1920-talet var en tid som ”ville
finna sig själv”.
Då grodde inte bara politiska rörelser som skulle störta så mycket i fördärvet, utan även diverse sökande sekter och
liknande på jakt efter sannare sanningar och förväntat djupare kunskapsskikt.
Det var inte bara kvantfysikens tid, det var också teosofins
Det var inte bara kvantfysikens tid, det var också teosofins
Det kommer man lätt att tänka på
när man orkar fästa blicken på textremsorna till Kung Roger på Operan från 1926
Jag skriver orkar, för blicken glider lätt vidare, snabbt uttröttad av
skendjupa konsultartade fraser om att möta
livet på djupet och se sig själv
och ta språng och sådant där.
Jag är inte säker på att det är
exakta citat men ni känner igen typen.
New age med en del spunnet poetiskt socker runt.
New age med en del spunnet poetiskt socker runt.
Jag hade säkert älskat det när jag
var elva, för jag var ett brådmoget barn som var svårt fjortis-pretto redan i
tioårsåldern.
I dag blir jag mest generad och
försöker i stället koncentrera upplevelsen på sången, musiken och händelserna på
scenen.
Det går sådär, i alla fall under föreställningens första del.
Invändningsfritt
Invändningsfritt
Ja, sången är det absolut inget
fel på, även om det blir lite väl mycket ropande mot bakgrund av
orkesterutbrott för min smak. Jag hör Richard Strauss i bakgrunden – och vet
inte om detta bara illustrerar min totala obildning, eller säger någonting om
kompositörens utbildningsgång.
Om man skall tala om försenad senromantik eller expressionism eller någon annan teknisk term vågar jag inte säga. Men nåt är det...
Om man skall tala om försenad senromantik eller expressionism eller någon annan teknisk term vågar jag inte säga. Men nåt är det...
Sällskapet mumlar samtidigt någonting
om att ösa på utan vila som i vissa Wagnerstycken.
Det ligger nog något även i det.
Men sångarna gör sitt.
Invändningsfritt fast utan riktig lyster.
Till detta bidrar att de två
första akterna, före pausen, inte alls verkar tänkta för oss högre upp i salongen.
De utspelas till ganska stor del i ett litet utrymme framför en spegel vid ena
sidan av scenen och riktas liksom bara rakt ut, inte mot hela rummet.
Jag tillhör tredje raden-ugglorna,
och är van vid att de finare nyanserna i agerandet går helt förlorade (vilket å
andra sidan ger mer utrymme att fokusera på musiken), men här är det bara för
mycket.
När handlingen så är en (i uppsättningen tydligen ytterligare förflummigad upplaga av en) svårföljd historia med tydlig drömspelskaraktär -jag tror inte upphovsmännen var obekanta med gamle August - där man gärna jobbar med antydningar snarare än klara utsagor, så blir det faktiskt alldeles ogörligt att hänga med.
När handlingen så är en (i uppsättningen tydligen ytterligare förflummigad upplaga av en) svårföljd historia med tydlig drömspelskaraktär -jag tror inte upphovsmännen var obekanta med gamle August - där man gärna jobbar med antydningar snarare än klara utsagor, så blir det faktiskt alldeles ogörligt att hänga med.
Det handlar alltså mycket om speglar och
speglingar, det fattar jag. Och om att gå igenom, till andra sidor, andra
upplevelser, andra dimensioner, andra möjligheter. Låta sig befrias, även av döden.
Dionysos och Apollo. Befrielse från synd och skam fladdrar också förbi.
Med den historiske kung Roger II av Sicilien som syns ovan har detta noll och intet att göra.
Detta behöver förstås inget betyda för upplevelsen och är ingen invändning.
Bara en varudeklaration.
Men som sagt, vid varje försök att hänga sig fast vid textremsan slutar det med att till och med att den inre elvaåringen blir generad och blundar.
Dionysos och Apollo. Befrielse från synd och skam fladdrar också förbi.
Med den historiske kung Roger II av Sicilien som syns ovan har detta noll och intet att göra.
Detta behöver förstås inget betyda för upplevelsen och är ingen invändning.
Bara en varudeklaration.
Men som sagt, vid varje försök att hänga sig fast vid textremsan slutar det med att till och med att den inre elvaåringen blir generad och blundar.
Något händer
Men efter paus händer något
Scenrummet öppnas upp till ett
fantasieggande fängelsegårdsliknande sceneri, där förvisso inte mycket ”sker” i
dramatisk mening, men där man ändå kan följa de agerande och på något sätt
relatera till dem.
Att detta sker i livets omedelbara
fortsättning efter döden (i eller utanför drömmarna…) får man väl svälja.
Drömspel är det fortfarande men nu
känns det som drömbilderna i alla fall griper tag i varandra.
Även musiken ändrar karaktär, blir mer lyrisk och ger mer utrymme för sångarna att faktiskt sjunga mer än ropa.
Även musiken ändrar karaktär, blir mer lyrisk och ger mer utrymme för sångarna att faktiskt sjunga mer än ropa.
Det är stundtals vackert – vilket man
tycker sig ha gjort sig förtjänt av vid det laget.
Och allt liksom lyfter
Men man gör fortfarande klokt i att hålla ögonen borta från textremsan.
Men man gör fortfarande klokt i att hålla ögonen borta från textremsan.
Dessa sista 20-25 minuterna räddar
upplevelsen
____________________________
Tidigare operatankar
Carmen förflyttad - men vart?
Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)
Tristessa - Extra allt!
Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)
____________________________
Tidigare operatankar
Carmen förflyttad - men vart?
Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)
Tristessa - Extra allt!
Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar