Natur och kultur. Del 1: En kväll på Kreta

Så blev det en helg i kulturens och naturens tecken, med en släng av medborgarskap

i söndagssolen därtill

På fredag kväll Idomeneo på Drottningholmsteatern. Kanske inte någon av Mozarts mäktigaste prestationer – han var visst 24 när han klämde ihop den, f.ö. – men absolut bra nog för en relativ operanovis som jag.
Och Mozart är ju när man lägger ihop summorna alltid Mozart. (så till den grad här att man då och då känner igen små slingor, teman, melodilösningar, dock utan att kunna placera dem).

Till upplevelsen tillkommer lokalen. Man kan frossa eller avstå från att frossa i de historiska sammanhangen och berättelsen om hur denna institution bevarats närmast oförändrad från 1700-talet – men man kan inte komma ifrån att det är en speciell upplevelse att sitta där i den smala sluttande salongen och känna snarare än höra det ålderdomliga maskineriet knaka.

Eftersom vi av respekt för trafikens möjliga komplikationer tagit oss ut till Lovön ganska tidigt fick vi också tid till en stund promenad i parken; det finns många sämre platser än att fördriva en ledig stund än Drottningholms slottspark en ljum sensommarkväll.

Föreställningen var fin, det var den.

I recensioner hade anmärkts på teaterdelen av spelet, hur det inte hängde ihop, och det kanske är sant, men herregud, vem såg någonsin en operaintrig som hängde ihop? 

Sångarinsatserna var bra. Upplägget att låta en mezzosopran sjunga den unge mannen Idamante är tydligen en vanlig modell. Det fungerar utmärkt här. Katija Dragojevic bär dramat som pågår runt henne (honom).  

Malin Byström briljerar i en stundtals nästan farsartad framställning av den hispiga och till sist skvatt galna Elettra, en roll som förvisso är något svårinpassad i förståelsen av dramat (och som ligger väldigt långt från den ödesmättade tunga tragiken i Orestiens värld).

Och Marianne Hellgren Staykovs unga Ilia har en matter-of-factly och vardaglig sårbarhet som väl matchar hennes enkla nutidssdräkt (annars ett slitet grepp som jag normalt är sååå trött på).

Och så är det Hovkapellet. Hur de lyfter fram den mirakulösa exakthet som alltid finns hos Mozart, den här svindlande upplevelsen av att det är just så som det skall vara, just i det ögonblicket, just på det viset. 

Och de fyller den lilla lokalen med denna upplevelse, med detta ljudande, med all denna klangens självklarhet.

Ett mirakel som denna ensemble upprepar gång på gång.

Sedan är det något lite problematiskt med avslutningen av pjäsen. Den kulminerar i en dramatisk scen när Elettras kjol förvandlas till ett blodrött hav (av lågor?) innan hon sjunker ner i underjorden, inte alldeles olik Don Giovanni. 

Det är magnifikt och känns som ett logiskt slut. 

Men efter det följer en förvisso välgjord scen där Idomeneo i sin ensamhet tror sig tala till sitt folk, en scen av utsatthet och sårbarhet och sorg. 

Den kanske är tänkt att fungera som en närmast fristående coda, ett stycke scen utanför scenen. 

Men om så är tanken bleknar den i skenet från föregående scen. Och blir lite hängande. 

(Det är för övrigt något av samma sak i DG, där vi får lite småprat mellan övriga deltagare efter huvudpersonens nedsjunkande i underjorden, ett småprat som känns ganska överflödigt).

Som helhet: synnerligen njutbart.

_____________________________________________________

En förvirrande och fascinerande tanketråd löpte fram mellan medvetet och undermedvetet genom kvällen: hur de olika tidsplanen samspelar.  Man ser något som känns som mytiskt gestaltad historia, och fångas i frågor. 

Är det pjäsberättelsens ursprungliga då-plan, den mykenska folkvandrande bronsålderns tid, eller är det den homeriska gestaltningens mörka århundraden fram mot tidigklassisk tid, eller kanske mest den klassiska epoken, tragödernas tid? 
Eller är det bara librettistens stökiga sena 1700-tal när upplysning brottas med l’ancien regime-tröghet och romantik i vardande? 
Eller vår egen nutid, nästan-nutid, just denna uppsättning men också dess föregångare i iscensättningarnas böjliga tradition?

Svar får man kanske inte när man sitter där på sin hårda bänk, och skulle ibland kanske inte ens få om man gick till källorna och studerade, men det hindrar inte tankarna att löpa, befriade från tidens bojor av det lätta mozartska som salongen svävar i.

Ett enda exempel, (ett som kanske faktiskt har ett svar fast jag inte känner det): 
Det dyker upp ett sjömonster som ödelägger stora delar av den stad på Kreta där dramat utspelas.  Det härjar och förgör, dödar och river ned.

Det kunde vara en närmast arketypisk myt-gestaltning av jordskalv med åtföljande flodvågor, just sådant som vi vet faktiskt drabbade Kreta under den tid som är berättelsens mest grundläggande tidsplan. 
Men är det verkligen det? Eller är det librettist Varescos påhitt?

I confess I dont know, som LC skriver.

Och på den vägen är det.

Ett tankens ledmotiv som löper längs med föreställningens linjer. 
Spännande och alldeles lagom skavande.

Barockparken avstod vi ifrån 

__________________________

För att inte helt spräcka min image som surgubbe skulle jag vilja uppmana de ansvariga att se över organisationen av paus-serveringen. 
Kaos kan vara gemytligt. Så icke här.

____________________

Forts följer  här: Tillbaka till naturen