Helgjutet om den tragiske narren

Verdi har väl aldrig riktigt varit min gubbe.  
Lite för mycket trallande, en klichébild av operaälskande italienare som visslar till arior hjälpligt förklädda skillingtrycksvisor i pittoreska gränder.  
Död och pina gestaltade i samma flödande medryckande form som glädje och extas. Operans uppsättning av Trubaduren  för ett antal år sedan gjorde inget för att skingra mina fördomar.

Men nu Rigoletto, som vi ägnade fredagskvällen åt.

Här är något mer helgjutet

Redan i första akten sätts anslaget. Sång och musik och agerande hänger samman, det saknar all dragning åt nummerrevy, och den fredags-applådsugna publiken får endast vid två scenbyten  tillfälle att visa att de dyra biljettpengarna var värda att spendera

Det blir något mer tillfälle till de i andra avdelningens båda akter, för Verdi är ju alltid Verdi; det stör mig likväl att man har så bråttom att börja klappa att man inte låter paradnumret Donna è mobile avslutas.
Det levereras förvisso klanderfritt av hertigtenoren Leonardo Capalbo, men låt för tusan orkestern spela klart!

Fyller scen och salong

Capalbo är en av flera sångare som gör riktigt bra ifrån sig. Visserligen har hans röst någon gång en klang som drar åt det lite bräkiga, men den bär, och han agerar fint.
I början av andra akten har han att fylla scenen – och salongen – ensam, och det gör han med bravur.

Emellertid överglänses Capalbo denna kväll av Karl-Magnus Fredriksson, som gör titelrollen.

Vi är vana vid att se honom i stödjande roller, men här är det han som står i centrum.

Och han lämnar ingen tvekan. Inte bara sjunger han storslaget, även hans agerande imponerar – något man inte alltid kan ta för givet i operaföreställningar.

I linje med samtidens syn på funktionshinder tonas Rigolettos puckelryggighet ned, men Fredriksson rör sig med ryckig ovighet som mer allmänt markerar det handikapp som förvisat Rigoletto till rollen som narr.

Narren upphör att vara narr

Detta är dramat där narren upphör att vara narr, och där komiken blir tragedi., en moralitet om hur ett oförutsebart händelseförlopp kan bryta sönder en människa.

Inledningsvis är han ännu självsäker och hånfull. Ehuru bitter och inuti osäker förlitar han sig tryggt på hertigens beskydd och tror sig oåtkomlig i sin narroll.

Det är i den storslaget gestaltade inledningsscenerna från hertighovet i Mantua, där härskaren spelar upp och lever ut sin makt, över kvinnorna och därmed över deras män, över männen och därmed deras kvinnor, på ett sätt som inte saknar Don Giovanni-vibbar.

Men det är inte han som skall gå under, det är den slagfärdige och spydige narren, träffad på sin känsligaste punkt, sin kanske enda känsliga punkt – dottern Gilda.

Här skall inte göras några försök att återberätta handlingen, som har operaintrigernas ganska svaga psykologiska trovärdighet men ändå inte saknar viss inre logik.

Från burlesk över förväxlingsfars till svart drama.

Och gestaltad med lite av folksagans tonfall.

Tanke att fundera på

Jag funderar lite på om det är tanken att vi skall ta Rigolettos parti eller enbart betrakta honom utifrån. Förvisso är hans avsky för hertighovets omoral, där den starke har rätt och money talks, lätt att dela.
Kunde vara ett memento för den sortens människor som gärna betonar att chefen måste få bestämma, om de nu tänkte längre än näsan; om chefen alltid bestämmer kommer han (för det förblir en han) så småningom bestämma sig för att han vill förlusta sig med din hustru.

Bara så att du vet.

Men Rigolettos egen syn på saken med dess tankar om heder och skam känns inte heller alldeles fräsch. Visst älskar han sin dotter över allt, och vill henne allt väl.

Men lika viktigt är att hon är hans.

Det är inte särskilt lätt att tycka om någon av dramats agerande. Inte ens den oskyldiga dottern Gilda, vars offerdöd åtminstone i mina ögon ter sig tämligen schlagerbanal.

Desto mer kan man beundra Ida Falk Winland, som gör rollen. Lätt och självklart.

Självklart, helgjutet

Just självklart är ett ord som karaktäriserar uppsättningen, där till och med jag sväljer att kostymeringen på numera sedvanligt vis svävar mellan tidsperioderna.
Intrigen är alltså som den är, men allt hänger ihop och utvecklas problemfritt ur vartannat. På ett bara till synes paradoxalt vis hålls tempot uppe genom scenbyten bakom fälld ridå – inga krystade försök att dölja att det är teater.

Kvällens andra ledord har jag också redan använt – helgjutet. Jag lånar det av hustru A-L, som redan i pausen beskrev inte bara uppsättningen, utan även operan som sådan, just så. 

Det är mindre musikal och mer teater än vad Verdi brukar vara. Och det framförs med en samlad kraft som överraskar åtminstone mig.
Dirigenten Lionel Bringuier var en okänd storhet för mig men han trycker igång Hovkapellet så det riktigt sjuder.  Och även musikaliskt rör det sig tämligen sömlöst mellan arior, orkesterpartier och recitativ. Det finns en ständig framåtrörelse, ett otvunget ”vad tror du att det hände sen?”

Hur tänkte de då?

Till sist några ord om garderoben.

Operan har av outgrundlig anledning infört ett nytt system, som innebär att man först får placera sig vid disken och lämna in sina persedlar, sedan får en lapp i handen, med vilken man går till serveringskassan för att köa bland dem som vill beställa förfriskningar, och framkommen till kassan får förklara för expediten vad det är man lämnat in i garderoben, för att kunna betala.

Absurt, och inte så lite fyllt av minnen från helt andra samhällssystem.

Nej, gör som i Göteborg och Riga och på flera andra ställen – lägg på lite på biljettpriset och gör garderoben gratis!

_____________________________

Tidigare operatankar

Tristessa - Extra allt!

Säsongspremiär i Nagasaki

_____________________________________________

Operatankar under fjolårssäsongen:

Farsartat slut hos Rosenkavaljeren

Genombrott eller comeback - Christina Nilsson i Aida

Fullt ös i Mykene - Elektra

Så gör de alla - i källaren

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)