Bra gjort - La Traviata

Inga föreställningar är perfekta.

Men det händer ibland att det finns mycket mycket lite att anmärka på.

I mina ögon är Kungliga Teaterns uppsättning av La Traviata en sådan.

Jag brukar ju säga att jag inte är någon Verdi-typ. Men nu har jag för andra gången på ett år kommit ut från en Verdi-opera och varit mer än nöjd.

Inlevelse

I en nedtonad, ja renskalad, scenbild framför skickliga sångare Traviatan med lika delar inlevelse och professionalitet.

Ida Falk Winland som Violetta är förstås föreställningens centrum och lyser genom hela stycket.

Hennes duetter med far och son Germont i slutet av första delen är en ren njutning.

Sången i centrum, sömlöst och nära men återhållsamt följd av Kapellet.

Vem bryr sig då om att dialogen är knasig, att snacket om moral och ära var mossigt redan när dramat var nyskrivet, och att den psykologiska trovärdigheten går mot noll?

Som den äldre Germont gör Karl-Magnus Fredriksson, som härförleden imponerade på oss med sin Rigoletto, en ny helgjuten insats. Inte bara sångligt, utan även i agerandet, så långt nu den orimliga rollfiguren tillåter.

För oss tidigare okände norrmannen Bror-Magnus Tødenes gör ingen dålig insats som Alfredo,  han heller.

Befriande

Det är också så befriande att man inte gjort några försök att ”föra stycket in i vår tid” eller – än värre – blandat ihop tidsperioder i kostymering och scen.

Det är inte benhårt tidfixerat,  men där finns inget som rycker ut dramat från dess ursprung i mitten av 1800-talet, borgerlighetens tid. Som är ungefär den enda tid där dess förlopp åtminstone är föreställbart, om än inte så troligt.

(Mutatis mutandis kunde det möjligen också vara i den grekiska antiken, La Traviata har lite av tragediernas ödesbestämdhet över sig).

Som helhet, en väl tillbringad kväll och bra start på operadecenniet