Text-TV - en debattartikel från 00-talet

Sveriges största massmedium är i kris

En miljon svenskar har upptäckt det. Det är tid att vi gör det också

Det är en rejäl, omskakande, kanske livshotande kris.

Det är en kris som går på djupet och på bredden. Men kan den tillåtas fortsätta i längden?

Krisen är  tredfaldig:  Publiken lämnar text-TV, för första gången sedan starten.  Utvecklingsarbetet ser ut att ha stannat av

Och det finns ingen som har ansvaret

1. ”Hoppsan, vi tappade visst något”

Text-TV är Sveriges mest lästa massmedium. Men hur stor publik har vi?  

Den trista sanningen är att tittarna är färre än på många år. 

På mycket kort tid, i stort sett mellan två mätningar, har det dagliga tittandet på SVT Text gått ner från ca 3 miljoner/ dag till ungefär 2 miljoner per dag. Det är fortfarande en oerhört imponerande siffra, och SVT Text håller sin ställning som landets mest spridda massmedium.

Men det är en rejäl nedgång.

SVT Text har tappat nära en miljon tittare.

Men det är inte det värsta.

Det värsta är att ingen verkar bry sig.

Har ni sett några katastrofrubriker? Hört några djupsinniga analyser? Har krisgrupper sammankallats, chefer ställts till svars, resurser satsats?

Icke.

Vad stort sker, sker tyst, säger skalden – men det var väl inte detta som menades?

Det finns naturligtvis förklaringar och skäl.

Några av dem har med teknikutvecklingen att göra och skall beröras nedan. Några av dem har med våra egna tillkortakommanden att göra, och tas upp senare.

Här handlar det framför allt om själva tystnaden, icke-agerandet.

Sant, som sagt, att två miljoner dagliga läsare är mycket bra.

Sant att läsarna ser oss som trovärdigast, pålitligast, bäst på alla sätt och vis.

Sant, att vi ännu har en utmärkt och uppskattad produkt.

Men är detta skäl nog att sitta så stilla i båten, låtsas som det regnar och hoppas att det kanske vänder?

Försök att föreställa er att Rapports huvudsändning hade drabbats av ett liknande publikbortfall. Eller för den delen TV4:s, eller Ekot, eller Dagens Nyheter. Att från en mångårigt stabil nivå till synes plötsligt rasa, tappa fjärdedelen av publiken.

Det skulle inte förbigås med sådan tystnad.

Men vem skall, å andra sidan, då slå larm?  Det finns ju ingen ansvarig för text-TV. Det finns ingen som har till uppdrag att bekymra sig om hela mediet. Och här är en av följderna: publiksiffran kan rasa, och bara isande tystnad är responsen.

2. Vem bryr  sig?

För tittaren är SVT Text (som än i dag är nära nog synonymt med ”text-TV”) ett medium, en enhet.  Om man tittar på nyheter, sportresultat, börssidor, TV-tablåer eller recept spelar ingen roll. Man använder text-TV, helt enkelt.

Och om man vill kommunicera något, ställa en fråga, lämna ett tips, klaga på något, komma med förslag – då söker man efter de ansvariga på text-TV, på SVT Text.

Men någon sådan finns det inte.

Det har länge förbryllat mig att ingen utanför huset gör affär av detta. För visst är det en smula anmärkningsvärt: Sveriges mest lästa massmedium finns det ingen som är ansvarig för.

Det finns nyhetssidor som en gruppchef vid Rapport är ansvarig för. Det finns sportsidor som en redaktionschef på SVT Sport är ansvarig för. Det finns TV-sidor som egentligen skall sköta sig praktiskt taget själva – hört den förut? – men som en gruppchef på Kommunikation har ansvar för. Det finns börssidor och ekonomisidor, där det praktiska ansvaret ligger på samma gruppchef som ansvarar för nyheterna, fast hur själva produktionen bedrivs och organiseras har hon inget inflytande över.

Bilden är egentligen mer komplicerad än så, men ni fattar principen.

Vad som inte finns är en person/funktion som är ansvarig för SVT Text.

Som publik, medarbetare och övrig organisation kan vända sig till.

Som kan föra text-TV-mediets talan.

Som ansvarar för att tekniken fungerar och ryar när den inte gör det.

Någon som kan försvara mediet mot attentat (som t.ex. hur TV-sidorna hanterats).

Ett exempel.

Under 2007 har det varit återkommande problem med vädersidorna, som produceras av SMHI. I dagar, ibland i veckor, har vissa sidor kunnat förbli ouppdaterade, vara tomma eller på annat sätt felaktiga.

Föreställ er det: Vädertjänsten på Sveriges mest lästa massmedium, sidor som hundratusentals människor använt varje dag, är felaktiga.

Och inget händer.

Under samma tid har det skitit sig med överföringen av text-TV till webben. Redaktionen slår förstås larm så fort det upptäcks, vanligen av tittarna, men det betyder inte att felet rättas omedelbart.

Text-TV på webben är visserligen efter tolv år fortfarande den mest efterfrågade webbtjänsten från SVT, men det är ingen garanti för att någon rättar till det. Dagar går så fort.

Och tittarförtroende eroderar visserligen inte lika fort, men nästan lika ohjälpligt.

När man berättar det här för folk utanför huset tror de att man ljuger.

En annan egendomlighet, som kan hänga samman med detta, är organisationens ointresse och omedvetenhet om att text-TV finns. Någon sade mig nyligen att text-TV öht inte är nämnt i de så kallade styrkort som är ett av de centrala redskapen för företagets ledning. Det finns inte.

Det är bara i all enkelhet en av SVT:s absoluta dundersuccéer, en sällan upplevd framgång,

med mångmiljonpublik och fram till nu ett grundmurat förtroende. Men i styrkorten finns det inte.

Jag när fortfarande ett litet hopp om att jag skall vara felinformerad.

Att någon skall slå mig på fingrarna och visa: titta här, här står det visst!

Tack, jag bjuder på det i så fall.

Vad som är svårare att bjuda på är det som hänt med TV-sidorna.

Den lilla redaktion som ansvarade för dem lades ner – av kostnadsskäl, märkligt nog eftersom dessa medarbetare torde ha haft den lägsta kontaktkostnaden per tittare av alla SVT:s anställda.

Och det blev...    ...inte så bra...

Tablåerna därhän, även om kan tycka att det är märkvärdigt att vi inte ens har plats att hänvisa till våra egna sidor vissa dagar. (Tittarna tycker att det är märkvärdigt, kan vi intyga som jobbar vid nyhetsdesken och får deras samtal på helgerna.)

Helt bisarrt är däremot hur tilläggsidorna med information om programmen ser ut. De genereras med någon sorts automatik ur releaserna. Med påföljden att tittaren som vill veta något om programmet efter 20-25 sekunders väntetid kan mötas av en sida där det bara står ”(från 1997) ” eller ”(m fl)”,  utan någon som helst ytterligare förklaring. Och ytterligare 25 sekunders väntetid innan man får textens inledning.

Det ser, för att tala klartext, för jävligt ut.

Det är sådant som får tittare att välja andra medier.

Men vem bryr sig?

(Här må inflikas att detta inte är ett angrepp på någon, i redaktionsledningar, på golvet, på tekniksidan eller annorstädes. Föremålet för kritiken är en idiotisk organisation.)

Och framtiden?

”Det här fungerar bra – det lägger vi ner”

När vi jobbade med att dra igång SVT:s webbsatsning på 90-talet var det en kollega som sammanfattade vissa chefers hållning till utvecklingsprojekt sålunda. ”Det här fungerar bra – det lägger vi ner...” 

Elakt, men med ett korn av sanning.

Det är lätt att komma att tänka på det när man funderar över text-TV:s framtid i Sveriges Television

Vi sitter som bekant på ett guldägg. Trots på sista tiden sjunkande publiksiffror är det Sveriges klart största massmedium, en självklarhet för de flesta svenskar. Med hög trovärdighet. En följeslagare som alltid finns där.

Men text-TV som vi känner det hör samman med den analoga TV:n.

Sant, det som ger mediet dess styrka är inte teknologibundet: snabb, tillgänglig, sammanfattande, överskådlig och lättbegriplig information – antingen det gäller nyheter, sport, ekonomi eller TV-info.

Men tekniken är knuten till analog TV.

Övergången till digital-TV bjuder på både möjligheter och risker. Riskerna är redan påtagliga: alla som genomlevt övergången vet att livet inte blivit enklare, och dribblandet bland fjärrkontrollerna kan föra en vilse.

Och när man hittat rätt och fått in text-TV:n så är den ju långt ifrån snabbare eller bättre; bildspill i kanten, oväntade teckenbyten, udda typsnitt är något av det som kan möta användaren.

Omvänt finns redan en del av text-TV:s styrkor i det digitala systemet. Dagens EPG:er – eller  vad de nu kallas i de senaste utgåvorna – är inga under av smidighet eller klarhet. Men informationen finns där, i TV:n, när jag tittar, på mitt kommando – alldeles som i text-TV.

I övergången till digital-TV finns säkerligen en viktig del av förklaringen till den förlorade publiken.

Så hur möter vi det?

Det korta och enkla svaret tycks vara: inte alls.

Fokus ligger helt på webben och vidarespridningen på ytterligare plattformar, mobiler, poddar etc etc. 

Jag har inget emot den utvecklingen. Det var när allt kommer omkring jag som drog igång svt.se.

Problemet är förstås inte att man fått syn på webben. Problemet är att ingen längre tycks se text-TV. När text-TV alls nämns finns ett mantra som återkommer: SVT Text ”tuffar på”.

Men det är alltså just det inte gör. Det tappar tittare, på grund av teknikutveckling, konkurrens och vår egen ouppmärksamhet.

SVT var en gång ledande i utvecklingen av text-TV-mediet, den process som tog detta från en teknisk kuriositet och/eller hjälpmedel för hörselhandikappade till ett kraftfullt modernt massmedium.

Men nu?

Tystnad.

Och ändå finns det så mycket man kan göra.

I en digital miljö kan man ta med sig de centrala värdena från analog tv: snabbheten. koncentrationen, tillgängligheten, tittarstyrningen m.m. – och bygga på med nya möjligheter, nya lager, nya erbjudanden. Tittarstyrd tillgång till tv-bilder, stillbilder, texter etc.

Ja, just det: alldeles som på webben.  När vi en gång startade webbverksamheten vid SVT var det på sätt och vis en sidoeffekt. Vi sökte efter svaret på frågan: hur skall text-TV-mediet se ut i en digital framtid? Hur skall SVT behålla sitt försprång på det interaktiva området? Hur ser de tilläggstjänster ut som vi på 2000-talet ger TV-tittaren?

Naturligtvis är det krångel med tekniska standarder, osäkerhet om utvecklingens vägval, och så vidare och så vidare.

Men har inte vi ett ansvar, som public service bolag och med vår stolta historia på området, att vara drivande här?

Någon som tycker att vi är det?  Berätta gärna då – för oss som arbetar med mediet, för resten av företaget, för omvärlden.

Det är nog lite bråttom, se. För framtiden, den är som bekant alltid redan här.

Torbjörn Jacobsson

Jag tror att jag må ha rätt att uttala mig.
Inte för att jag sysslat med text-TV i ett par decennier och får erkänna mig ansvarig för en hel del av det.

Utan för att jag älskar mediet.