ÄR en passerad tid.

I dag lever vi i en verklighet där även gamla stela gubbar som jag utan problem kryssar undan det. För mig personligen blir det dock aldrig ett nedsättande ord - jag tänker på Martin Luther King - men för andra är det, för de drabbade, och det räcker nu för mig.

Och dessutom, även i den tiden var ett öknamn ett öknamn.

Samtidigt är det faktiskt här nånstans som det börjar krångla lite.

Är det så enkelt som att det enbart är rasistiskt präglade tillmälen som måste stoppas - N-ordet, J-ordet, Z-ordet?

Det kan se ut som en hyfsat lätt avgränsning. Men den upplöser sig snabbt i gränsdragningsproblem för den som så önskar. Eller den som bara låter tanken fara vidare.

"Tattare" är knappast ok, men tänk om någon mer insatt elaking kallar vår protagonist för Tataren?

Och i vår närhet - är norrbagge mer ok än danskjävel? Får man kalla sin polare med grekiska rötter för "turken" när man vill jävlas med honom?

Och vad med skåningen som kallas "dansken"?

Men det här är inte min poäng.

Det som skaver hos mig är alla de andra öknamnen. Varför skulle glasögonbäraren och den rödhårige få karakteriseras enbart genom detta enda attribut, på sätt som ofta(st) är solklart kränkande?

Att inte tala om alla de som vid vartenda tilltal hånas för sin kroppshydda, för att de är mycket eller bara lite överviktiga, eller - vilket kan upplevas som lika kränkande, tro mig - för sin tunnhet.

Populära kränkande tillmälen kan också handla om - upplevd, pådyvlad - avvikelse från normalintelligensen. Hur många har inte vandrat genom skoltiden med sådana namn klistrade på sig, klibbande vid sig?

Jag vill inte bagatellisera rasismen, varken den grova hårtslående eller den mer gömda och på sin höjd halvmedvetna. Jag har och har haft för många utsatta i min närhet för det.

Den skall och måste bekämpas, på många nivåer.

Men jag vill problematisera den utopi som synes ligga under många utbrott på debattsidor och bloggar, i inlägg i sociala medier eller kommentarsfält - drömmen om att kunna rensa ut allt det onda.

För att utopier skall ha något värde måste de förbli utopier. De där som håller på att förverkliga utopin är sällan något bra sällskap.

Den som eftersträvar absolut renhet kommer att hamna i utrensningar.

Jag vill slå ett slag för den pragmatiska hållningen. Att försöka någorlunda enas om, och fastslå, att här, nånstans här går gränsen för vad som är acceptabelt i vår tid, i vår miljö.

Och ett slag mot den sjuka som grasserar, den som yttrar sig i driften att tävla om vem som kan hitta flest omedvetna rasister, sexister, homofober eller något annat som få av oss vill vara.

För att sedan försöka dra ned brallorna på dem, i ett tonfall som en kvällstidningslöpsedel: ”Ditt matrecept kan vara dold rasism”.

Ett slag för det goda samtalet om vad som funkar.

Vad som är totalt åt helvete, vad man bör vara försiktig med, och vad vi får leva med tills vidare.

Om föränderliga och diffusa gränser.

Ett samtal där vi försöker se till att alla får vara med. 

Och där ingen ensam har tolkningföreträde

Tack för ordet!