Om ett dröjande skifte

En sak som ibland förbryllar mig är hur lite den s.k. digitala revolutionen verkar ha påverkat berättandet.

Jag tänker då på det skrivna, litterära. Romanens formvärld, för att låna en klassisk boktitel.

Jag minns att det var en av mina första tankar när jag vid mitten av 90-talet stiftade bekantskap med webben, dess hyperlänkar med deras plötsliga sidskutt i rum och tid, och efter hand också mångfalden av medieformer inbäddade.

Jag tänkte: hur måste inte detta förändra romanen!

Själv hade jag vid det laget lämnat författardrömmarna, de professionella, bakom mig, men jag hade ägnat ämnet tillräckligt mycket tid, både som publik och som berättarwannabe, att det omedelbart slog mig.

Det var ju samtidighetsproblemet i det närmaste upphävt, det som min favorit EJ hade brottats så med.   

Visst följer varje handling fortfarande någonsorts efter-vartannat, men det gör ju i den meningen alla våra handlingar i den här illusionen som vi kallar tiden. 

Viktigare var att antalet möjliga vägar genom denna tidsillusions flöde helt plötsligt mångfaldigades; och framför allt och som en följd: att tanken på en entydig riktning upphävdes.

Det förvånar mig att avtrycken inte har blivit större.

Visst har jag förstått att experiment av alla de sorter har gjorts.

Här och där.

I den ena eller andra riktningen.

Men i det stora hela är berättandet fortfarande det samma som det var på modernismens höjdpunkt.