Mellandagsfundering om pensionärslivets frihet

Fortfarande njuter jag varje dag av att vara pensionär och slippa lönearbeta (ja, även om jag först häromdagen i teknisk mening blev pensionär, när jag fick mitt pensionärsintyg - och ännu inte fått en krona utbetald).

Lugnet, friheten och självbestämmandet bekommer mig så väl.
Jag är utan tvekan en lyckligare människa i dag, även i en värld som allt mindre ger en anledning att fyllas med glädje.

Och fortfarande får jag frågan ibland, när det inledande ”hur känns det?” är avklarat, vad det är som gör mig så tillfreds?

Den är, som så många frågor här i livet, både enkel och svår att besvara.

Man kan utveckla teorier, gå på djupet, granska historien, analysera och borra.

Men man kan också hänga upp det på det enkla ord jag använde nyss: Jag slipper.

Jubel och fyrverkerier, jag slipper!

Det är så mycket.

Sällan har jag bråttom, och när det sker är det av eget val eller åtminstone egen förvållan. Nästan alltid kan jag unna mig att ta det lugnt. Ni som fortfarande är inne i hjulet anar inte vilken skillnad det är.

Jo, ni tror att ni vet. Men det man upplever så länge man snurrar runt är enbart korta pauser, rastställen, utandningar.

Nu är det på riktigt.

Lövsågsarbete

Friheten, förstås. Det hänger inte längre ett schema på kylskåpsdörren som berättar vad mina dagar skall innehålla, och mot vilket alla andra önskningar och behov skall vägas och mätas, ett schema i vilket hela livet skall passas in med ett tidens lövsågsarbete, som är tröttande i sig.

Nej, inte försvinner alla plikten och måsten för att man träder ut från arbetslivet.

Men de är så mycket hanterligare. Pusselbitarna kan nästan alltid läggas i lugn och ro, och behöver man fila lite på dem, så kan det göras nån gång när det passar.

Men jag tror att det allra viktigaste för just mig är självbestämmandet.

Det är inte längre någon annan som talar om för mig vad jag skall göra. 

Det är ingen som beställer av mig. Ingen kan längre säga ”Så här tycker jag att du skall använda din tid” och vänta sig att bli åtlydd.

Den allergenen slipper jag.

Ingen har sagt det

I ett fungerande arbetsliv är det nödvändigt att inordna sig, i alla fall ibland (en hälsosam skepsis bör man behålla, det behöver vi mer av!), och det har inte varit något stort problem för mig eftersom jag vetat just att det är nödvändigt.  Man får gilla läget.

Men nu.

Hur skönt är det inte att känna att det jag sysslar med, det gör jag av eget skön.

Inte för att någon annan har sagt det.

(Jag vet att det finns de som mest av allt vill känna sig behövda, och jag förstår att de kan känna ängslan vid just detta som ger mig sådan tillfredsställelse: att ingen längre har uppdrag för dem.

Det kan man begripa.
Och jag begriper även att bland dem kan finnas en och annan som har svårt att förstå mig.

Men bland mina tusen ängslor saknas just denna.

Behöver du inte mig för att få dina arbetsuppgifter utförda, nå, a la bonheure - så länge jag får utrymme att göra det som jag själv har lust med, så ger jag fullkomligt tusan i det!

Obs förstås att detta inte är samma sak som att inte vilja vara social, umgås, träffa människor, möta sina vänner, göra nya bekantskaper.

Det gör jag gärna och med stor glädje - men  i frihet, av lust, ömsesidig och självklar.)

Där finns svaret

Så där finns nog den största delen av svaret på frågan om vad som känns så himla bra:
Att äntligen kunna tänka och säga – ”jag har faktiskt inte lust”.

Du kanske tycker att jag borde. Men jag har inte lust.

Det är så underbart jäkla skönt.

Då vet ni.     😉


______________________


Men vad skall du GÖRA?

En tidigare fundering i liknande riktning - innan det bar av