Några ord till om våldet

När man diskuterar fotbollsrelaterade våldsamheter och förändringarna i supporterkulturen finns det en aspekt som hittills har tappats bort.

Vi kan kalla den Bosman-effekten, fast det förstås är en väldig förenkling.

Men namnet sätter ändå fingret på någonting väsentligt, nämligen hur kontinuiteten i klubbarna har avtagit, upplösts.

Spelare kommer och går i en takt som skulle varit otänkbar för bara 25 år sedan, och klubbar drivs allt mer som företag med allt mer av den otålighet som kännetecknar samtidens affärsliv. Det är förvisso långt från de allsvenska (att inte tala om mindre) klubbarnas vardag till den vildsinta kvartalskapitalismen, men helt klart är att även ledare och anställda kommer och går och i allt snabbare takt och i allt mindre grad personifierar klubben.

Svenssonklanens Öster var ju något av ett undantag även i sin tid, men ledare som satt i decennier tillsammans med andra ledare som satt i följande decennier var det inte. Eric Persson, någon?

Tränare har alltid bytts ut när resultaten inte gått den önskade vägen, men ingen kan förneka att omsättningen ökat även där. ”En ny röst i omklädningsrummet” var länge sådant man fick höra mellan säsongerna.

Allt nog, det här har väckt frågan om vem eller vilka som bär klubbens anda, dess själ.

Och de mera hängiva fansens, hardcoresupportrarnas, svar har varit: Det är vi.

Det är vi som går på varenda match, det är vi som åker till bortamöten, det är vi som fortsätter att bära samma halsduk år efter år.

Det ligger mycket i det, även om få förklaringar är den enda sanningen.

Och när den bilden väl är etablerad så får den också följder för hur supporterbasen – och ibland också omvärlden – uppfattar sakernas tillstånd.

Den inflammerade bengalfrågan är bara en av striderna där en högröstad skara av fans hävdar tolkningsföreträde framför inte bara förbundet – som man i alla fall för det mesta uppfattar som hopplöst – utan även de egna klubbarna.

Attityden ”Det är vi som avgör vad som är bra för klubben” har fått djupt fäste.

Jag har sett det mest i den klubb jag själv stöder, men det finns på samma vis i de flesta klubbar, åtminstone de stora. Det är i själva verket en upplevelse som förenar supportrar från olika klubbar som annars inte har så mycket till övers för varandra: Det är vi som är klubben.

Och, det innebär förstås, att det sprider sig en känslan av att ”det är vi som sätter reglerna”.

Vi hatar och det är OK att hata.

Vi skriker sexismer tills vi är hesa. Det är OK.

Vi slåss på stan och det är OK.

Det är en glidande skala.
Och obs att jag här inte talar om firmor, inte heller om de enstaka andra individer som faktiskt gillar att slåss, som söker sig till fotboll eller politik eller andra sociala sammanhang för att få ge någon på käften.

Nej, det handlar om en långsam förskjutning i synen hos den stora majoriteten, de där som sliter och jobbar och uppoffrar och stöder och i det stora hela är normala engagerade människor (obs att jag inte skriver ”skötsamma” för det är ett sånt jävla ord).

Det finns inga enkla förklaringar, inga enkla lösningar, inga enda vägar och absoluta inga snabba fix.

Men jag tror att detta också är en aspekt som behöver vägas in.

_____________________________

För övrigt var ceremonin som inledde hemmapremiären på Tele2 väldigt fin, och - med det ord som alla nu har använt- värdig.