Stjärnögonblick - Konserter under 50 år

Jag lovade ju er nedslag i oförglömliga-konsert-ögonblick-historien.
Nu är vi där.

Min första riktiga rockkonsert var Cream hösten 67. För all del rätt ok, men väl mycket rockblues-larm för min dåtida smak. Mest minns jag ett avgrundslångt trumsolo av Ginger Baker, som var mer imponerande än bra.
Men det är lite coolt att ha sett och hört Clapton av år 1967, det är det.

Konserttätt

Åren runt 1970 var rätt konserttäta, och en del intressanta namn fladdrade förbi - Pentangle, Country Joe, Zeppelin, Cohen bland andra.

Men jag minns mest det jag missade, typiskt nog:
För ung för att smita förbi 18-årsgränsen när Pink Floyd - då fortfarande med Syd Barrett - spelade på Gyllne Cirkeln.
Planerade att gå på Jimi Hendrix våren 69 men kom av nån anledning aldrig iväg.
Missade av oklar anledning en legendarisk spelning med Doors som flera av mina vänner var på.
Och - ett stycke längre fram i tiden - lyckades trots en massa försök och fix och tjat aldrig få biljetter till Springsteen i Konserthuset 1975, ni vet den där som i verkligheten bara något tusental personer var på men som det tiodubbla antalet kan berätta för er om hur de var där...
Jaja, människan är ett otacksamt djur.

Men upplevelserna, var det

Enda medtävlaren

Vi tar det väl i kronologisk ordning.
(Ingen av dessa youtubefilmen är från det verkliga tillfället, men de kommer hyfsat nära i tid och ger åtminstone en skugga av erinring av hur det faktiskt lät)

Kanske det enda tillfället som kunnat ta upp tävlan med "Down by the river"-duellen kom bara några månader senare, i mars 1970.
Pink Floyd.

Jag var ett fan sedan de första singlarna sommaren 1967. See Emily Play var en uppenbarelse i mitt unga liv.
Men jag hängde med längs vägen in mot konstmusiken och det som senare skulle bli arenarockens mammutstycken..
Skivorna  Saucerful of secrets, UmmaGumma, Atom Heart Mother..
Det var inte förrän nån gång runt Meddle som jag började tappa intresset för det här bandet
I mars 1970 var det ännu på toppen.

En omtumlande och fantastisk konsert var det. Och höjdpunkten var denna:



Stycket Saucerful of secrets inleds med ett par minuter av brötigt elektroniskt stök, som nog har varit hos Stockhausen och andra i trakten av Darmstadt och hämtat inspiration, som sedan övergår i det romantiska uppåtsträvande orgel-och-körparti som fått namnen Celestial Voices.
Gotiska katedraler i musik.
Jag älskade det då och finner det fortfarande absolut njutbart.
Den svindeln då, så annorlunda än gitarrvildheten, men med samma känsla av befrielse, av lösgörande.
Musikens magi.
Då.
Och kanske lite, lite, även nu.

Jag hade helt glömt att de tydligen spelade Ceslestial Voices-partiet som extranummer (jfr setlist).
Floyd var annars knappast ett extranummer-band.
Såg dem ännu en gång, hösten 71. Fortfarande bra, men magin fanns där inte riktigt längre.

(Youtube-snutten är från Pompeji-konserten följande år, och ger absolut en hyfsad bild men kan förstås inte förmedla upplevelsen där och då.

Här en version med orkester och kör, som faktiskt ligger närmare min minnesbild.)

Och sen?

Hmm, sedan då.
Det var en Cohen-konsert, jag tror i Tennishallen, som var väldigt bra, men den innehöll inga sådana där rent magiska ögonblick, bara en massa bra låtar och närvaro.

Nej, nästa stråk av ren magi som etsades in i minnet kom sommaren 1974.
Men då hände det två gånger.

Det första finns inget youtubeklipp av med rätt artist. Och kanske var det inte ens en riktig "konsert", den där spelningen på Mosebacke, juni 74.
Men "Sparrow" är och förblir den bästa låt som gjorts, och när Derek Hudson och hans gäng rev av den den där sommarkvällen  - nej, jag har inga ord.

Så här låter upphovsmännen när de gör den. Ni får nöja er med den. Det är inte så illa det heller...




Och så, augusti.
Om Sparrow är den bästa låten, så är Sandy Denny otvivelaktigt den största sångerskan.
Och det där framförandet av Matty Groves...   Göteborg 1974.
Klassisk resning och vild intensitet i samma fullkomliga stöpning.
Rysningar.
Här en ungefär samtida version, kanske aningens stramare framförd. Aningens.
(tyvärr med Donahue i stället för Richard T, men det var ju så det var. Den gången)



Och så skivversionen, med Richard Thompson och Dave Swarbrick i högform
Och igen och igen Sandys oförglömliga röst



Så en liten doldis
Roger McGuinn och Chris Hillman spelade i Stockholm. Gene Clark skulle egentligen också ha varit med, så att det nästan varit som en Byrds-återförening, men det sprack. Han hade ju sina problem, mannen med rockens bästa röst.
Om han varit med, och gjort Echoes, hade spelningen kanske haft två svindelpunkter.

Eller så hade följande inte stått för mig i så förklarat ljus (här i en någorlunda samtida version):

Vi hade varit på presskonferensen innan, som var en bisarr tilldragelse i sig, och gick och snackade inför spelningen.
-Tänk, tänk, om han gör Chestnut Mare, sade jag.
Jag var i en sån fas i livet och hade den låten ringande genom själen då.
-Kan jag inte tänka mig, sade O som är Byrds-experten.
Glädjetriumfen när McGuinn slog an de första ackorden bäddade för en alldeles obeskrivlig upplevelse.

Jag kan inte undanhålla er vad vi HADE kunnat få höra om den oförliknelige Gene Clark varit med också:


Så var det en konsert som var omtumlande rakt igenom.
Förvisso utan de enstaka svindelpunkterna - hade han spelat Thunder Road, så hade den nog kommit, men det gjorde han inte den kväll jag var där - men med sådan intensitet i helheten att den måste med.
Här en av de höjdpunkter jag likväl minns (dock från den av de två konserterna jag inte var där, tror jag)

En liten revansch för missen 1975. Tack kamrat J för hjälpen med biljetter!


Sedan går lång tid. Man blir äldre, det blir glesare mellan konserterna när barn och jobb och sådant ger andra saker att tänka på.
Och kanske blir man mindre mottaglig för den sortens svindel som detta inlägg handlar om.

Cohen i konserthuset 85 fick mig tillbaka på spåret till honom efter ett par år av ointresse, men svindel? Nja.
Jackson Browne - frusna fötter i Isstadion under Lawyers in love-eran? Nä, snarare den akustiska konserten på Cirkus -04. Ändå inte.
Cohen igen, de sena turnéerna; en kväll med M på Sofiero; stort, men kanske inte magiskt.
Dylan, överraskande svängigt, men sådär 40-50 år för sent. (Fast 78 var rätt bra också, då när Lasse och jag blev så oense om tolkningen av I want you)

Men riktigt slut är det inte än.
Även det nya seklet har bjudit på nya favoriter.
Den oförlikneliga Kari B är en av dem. Av skäl som är mig fördolda har hon framträtt mycket sparsamt i Sverige, men sommaren 2011 stod hon på Gustaf Adolfs torg - eller rättare på Operans trappa.
-Sjunger hon "Fyret vid Tornehamn" börjar jag gråta, sade jag till sällskapet.

Och mycket riktigt



Det är inte ens min mest älskade Bremnes-låt (varken Folk i husan eller Gåte ved gåte dök upp den gången tyvärr).
Men där och då och in i evigheten.
Tack för det!

_____________________


Ja, och så var det Al Stewart på Mosebacke, april 73.
Det var förvisso svindel utöver den vanliga.
Men grejen den gången var ju att få snacka med karln, dricka öl och prata om livet med Al själv.
Spelningen minns jag mycket lite av.