Inte bara järnvägen – en tur till affären

Man talar mycket, och med rätta, om det bristande underhållet av våra järnvägar. Det är naturligtvs en nationell skandal att det gått så långt att tåget har blivit ett skämt, och att det knappast går en dag utan att vi får rapportera om nya avbrott.

Men det är inte bara järnvägen.

Själva idén om det kontinuerliga underhållet, och den nära sammanhängande om den omedelbara reparationen, tycks ha givits upp eller glömts bort.

Nyss hemkommen från en resa i Norge kan jag återigen konstatera att det svenska vägnätet är i sorgligt skick, jämförelsevis; försommarens tur till Tyskland förstärker bilden.

Men det finns i det lilla och nära också.

Kyrkklockan på Högalidskyrkan står sedan vi kom hem på tjugo i elva. Det är förvisso ett ilands-problem (även om den fungerar som en extra väggklocka hemma hos oss), och kanske är det outhärdligt komplicerat att åtgärda. Men ändå.

Jag går den mycket korta sträckan till affären. Att väggarna vid tunnelmynningen ser ut som de gör får man nog acceptera, det är den moderna storstaden.

Men att en av de fyra dörrarna fortfarande är trasig och låst, nu på andra veckan. Det skulle faktiskt inte ha accepterats för bara några år sedan. Något har hänt.

Och i affären sitter fortfarande en skylt: Bandet trasigt. Kunderna får själva skjuta fram varorna till kassan. Verkligen inget stort problem – kanske är vi på en mera generell nivå alldeles för beroende av automatik, tänker jag – men likväl ett tecken

Någonting är på väg att förändras.

En axelryckningens attityd.

Kanske är det detta man menar, när man jublande säger att ”Sverige har blivit mer likt andra länder”.

Att vi måste vänja oss av med den där gamla såsse-idén att saker fungerar.

Kanske.