Myntets sidor - när man är en sjuk pensionär

Det finns flera sidor av det mesta i denna värld

Ibland får man syn på det i sammanhang och på ställen där man kanske inte riktigt väntat det.

Som till exempel att bli sjuk när man är pensionär.

Jag tänker då inte på de riktigt allvarliga saker som kan drabba en, inte heller på alla de småkrämpor som blir ens ständiga följeslagare när man kommer upp i åren – artrosen, den trötta ryggen, sådant där.

Nej, jag menar de där vanliga irriterande sakerna som drabbar oss i alla åldrar: en utbrytande förkylning, en släng av flunsan, någonting åt magen, ja ni vet.

Det är å ena sidan så underbart skönt att inte behöva fundera över om man är för dålig för att jobba eller inte.

Ingen tanke på karensdagar. Ingen oro för arbetskamraterna, vare sig oviljan att smitta dem eller obehaget att ställa till det för dem genom att saknas på arbetsplatsen.  Ingen tanke på att komma efter i jobbet.
Inget sådant.

Bara att konstatera att man har fått en släng av något och ta det lite lugnt. Sängläge om sådant erfordras, nedsjunken i fåtöljen eller på soffan annars. För tillfället lämpad medicin, måhända, kanske anpassad kost, vila.

Tills det gått över.

Å ena sidan.

Men å den andra: inte längre den där behagliga känslan av att faktiskt få ta det lugnt, att få sjunka ner.

Inlindad i en pläd i favoritfåtöljen glo på något på tv:n man aldrig skulle sett annars, nedbäddad i sängen försjunka i en låååång bok, eller bara njuta av att sova.

Den där känslan av en sorts befrielse mitt i allt snörvlandet och alvedon-knaprandet.

Rätten att stappla upp och ta sig en kopp te och några skivor rostat bröd bara för att det känns bra.

Den som man betalat för med sina karenspengar och sin huvudvärk och hosta.
Rätten att göra allt det där som man annars absolut inte kan unna sig.

Det nålsögat, som man gått igenom när man lagt ifrån sig telefonen efter att ha sjukanmält sig.

Å andra sidan.

För allt det där kan jag ju nu göra varje dag och hela tiden, närhelst jag vill. Skulle jag vilja tillbringa hela dagen i sängen med en god bok och lagom musik i bakgrunden, så kan jag göra det.

Det har hittills inte hänt, men vem vet.

Samma sak att hänga i tv-fåtöljen iförd nattrock och se pedagogiska dokumentärer eller halvbra deckare.

Det går bra. Om man vill.

Men den där paradoxala befrielsen, den får man inte.

Så blir vi ännu en gång påminda: man kan inte få allt…