Om några fynd från bronsåldern

Nya beräkningar har satt frågetecken för bedömningar kring några av de viktigaste fynden från den nordiska bronsåldern, något som på flera sätt kan förändra vår syn på det förflutna

Jaha.

Varför i himlens namn skall man bry sig om det?

Jo, det skall jag försöka berätta.
Här. Nu. 

Det handlar om Egtvedflickan och Skrydstrupkvinnan.

Den förstnämnda hittades 1921 i den lilla byn Egtved på södra Jylland. Den är en ung kvinna, i 18-årsåldern; hennes kropp och kläder är fantastiskt välbevarade, liksom en del gravgåvor som följde med henne.
Ja, välbevarade för att vara ett par tusen år gamla, alltå. Det krävdes när allt kommer omkring en hel del konserveringsarbete den gången.

Egtvedpigen,
Bild FinnWikiNo

Att hon endast var iförd en kort topp och en lika kort kjol av flätade snören bidrog sannolikt till att ytterligare höja intresset för det redan i sig sensationella fyndet. På rekonstruktionsbilder ser hon understundom ut som något ganska utmanande från det svängande 60-talet

Hos Skrydstrupkvinnan som hittades något årtionde senare, 1935, var det kanske främst håret som tilldrog sig intresse. Hennes hår var konstfärdigt flätat och uppsatt i en frisyr som måste krävt många timmar av arbete.
Men även här var det hon fått med sig och hela sammanhanget högintressant

De båda fynden har givit massor av upplysningar om bronsålderns liv, och samtidigt förstås väckt många frågor och mycken diskussion.

Att de båda unga kvinnorna på något vis har tillhört eller haft en roll i bronsålderns aristokrati har ansetts klart, men sammanhangen förblir teorier. Och lär nog alltid så förbli på ett tidsavstånd av sådär 3.000 år, om än kanske allt bättre underbyggda och med allt fler fakta sammankopplade

Teknik ger nya svar - och nya frågor

Modern teknologi ger nya möjligheter, och för ett antal år sedan presenterade danska forskare mätningar av radioaktiva ämnen hos de båda kvinnorna, som ganska tydligt pekade på att de inte växt upp i den trakt de begravts, utan snarast ursprungligen kom från Centraleuropa, närmast vad som i dag är södra Tyskland.

Det väckte uppmärksamhet, men inte så våldsam förvåning, eftersom vi vet att detta var en tid av internationell handel, med varor som bärnsten, salt och textilier – och förmodligen även slavar.

Den närmast till hands liggande tolkningen var att de båda gravlagda kommit till Norden genom äktenskapsallianser mellan parter i ett internationellt handelsnätverk bland tidens stormän.

Denna teori har snabbt slagit igenom, och bland annat förmedlats i välgjorda tv-program i såväl DR som SVT

Men nu har berättelsen – möjligen – tagit en ny sväng.

Andra forskare har gjort nya, jämförande mätningar. De har tagit höjd för tänkbara förändringar i radioaktivitetens nivåer, till följd av jordbrukets utveckling.
Och enligt dem är det fullt möjligt att de unga kvinnorna levt hela sina liv i trakterna av Egtved och Skrydstrup.

Så står allt på huvudet igen.

Varför bry sig?

Men varför betyder det alls något?

Jo, av minst tre skäl, som går från det speciella till det mycket allmänna.

För det första påverkar det förstås vår bild av vad som faktiskt hänt kring de berömda fynden, deras sammanhang – de människor det handlar om.

Vem var den fascinerande Egtvedpigen?  Varför bar hon dessa kläder? Vem hade berett hennes gravdryck av vete, lingon eller tranbär, honung och pors?
Det är kanske främst frågor för specialister eller särskilt intresserade – men samtidigt är fyndet från Egtved ett av dem där vi kommer den avlägsna forntidens människor som allra närmast.

Det är inte svårtolkade stolphål, det är en människa.

För det andra, och av bredare betydelse, påverkar det vår syn på bronsålderns samhälle. Enligt den just nu gängse bilden dominerades samhället av en internationellt orienterad aristokratklass, som samlade oerhörda rikedomar och bland annat byggde de magnifika gravmonument som bronsålderns gravhögar är.

Och deras rikedomar, menar man, byggde på handel, bedriven genom ett internationellt nätverk, ett nätverk som byggdes upp och befästes inte minst genom äktenskapsallianser. Så, tänker man alltså, har både Egtvedflickan och Skrydstrupkvinnan kommit till Norden.

Den bilden, som alltså nyligen på ett pedagogiskt och medryckande sätt förmedlats i tv-program i bland annat Sverige och Danmark – i SVT av Jonatan Lindström i det innehållsdigra och välgjorda ”De första svenskarna” – den bygger naturligtvis inte bara på de båda danska gravfynden, utan har många olika komponenter.

Men de är en viktig och särdeles välpassande pusselbit.  Om den måste plockas bort blir det en missprydande lucka i pusslets bild.

Vad skall passas in där i stället?

Sanningar är sällan absoluta

För det tredje medför omvärderingen, om den måste göras, oundvikligen en viss skepsis mot alla de dateringar och andra slutsatser som fört arkeologin och förhistorien så mycket framåt de senaste decennierna, de som nåtts med högteknologiskt nyttjande av kemi och mikrobiologi.

Naturligtvis innebär inte en omtolkning av ett par aldrig så viktiga data att alla andra slutsatser måste omprövas eller ens berörs. Naturligtvis inte. 

Det vore trams. 

Men likväl utgör den en påminnelse om att det kan finnas felkällor ingen ännu tänkt på eller data vi inte ens har, det kan finnas alternativa tolkningar, det kan hänga ihop på andra vis.

Till och med vår bästa teknologi kan sällan leverera absoluta sanningar om forntida skeenden.
Det har gått väldigt fort framåt. Och när det gör det kan man ibland ta ett steg för mycket, eller ett annat i galen riktning. Det påminner de nya dateringsförslagen om.

Det finns böcker och artiklar kring detta som ibland mer än snuddar vid en samtidsfixerad bild av modellen ”förr trodde man, men nu vet vi”.

Men själva vetenskapens kärna är ju att man inte går från ”tro” till ”veta” utan mot allt mer underbyggda och allt bättre förklarande teorier.

Det kommer här en påminnelse om

Så blev vi de vi är

Och dessa saker, även de som ”bara handlar om bronsåldern”  finns det förstås anledning att bry sig om.

Därför att de handlar om hur vi blivit de vi är, vi som nu bor i de här länderna, vi som i dag är svenskar eller danskar, vi som är människor här i Norden.

De nya – eller nygamla – tankarna ändrar inte bilden av hur vi kommit hit, i vågor efter vågor av invandring, ibland fredlig, ibland mer våldsam – men de bidrar kanske till att vi kan fortsätta att ställa de bästa frågorna kring hur och när och varför?
Och de är ju ganska betydelsefulla, eller hur?