Breven som försvann

Man har talat en hel del om att brevskrivandet har avtagit efter den digitala revolutionen. Mestadels har man dock hanterat det som ett postalt problem, som en fråga om affärsmodeller.

Men vad som faktiskt har hänt är att brevet, som vi kände det från antiken till 1900-talet (med förskjutningar och förändringar, men i grunden samma modell), praktiskt taget har försvunnit.

Få människor skriver i dag den sortens brev till sina vänner, som man förut plitade ihop, stoppade i kuvert och lade på lådan. 

Jo, det händer, sällsynt; jag är en av de få som gör det ibland, då dock oftast via epost. Men trots att hanteringen har blivit enklare sker det betydligt mer sällan.

En viktig del av förklaringen är förstås att de små meddelanden och berättelser ur livet, som förut utgjorde en väsentlig del av brev mellan vänner, redan har meddelats på andra sätt, via Facebook, i mess och så vidare.

Skelettet till ett brev, något att berätta, finns inte riktigt längre.

Och då försvinner också det andra, som ett brev kan innehålla: luftade tankar, fria associationsbilder, bollade resonemang. Brevet som en anspråkslös essä

Vad det i sin tur kommer att betyda för skrivande i andra genrer återstår att se.
Men jag undrar om det inte ytterligare kommer att förstärka den valhänthet, den fumlighet med språket som så många skribenter i offentligheten i dag visar – ni vet den där känslan av att den som skriver jobbar med ett material som egentligen är hen främmande – skriftspråk.

Jag kanske är överdrivet pessimistisk. Jag brukar få höra det.

Men att brevet som form, inte bara som fysisk företeelse, är på väg bort, det är ingen pessimism, det är en lätt gjord iakttagelse.