Tioårsutmaningen

Januari 2009

Döden

igen

Och igen

Som en närvaro

i rummet bredvid

Inte vänja sig

Vänja sig

Vid att inte vänja sig                                                                                                

* * * * * *

Sent på dagen kommer jag äntligen fram till natten

Där är jag inte hemma

Isen fryser till ett hårdare element, till mörkrets namn

Helheten splittrad, fragmenten söndermalda, spåren förvridna                               

Som vanligt  

* * * * * *

Snön stryks tunt över marken   Och träden

har fallit i mörkret    Det får ingen se

som inte redan vet

vilken väg stjärnorna tar, och rådjuren, och elektronerna ytterst

i sina moln,

bärnstensfärgade,

som när havet har dragit sig tillbaka

och en jämn yta öppnar sig, doftande som av obeskrivlighet

och kärlek    Det  är inte bara ruttnande tång

som lovar nytt liv vid den yttersta gränsen

utan människor också, svävande

Vi kan vara bland dem      

Januari 2019

Någonting har satt fart på fåglarna, som cirklar

över gården och grannhuset med något till synes stressat i sina slag

Stora trutar, mindre måsfåglar, skuggor, samma snabba spändhet

Även skatorna är i orolig rörelse, nu utan den envisa målmedvetenhet

som brukar utmärka dessa kamrater    Och någon ensam kråka

singlar också förbi i förmiddagens  ljusförskjutningar

Naturligtvis har jag ingen aning om vad det är

som kan ha utlöst dessa spända rörelser    För mig

förblir de emblem, innehållslösa tecken, en skrift

som man från början ger upp tanken på att tyda

Och om det ibland finns en musik i fågelflykten

är den sönderriven här    Jag hittar inga budskap,

söker heller inga   Noterar bara skeendet

Nej det finns inga gåtor att lösa för mig där   En inkallad expert

på måsfåglars beteendescheman skulle säkert kunna säga

någonting om vad som driver dessa kast i vintervinden,

kunna läsa den skrift som för mig inte ens kan kallas oläsbar

utan i egentlig mening osynlig   Finns det någonting

som hjälpligt kan liknas vid ett budskap, i vårt hjälplösa

antropomorfa famlande, förblir det dolt för mig   Och därför

låter jag frågan vara   Jag har ingen åstundan att söka

någonting som fåglar skulle vilja säga just till mig

En liten stilla rest av retfull nyfikenhet finns där, erkännes,

men driver mig inte vidare till böcker eller nätsökning   Någon gång

är det fullt tilläckligt att se och inte veta    Någon gång är bilderna

viktigare än budskapen, tankarna som fladdrar

mer väsentliga än vingarna som bär dem    Det finns till sist

fler gåtor än det finns lösningar   Det måste vara så

Jag lämnar fönstret   Måsar fladdrar vidare   Dagen drar förbi          

* * * * * *

Det går några veckor efter vintersolståndet

Och så, plötsligt, märker man en skillnad:

Den ena dagen är inte längre lik den andra

Det är inte att de är längre   Det handlar snarare

om en klarhet, ett tydligare ljus, något försvinner

som tidigare blockerat    Man kan andas

Dagarna står inte längre på knä   Men de har

inte rest sig riktigt heller   De finns där bara

Och för ett ögonblick är allting faktiskt så

som det ser ut   Det är en sällsam erfarenhet

Det är någonting vi aldrig glömmer, fast vi

begraver minnet mitt i mörkret, tvekande

En kort stund i balans    Att en gång allting rasar

upphör för ett ögonblick att spela roll   Ett ögonblick

när nåden är: att inget riktigt veta