Hurtigruten - vägen hem

Så fortsätter vi resan, som det heter i Yellow Submarine

(Vi håller oss dock över ytan.)

Och så kom vi till Kirkenes.

Det är inte resans östligaste punkt (det är vid Vardö), och än mindre dess nordligaste, det är som nämnt Mehamn - men det är vändpunkten: hit men inte längre.

Och mycket längre går för övrigt inte att komma just där, för Kirkenes ligger tämligen långt in i en av Varangerfjordens bifjordar.

Långt till Ryssland är det inte heller - grannlandet kan anas i bakgrunden på ovanstående bild, med vägen bort mot gränsen vid Jakobselv.

I Kirkenes blommade syrenerna.  Den 10 augusti.

Vi tog en vandringstur runt halvön Prestöya.

...där lokalbefolkningen hade inte ställt undan sparken. 

Tur-guiderna Diego och Niklas provar och demonstrerar detta förträffliga vinterfordon för häpna tyska vandringsdeltagare.

Från några av husen i bakgrunden kunde man f.ö. plocka hjortron i trädgården.

Lyxigt.
Men nåt skall man väl ha till tröst om man bor i ett arktiskt klimat

Samma kväll kom vi till Vardö.

En rask marsch förde oss till det väldiga men gripande minnesmärket över häxprocessernas offer.

Norska Finnmark var en av de europeiska regioner där störst andel av befolkningen föll offer för detta tidens raseri.

Vidare.

Mot väster

Finnmarkskusten står oftast som en mur, men inne i fjordarna växer bergen ibland, som här nära Öksfjord, där man anar Öksfjordjökelen, som länge var den enda glaciär på norska fastlandet som kalvade direkt i havet -

- tills klimatförändringen satte stopp för det...

Det är trakter där ett plötsligt clownansikte kan dyka upp på bergssidan

- kanske som en grimas åt vad vi gör med världen

Och så Hammerfest.

Världens nordligaste Hammerfest.

Utan tvekan. 

Visste ni att Adolf Lindström som skapade biffrätten som bär hans namn kom från Hammerfest?

Inte vi heller. Men så säger de på museet i stan. 

Och det får man väl tro på.

A-L blickar ut över staden, där vår Nordlys ligger vid kaj

Vänder man sig om, så ser man ungefär det här:

Kontraster...

(Inte mindre förstärkta av att det några hundra meter på andra sidan det närmsta krönet på bilden ligger ett tämligen ordinärt norskt villaområde.)

Nere i stan, alldeles vid kajen, finns alltså ett museum, som inte bara berättar om överraskande kulinarisk-historiska förhållanden, utan också visade oss en gammal bekant från Gjesvaersteppan:

Den här gynnaren var dock uppstoppad och hade ingen chans att dyka utom åsyn.

Vi handlade, och hittade både Lofotpils och torrfisk, vilket vi fått oss rekommenderat som en njutbar kombination.

Det stämde. Mycket bra.

Vi kompletterade med lite "rensnacks" - ölkorv på renkött - och lite annat.

Det är inte så att man känner behov av mellanmål på Hurtigruten, därtill är maten alldeles för riklig och god, men ibland kan det vara trevligt.

Och Lofotpils och torrfisk går absolut bra ihop.

Tromsö.

Midnattskonsert i Ishavskatedralen.

Det är inte riktigt lika häftigt när det inte är midnattssol, men musiken var nästan ännu bättre nu än för fyra år sedan.  Folkmusik, samiska inslag, norsk-klassiskt.

Meditativt.

Stokmarknes är känt som stället där allt började. Hurtigrutens skapare Richard With kom härifrån, och här finns ett museum över Ruttens historia. Vi skippade det denna gång och tog en promenad, tittade på hus och fåglar och andra människor.

Alltid tärna, aldrig brud...

En stad vid havet.  Och så dessa berg i bakgrunden.

Igen och igen

Och broarna...

Just denna går över den norra änden av Raftfjorden - vi har åkt över den en gång, med buss på väg från Svolvaer till Narvik.

Nånstans här, mellan Risöyrännan och Raftfjorden, började det hända något med vädret.

Runt Lofoten gick styv kuling, upp mot gränsen för det som norrmännen kallar "liten storm",

Vi fick vänta en dryg halvtimme utanför Svolvaer på tjänligt vindläge att gå in.

Till sist gick det dock, och vi kunde ta en kort tur i Lofotens centralort.

Där kunde vi bland annat äntligen se vår båt från utsidan och ta en turistbild med ring runt vårt fönster - det inte så rena...

Måsarna var inte lika mycket i farten som när vi besökte Svolvaer 2013.

Vi fick i stället kontakt med duvorna i Svolvaer.  De var dock varken lika många eller lika stridslystna. Vilket senare kan vara rimligt när man talar om duvor.

Stoppet i Svolvaer är aldrig särskilt långt, och pga det där med vinden ännu kortare denna gång.

Efter en rätt gungande färd ut till Stamsund, och en natt i dyningarna på Vestfjorden kom vi ner längs Nordlandskusten -

- där enterna marscherar på bergskammarna.

Vi hann med en regnig vandring runt i Brönnöysund, som berömmer sig av att vara Norges mittpunkt. Grannlandets svar på Ytterhogdal, alltså.

Och så var det roliga slut.

Vi steg av i Trondheim, vid samma kaj där vi stigit på en händelserik vecka tidigare, fast ms Nordlys nu var sydgående, inte nordgående som då.

Hämtade bilen som stått parkerad vid Vaernes flygplats och ställde kosan österut på landbacken.

Via bland annat Marby vid Storsjöns östsida, där vi fick kaffe och stut på Gammelgården - och pelargongarnerad utsikt över sjön - tog vi oss hem till Hogdal

Hemma igen, i det silade ljuset som gör alla fotografier konstiga.

Första delen av resan här

Det kommer som sagt en berättelse om fåglar också.

Senare.

Här,