Skyll inte på internet!

Internets stora genombrott och etablerandet av sociala medier har gjort att vi möjligen missat en stor kulturell förändring eller förskjutning som skedde strax innan dess. Man skulle kunna kalla den till exempel kvällstidnifiering.

Det är en rörelse som vid ett närmare betraktande i backspegeln av närmast föregående period, låt oss säga ungefär 80- och 90-talen, blir ganska tydlig.

Den har flera komponenter; en är etablerandet av nya mediekanaler, framför allt kommersiell tv och radio, med deras annonsstyrda inriktning på det lättsålda, det tillfälligt omskakande eller bara lättsmälta; en annan är den satsa-på-dig-själv-märkta propagandan för individualism, egoism, ytlighet och status; en tredje är bildningsidealets bortvittrande i en ohelig allians mellan kvardröjande pseudoproletära stämningar och lössläppta marknadskrafter.

Allt detta, inte minst det sistnämnda är förstås både orsak och verkan. Samhälleliga processer är dialektiska.

Allt är ett nöje

Men det betydelsefulla är att en hel del av det som med rätta kritiseras i dagens skärmbundna nätverksvärld tar sin början eller utvecklas redan då.

Som till exempel medierapporteringen från nöjesvärlden. Ta en tidning eller en tv-sändning från 1980 och jämför med 1995, och se hur populärkulturen fullkomligt har exploderat i exponering.

Men det är inte bara vad som exponeras, det är också hur det sker. Berättelserna handlar nu helt om individer – framgångsrika eller ömkliga, komiska eller tragiska, lyckliga eller förtappade. Det är inte processer som skildras, eller skeenden eller händelser – det är människor.

Envar som satt sin fot i närheten av en journalistutbildning under den berörda tiden vet att det är ett av de klassiska kvällstidningarnas recept – ge storyn ett ansikte. Det var alltså inget okänt fenomen vare sig 1980 eller 1960. 
Men under 80- och 90-talen tar det över; caset blir allt mera huvudstoryn eller till och med hela storyn.

Och med detta sker en gradvis förskjutning mot det udda, det förment spektakulära, mot en alltmer ding ding värld. 
Andelen hundbitande män blir allt större.

Bort med detaljerna!

Den klassiska kvällstidningen jobbar förstås inte bara med individualisering. Renodling, avskalande av detaljer, hör också hit. Braskande, inte sällan hårdragna rubriker likaså.

En betoning av det senaste, det allra senaste, det nyaste nyaste nya är också en del av modellen.

Och vad som sker är alltså att detta sätt att skildra och betrakta världen sprider sig och genomsyrar samhället.

I bakgrunden fortsätter och accelererar en process som inletts redan nån gång efter senaste världskriget, kanske delvis ännu tidigare: fokus på ungdomen. 

Det är inget konstigt eller svårbegripligt med denna. Ungdomar hade under 1900-talet fått en ekonomisk styrka som de inte haft tidigare. De gick att urskilja som en marknadsgrupp, man kunde sälja specifikt till dem. Härligt!
Och den reklam som hörde till processen tog naturligt fasta på ett par viktiga saker. 

Dels ungdomens självklara och naturliga benägenhet att leva i nuet, att sällan långtidsplanera, att inte ödsla väldigt mycket tankemöda på kommande konsekvenser. 

Dels osäkerheten under ungdomstiden med dess sökande efter status, rangordning, hierarkier och allehanda sätt att hävda sig.

Vem bryr sig om 40+?

Ingetdera av detta är unikt för ungdomar eller utmärkande för alla ungdomar, men de är tillräckligt närvarande för att kunna definiera hur en marknad angrips av Marknaden.

Reklamen tog fasta på dessa tendenser och förstärkte dem förstås samtidigt. 

Och som sagt, detta var inte nytt på 80-talet, men det fick en ny genomslagskraft med mediernas ökade kommersialisering. Minns att fram till 1987 levde vi här i landet utan tv-reklam.

Men det är inte begränsat till de rå-kommersiella. Den process som leder till att SVT:s nyhetswebb i dag har i uppdrag att strunta i alla över 40 inleds också under den här tiden. "Vi måste fånga ungdomen" blir ett aldrig ifrågasatt mantra inte bara hos medierna utan hos organisationer och myndigheter lika väl som säljande företag.

Känd för att vara känd

Den som tycker att jag överdriver rekommenderas att ett ögonblick fundera över begreppet kändisar. Begreppet existerade sedan ett bra tag, det smakar 60-tal lång väg, men bara räkna dem i två publikationer från låt oss säga 1982 och 2012.

Och notera inslaget av sådan som i grunden bara är kända för att de är – kända. Helt och hållet medieskapade kändisar. Ingen bakgrund i nöjes- eller kulturliv eller näringsliv eller sport eller politik eller annat som kan göra en människa bekant.

I min ungdom var Alice Timander omtalad just därför att hon var en sådan person, som blivit känd för att vara känd. Men hon var ett undantag, om inte det enda så ett av få.

I dag räcker det med att ha bråkat med någon i ett reality-program. Men det är inte något som man kan skylla på de sociala medierna; den processen tog fart på allvar med kommersiell tv.

Nej, detta förytligande, detta förtingligande, alltså denna kvällstidnifiering av samhället och skildringarna av det, den kan man inte skylla på internet.

Det är ren marknadslogik.

Och marknaden är ju fylld av idel godhet, eller hur?