På Jonssons sjunkna ö

Har de senaste veckorna långsamt och varsamt bläddrat mig fram genom en storformat-bok som jag hittade på Atlantis lagerresning härom året – fågelkonstnären Lars Jonssons ”Ön” .

Den ingår inte riktigt i mina klassikerläsningar, även om den nu redan har ett par decennier på nacken, utan är mest något jag ramlade på.

Men den har bjudit på oförutsett stor glädje och njutning.

Och detta trots mitt tämligen begränsade intresse för fåglar.

Jag är inte helt likgiltig för de flygande kamraterna; jag tycker .om att sitta vid fönstret i Ytterhogdal och betrakta fågelbordet där blåmesar och talgoxar samsas om smulor och talgbollar – tills en nötväcka rasar ned från närmaste tall och sveper bort dem alla.

Och till våra semesterupplevelser i Maasholm hör förvisso också fåglarna – svalor, koltrastar och förstås måsar av olika slag.
Simmande, flygande eller bara sittande skarvar. 

De majestätiska svanarna i Wormshöfter Noor. 

En eller annan vråk.

Betraktare

Men jag är ingen fågelskådare. Ytterst sällan har jag kikare med mig på utflykter och en krysslista har jag aldrig ens tänkt på.

Deras läten förblir i de flesta fall hemligheter för mig. Flyktmönster, utfärgning, särskiljande av juvenila eller adulta exemplar – allt det går helt bortanför mig.

Jag har varken lust eller förmåga att skåda fåglar.

Jag betraktar dem.

Och kanske är det just därför, tänker jag, som den där boken berett mig sådan glädje.

För Lars Jonsson är förvisso expert på allt sådant som jag inte kan eller ens bryr mig om – han har tecknat inte bara fågelkonst utan även fälthandböcker – men i Ön handlar det om något annat.

Och i första hand just då om detta: att betrakta.

Bild - och text

Boken lever förstås framför allt på sina bilder, av fåglarna och deras miljöer på ön, som inte är mycket mer än en sandrevel vid Gotlands kust och som – spoiler alert! – spolas över och försvinner i havet innan boken är slut.

Men här finns också fina formuleringar och iakttagelser redovisade i ord som samspelar med bilderna. Tuvan av baldersbrå som kommit på drift i en storm och fått fäste på ön blir en Robinson Crusoe.

Och hör här: ”När himlen i väster är vitaktigt gulrosa blir havet mot öster turkos och himlen i zenit mjukt blå. De flygande tärnorna fångar upp och reflekterar dessa toner och nyanser. De böljar och byter plats över kropp och vingar som i ett finstämt kalejdoskop allt efter vingslag och flygriktning.

Fåglarna sammanfattar på så vis hela himlen och havets färger. En poetisk tolkning – nej fakta, det är helt enkelt därför de är vita. Det som mina sinnen upplever och mitt intellekt omskriver som otroligt är för naturen självklart”

Någon gång blir det kanske  lite väl antropomorft, fåglarna lite väl människolika, men det är sällan; det är inte bara en iakttagare av naturen som vi möter, utan en iakttagare i naturen.

Det finns en mjukhet i bilderna, och samtidigt en närmast fotografisk kvalitet som är svår att beskriva. Jag bifogar här några bilder, i hopp om att inte träda någons upphovsrätt förnär.

Lars Jonsson gick året över mig i gymnasiet. Jag kände honom inte alls, våra vägar korsades väl någon gång på någon fest eller så – men jag minns än i dag att man redan då talade med en sorts vördnad om hans skicklighet, hans förmåga att fånga naturen i bilder. Lite sådär försiktigt.
Om att något stort var på gång.

Att han skulle bli representerad på Nationalmuseum och få eget museum kanske inte riktigt fanns i föreställningarna, men man liksom visste att det skulle bli något stort.

Trots den tidiga bekantskapen har hans konst sedan fallit lite vid sidan av för mig, gjort sig påmind med sin mjuka styrka någon gång, skymts av annat sedan.

Därför är jag glad att denna bok kom i min väg.

Med sin berättelse som knappast var tänkt för mig men som tog tag i mig ändå.

Om du hittar den i antikvariat eller på bibliotek, käre läsare – så länge sådana inrättningar ännu finns kvar – så bläddra åtminstone  i den en stund.

Och du skall finnas att du fylls av en mild men stark glädje.