Glad och Bitter: Fisklir. 3: Ombord & omkring

Jag fick frågan varför jag så utförligt uppehåller mig vid våra njutbara dagar vid Schlei. Och andra liknande berättelser.

Frågan hade, förstod jag, två aspekter – å ena sidan varför jag gör det alls, å andra sidan varför jag använder bloggformen som enligt en del ängsliga människor är så passé.

Och svaret är också flerskiktat. Det enklaste är förstås: vad har man en blogg till, om inte för att berätta om sitt liv, sin tid, sina glädjeämnen och sina vedermödor, sina framgångar och sina tillkortakommanden: sin värld.

Jag finner det naturligare att göra det i bloggens form, där den som till äventyrs har intresse kan välja själv, välja och välja bort, än att ösa ut statusuppdateringar på FB om var just jag och mina närmaste befinner sig i just den minuten – som om alla mina FB-vänner skulle fråga efter det.

Sedan är det ju så att jag ser den här bloggen som en ren filial till östra Angelns och Hogdalsbygdens turistverksamheter.

Allt som kan få någon att få upp ögonen för dessa trivsamma trakter, så föga exotiska men så inbjudande var och en på sitt vis, är värt att ägna sig åt.

När det gäller Angeln och Slesvig-Holstein ser jag också så många fotomotiv som inte ens jag med min snubblande teknik kan misslyckas helt med att fånga, från rosor över fåglar och hus till de svepande landskapen och molnen över dem. Det fyller liksom upp sig själv. Och då var vi ändå inte på västkusten denna gång.

Att presentera detta vänliga milda landskap är också en liten liten motvikt och känga till dem som fortfarande tror att vårt stora södra grannland bara är en kolröksstinkande korvslukande bakgrund för snabba autobahnrusningar till den riktiga kontinenten.

De där som tror att tyskarna hemligen drömmer om att få vara KZ-vakter. De som tror att Schickelgruber var tysk och Beethoven österrikare. Dem finns det fortfarande lite för många av.

Allt nog – här är del 3.

Kameran spelade mig ett spratt. Något mackel med inställningarna - och Schleihalle kom att skirmra i ett oskarpt släpljus, som för mig personligen dock förmedlar ensorts inre sanning.

"Våra" fönster är de fem mittersta i bottenvåningen

I Maasholms hamn landas fisk fortfarande varje dag. På kvällen är det dock stilla och blankt (när de första dagarnas häftiga vind lagt sig, vill säga...). Bortifrån giganto-marinan - till höger i bild - hörs dock gängse semesterseglarljud.

Mastskogen i marinan - villsäga en del av den

Vinden mojnade men molnen växte, och den dag vi tänkte oss en båtutflykt såg de ut så här.

Blixtar slog ut ur dem och det mullrade tungt in mot Kappeln och Slesvig.

Men vi beslöt att våga utflykten ändå, uppmuntrade av de strama måsarna som tycktes hålla någon sorts parad på bryggan. Eller var det en mässa till vädergudarna, en stillastående omvänd-regndans? Kanhända.

Så vi tog plats på "Stadt Kappeln" på väg ut till Lotseninsel vid Schleimünde, och såg Maasholm glida bort bakom oss.

På vägen ut mötte några av fiskebåtarna på väg in - här har Maa1 (som också syns på bild 2 ovan) just passerat Lotseninsel.

Det berömda fyrtornet som sedan 1871 hälsat de resande välkomna till Schleis mynning var insvept i byggnadsställningar. Det skall rustas upp, vilket är bra, men skall också målas om i andra färger, vilket är lite trist.

Vid landgången stod Jan från föreningen Jordsand som övervakar och sköter fågelskyddsområdet och erbjöd en kort guidad tur in i det samma, som normalt är förbjudet område för enskilda.

Vi hoppade förstås på - det där området har lockat länge (att ressällskapet ser så ointresserat ut på bilden är en ren synvilla).

Så vi fick träda in genom den magiska porten...

...och kom riktigt nära den där smått mytiska träddungen som man alltid ser ut mot.

Ett av träden hade vikt ner sig i någon av den förlidna höstens stormar.

Därute fick vi höra något om områdets flora och framför allt fauna, och lärde oss att även i detta nästan tidvattenlösa område kan vinden göra att vattenståndet varierar tre meter (lite varstans i regionen bevaras minnet av den största av stormfloder, november 1872, med små skyltar som anger vattennivån den gången.).

Samt att de vackra vildrosorna, rosa canina, kallas Kartoffelrose, och - ursprungligen inplanterade för att binda sanden - nu breder ut sig så mycket att man måste stävja tillväxten - med hjälp av kaniner, bland annat.

Och sedan hemåt igen med en ivrig amatörfotograf hängande över relingen.

Det här med att göra ingenting på semester är fantastiskt effektivt: man hinner med så mycket.

Vi var och fikade på Ludwigsburg, ett av de många gamla godsen på Schwansen, och köpte honung och en mycket god fårkorv.

Och apropå fika så är inget Maasholmsbesök komplett utan ett besök på Sand am Meer med en Rabarberkuchen:

Tvärs över gatan har man då byns rådhus med hantverkarhuset intill, sannolikt byns mest fotograferade motiv (i konkurrens med korsvirkeshusen på Westerstrasse)

Men vi åt inte alla måltider på lokal. En viktig del av charmen med att ha en egen lägenhet i ett fiskeläge är allt man kan ordna själv. Här har kökschefen serverat butt, med lite ål och sill - och den där fårkorven - vid sidan om.

Så kan man gå ut och se på fotboll efter maten (fast att döma av bilden hade vi den igång även under densamma).

Här T fokuserad på tv:n på Fischerhütte. Tror dock att det var en ganska ointressant match typ Honduras-Schweiz.

Obs - mörk Flensburger i glasen. Inte lika lysande som den ljusa pilsnern, men god.

Och lokalbefolkningens intresse för evenemanget, då?

Jotack - det var klätt i svart-rött-guld. Gällde även trötta kopior av antika statyer.

Sista dagen tog vi en vandring uppe vid Gelting Birk.

Det var då kameran trilskades, men A-L fångade i alla fall övertecknad på stigen invid havet i detta säregna hedlandskap mellan två vatten. Sjöfåglar och vildhästar och saltstrandsdoft.

Och så finns det ju vissa ställen man bara måste besöka. Och då avses inte Niebywesterfeld.

Inga bävrar siktades dock.

Traditionsenligt (ett ord som dyker upp ofta när man skall skildra de här vistelserna, har jag märkt, vad det nu kan bero på) avslutade vi med middag på Schunta, Maasholms "finkrog" (så fin numera att de verkar ha slutat med fotbollskvällarna på storduk.)

A-L åt torsk, T åt Fischpfanne (igen - denna gång även med stekt ål)(det där i traktörpannan är alltså EN portion...)