 |
Foto Bengt Nyman
|
Naturligtvis är Don Giovanni på
många sätt en modern människa. Modern i betydelsen att han är hänsynslöst
egoistisk, manipulativ och – fram till dramats avslutning – totalt fri från
djupare känslor; och när han till sist ändå tar något sorts ansvar och bottnar i
någonting – så är det i första hand inför sig själv.
Samtidigt lever han i en annan
värld.
Själva förutsättningen för att han
får hållas så länge är att han är en Cavaliere,
en adelsman, en gentleman. Sådana förför inte sina vänners fästmör – än mindre
våldtar dem – och slår inte ihjäl deras fäder, ens i misshugg. Det vet ju alla.
Och sådana kan med någon trovärdighet
bibehållen tillhålla bonden att hålla sig ifrån sin brud på själva
bröllopsdagen; och de kan binda betjänter till sig i ett ensidigt
beroendeförhållande där pengar egentligen är en ganska liten del.
Vad skulle det vara i dag, det där
som gör att folk ursäktar, förstår, accepterar - vem? Rockstjärnan, den
uppburne skådespelaren, riskkapitalisten?
Kanske.
En man, hur som helst. Men inte alla
män. Don Giovanni är nämligen inte Mannen,
inte själva urtypen, utan en man som just i kraft av sin ställning kan leva ett
undantagsliv – tills han går under.
Det sista är väl möjligen det mest
omoderna hos honom.
Vem tror i dag på att ett omoraliskt
liv ger straff?
Don Giovanni är ju skönt kaxig
Det är ju så vi vill att män skall
vara, eller hur?
* * *
Man kan också se att DG är den ende
av pjäsens manliga huvudfigurer som inte låter sig manipuleras; Don Ottavio
styrs ganska målmedvetet av Dona Anna och Masetto följer Zerlinas instruktioner
mellan ett och annat vanmäktigt utbrott.
Och Leporello, ja han snackar genom
hela operan om att bryta sig loss och lämna Don Giovanni, men gör det aldrig;
han stannar kvar, plockar pengar och lyder order,
Det är också en, av många, delläsningar
av detta drama.
* * *
Dona Anna.
Jag har lite problem med Dona Anna.
Det är det där med samtycke.
Ingen av oss vet naturligtvis vad som hände mellan henne och Giovanni, givet
förstås också att de är fiktiva figurer, dem inget alls hänt i någon sorts verklighet.
Men i fiktionen: som det skildras
här – liksom i alla föreställningar jag sett på scen eller på film – så verkar
det finnas en avsevärd grad av samtycke i deras möte, det som drar igång dramat.
Först efteråt, när hon ser vem han verkligen är (om han nu alls är någon, något
mer än ett skal?) förändras hennes bild av vad som hänt.
Likadant med mordet på hennes far.
I scenen när den faktiskt äger rum
för våra ögon är det ett tumult, där den pistol som Kommendören själv tagit
fram, till den strid han själv har begärt, plötsligt brinner av.
Ett kallhamrat mord får vi inte se.
Inte i denna föreställning och sällan annars heller.
Men alltefter som handlingen
fortskrider integrerar liksom själva
dramat Dona Annas bild av den brutala våldtäkten följd av det lika brutala
mordet.
Vill Mozart och Da Ponte säga något
med detta?
Eller är det endast en del av den
allmänna förvirring som 1700-talsoperan brukar bjuda på, med sina många trådar
ner i commedia och mysteriespel och vad allt?
Jag vet inte.
Men att Dona Annas skildring av vad
som hänt henne utmanar frågan om samtyckeslagstiftning, det ser jag.
* * *
Välgörande nog var Don Ottavio inte
spelad som den träbock som han så ofta görs till. Här är han mer aktiv,
drivande.
Kanske har det att göra med att sångaren Michele Angelini är en av
uppsättningens starkare och så att säga naturligt tar plats; eller så är det
ett medvetet och uttalat drag.
Bra i så fall, för man slipper det
underförstådda ”Anna låter sig förföras av Giovanni bara för att hon har en så
töntig fästman”, som har en tendens att ta bort en del av laddningen från
Giovanni-figuren och underminera själva grundförutsättningen att DG får allt
det han åtrår därför att han är den han är, inte på grund av några
omständigheter – Don Giovanni spelar på världen, låter sig inte spelas av den.
* * *
Osäker om Leporello… Vad tycker jag
egentligen? Är han den evige medlöparen,
flyta-ovanpå-typen, ansvarslös och egoistisk fast bara i en mindre skala än sin
herre?
Eller är han – så kan man ju tycka
ibland under föreställningens gång – den ende som är en smula förnuftig i hela soppan?
Den mest mänsklige? Jag vet inte.
Jag vet faktiskt inte.
Men nog har Mozart och Da Ponte här
skapat en minnesvärd typ.
* * *
Don Giovannis förvandling till
ensorts hjälte just i sin undergång, då?
Ja det är ju det. Helt plötsligt uppträder
något i djupare mening mänskligt hos denne ytlige opportunistiske egoist, just
i hans sista Nej, hans vägran att försöka slingra sig undan, hans
överraskande mod.
Detta har det skrivits hyllmeter om,
jag vet.
Och ändå, ändå, griper det tag.
Man vet vad som skall hända, man har
sett det förr, och man vet som sagt att lärda män och kvinnor har analyserat
och spekulerat, prövat och omprövat, fastslagit och rivit upp.
Och ändå griper det tag.
För den blixtbelysning det kastar
över vad vi trodde oss veta om Giovanni, om en människa, om det mänskliga. Det
plötsligt djupet. Inte det som DG sjunker ned i, den eld som förtär honom, utan
det som finns i en människas inre.
Det är stort.
* * *
Detta är nog den enda opera där jag
kan sitta och fundera över figurerna, deras relationer, deras sanningar, om
intrigens gång och dess möjliga, tänkbara, orealiserade alternativa vändningar;
över dess innebörder och moral, till och med dess budskap, något som annars är en tankefigur som jag är ganska
skeptisk emot, inte minst när det gäller väl över 200 år gamla
underhållningsstycken.
Därför handlar dessa nedslag inte så
mycket om föreställningen på Stockholmsoperan den 4 april som om pjäsen Don
Giovanni.
Det överraskar mig en smula.
* * *
Men föreställningen, uppsättningen
på Operan våren 2014, hur var den?
Den var bra.
Den var inte bedövande
klubba-i-huvudet-fantastisk, men den var bra.
Ett antal riktigt goda sångare möts
på scenen. Angelinis Ottavio har nämnts, det är en roll som jag annars aldrig
riktigt har fått syn på förut.
Yana Kleyn som Dona Anna… Sedan det
allra första mötet med Yana Kleyn som Liu har hon varit en favorit. Troligen
kommer aldrig något man får höra leva upp till hennes vidunderliga Signore ascolta den där gången. Men det är å andra sidan sällan som rollen ger en möjlighet
att så till den grad dra ut de högt hängande klara tonerna över svindeldjup som
där. Hon är fortsatt lysande. Även om jag ända till hennes och Ottavios duett –
eller rättare deras ariamöte Non mi dir och fortsättning – i mitten av andra
akten satt och funderade på om hon inte skulle gjort sig ännu bättre som Elvira eller Zerlina.
Ellen Rombos Elvira är av oklar
anledning framställd som ensorts kvinnlig nörd, vars obligatoriska glasögon
åker av och på. Det känns inte helt nödvändigt, men Rombo förvaltar uppgiften
förträffligt.
Masetto, Zerlina, Kommendören, DG själv, goda
insatser allihop. Kanske slår det inte riktigt lika starka gnistor som det
ibland kan göra kring de förstnämndas så
politiskt inkorrekta duett som inleds med hennes Batti, batti o bel Masetto, men
bra är det.
Orkesterdiket är av någon anledning
lite glesare besatt än det brukar vara. Vi får hoppas att det inte är ett
sparbeting som slagit igenom, för visst känns det också lite lite tunnare än
det brukar göra. Naturligtvis låter det bra, det återstår mig ännu att gå hem
besviken över Hovkapellets insats, men som sagt lite mera fyllighet hade känts
ännu bättre.
Lite tråkigt var det att pukslagaren
flyttat från höger till vänster sida; det gjorde det svårt att följa hans
insats utan att luta sig våghalsigt över räcket – det som annars är ett
underhållande inslag vid operabesöken.
* * *
Så är det dethär med tidsplaceringen
Jag älskar Kaspar Holtens Juan där handlingen helt och hållet är
förflyttad till en modern storstad (att det råkar vara Budapest som staterar i
den rollen bidrar måhända en smula) med de konsekvenser för översättning och
regi i övrigt som det ger, inklusive strykningar.
Och jag har full respekt för att
spela pjäsen i konsekvent 1700-talsmiljö.
Det mellanläge som Operan har valt
är jag inte lika förtjust i. Med i stort sett samtida kostymer, med en högst
modern pistol och med en filmkamera på scenen blir talet om svärd och slott en
smula malplacerat. Att inte tala om nyuppförda porträttlika statyer. Vilket
förstärks av att dekoren även i övrigt svävar en smula, från inledningens rad
av kaklade toalettbås till den antikiserade pelarskogen i andra akten.
Det är ingen upprörd eller kraftfull
invändning. Bara att det känns en smula onödigt. Måhända är avsikten att fästa
vår uppmärksamhet på det tidlösa i dramat?
I så fall slår det fel på denne
åskådare, som tycker att just tidlösheten lyfts fram om man placerar det
entydigt i en given tidsram och låter publiken själv känna att det kunde vara
här och nu, och där och då, och alla tider.
* * *
Som helhet: en riktigt bra
föreställning av en fantastisk opera.
* * *
* * *
 |
| Yana Kleyn som Dona Anna. Foto Bengt Nyman |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar