Utan gråskalor

”Du och dina nyanseringar” brukar en vän säga ibland, lite slängigt, lite medgivande, lite trött; och kanske också någon gång en liten, liten smula kritiskt.

Och det är verkligen sant att jag nästan alltid känner ett behov av nyansering, av gråskalor, av det förtvivlat svåra men lika förtvivlat nödvändiga försöket att se saker från två sidor, att hålla fast flera tankar, att väga in flera faktorer, både för och emot.

Mer och mer så för varje år, för varje vunnen, förlorad eller oavgjord strid.

Jag tror att bara så - bara med klar blick för att det sällan är så enkelt som de tror vilka slänger sig med frasen hur svårt kan det vara - kan vi komma vidare längs en väg som fortfarande ger lite utrymme åt god vilja, samliv, en blick och ett erkännande åt den andre. Allt det som skall till för att göra mänskligt liv till något annat än vargens strid mot vargen, något mer än bara överlevande.

Det var länge sedan jag övergav tanken på framsteg och utveckling i riktning mot den ena eller andra utopin eller ens ett högre stadium; numera tror jag inte ens att det är likadant eller lika mycket eller ungefär det samma från tid till tid – jag tror att sådana kategorier och jämförelser helt enkelt är meningslösa. En tid blev oss given: vår.

Men jag tror alltså att nyanserna och gråskalorna och ibland förbehållen behövs för att säkra fortsatt tillgång på hygglighet och dräglig samvaro.

Detta sagt, finns det faktiskt några fall där även jag drar skarpa gränser, där svart skiljs från vitt praktiskt taget utan övergångszoner.

Nazism är ondska. Det behövs inga nyanseringar. Hur man förhåller sig till detta är en fråga om strategi och taktik, som man förvisso kan diskutera, men det är bara det.

Och inga bandage av kålsuparteorier kan dölja faktum.

Likaledes – alla krav på att låta vissa människors gudar bestämma över andra människors liv är fel.

Det finns inga ursäkter för detta.  Inga jamen bara lite, inga man får visa förståelse.  

Det man får acceptera är endast att det inte låter sig svepas bort med tanken, det är – i bästa fall – en lång kamp. Men det är så.

Hur kränkta några än kan känna sig av detta.

Jag vill också tillfoga krämarnas och medlöparnas försök att dela in staden i contrador, där vilken grupp du tillhör avgör vem du är och vad skall tro och tänka.

Att en sak är marknadsekonomiskt logisk betyder inte att den är acceptabel. Det är just för att hejda sådant som vi har politiken.

Och slutligen vill jag tillfoga att beslutsamheten att göra sig av med Slussen, och den långa ihärdiga kampen för att göra sig av med text-TV, är alltigenom onda.

Utan gråskalor.