Vi lever på lån

Samtalade med några personer av nyliberal läggning kring vad som händer i världen nu. 
Jag vädrade min vanliga känsla av att det som pågår i politiken på många vis hänger samman med många människors upplevelser av utanförskap, maktlöshet och okontrollerbara förändringar, och i mycket handlar om det som vi sammanfattar som ”globalisering” och den sammanhängande jakten på tillväxt.

-Men invändes det, vi har ju fått det så mycket bättre! Låt vara, sade man, att vissa klyftor växt, men som helhet har vi i Sverige fått det sååå mycket bättre. Och även på global nivå pekar massor av kurvor rätt!

Det kan vara sant, eller rättare: Delvis är det alldeles sant – om man med ”bättre” menar ökade materiella tillgångar.

Men när man ännu en gång har hört en småbarnsmorsa berätta att hon bara MÅSTE ha ännu en tvåveckorsresa till Thailand för att orka med jobbet, livspusslet och pressen från alla håll, då undrar man i alla fall lite.

Om det inte trots allt är skillnad på ”välstånd” och välfärd.

Och om man så betänker hur planeten insjuknar, hur valarna dör fyllda med plast, hur öknarna breder ut sig och vattenbristen leder till krig, och på hur väljarna i land efter land söker förtvivlade lösningar för att de känner att något saknas, när man ser flyktingströmmar och tiggaransikten – då känns vårt läge inte olikt dens som hårdlånar till dövande konsumtion inför den oundvikliga konkursen.

Och det är alldeles så det är. För att få fortsätta att konsumera (varor, tjänster, relationer) gör vi hela tiden det: Vi lånar.

Vi har intecknat våra resurser.

Inte bara dem som vi lånat av planeten, alla de ändliga materiella tillgångarna, miljöerna och arterna som vi aldrig får igen. Även om det är illa nog.

Utan också,  och ännu mycket viktigare, av det sociala kapitalet som vi tärt och tärt och tärt på; tilltron, samarbetslusten, respekten. Solidariteten.

Allt det där som gör ett samhälle drägligt att leva i.  Allt det där som saknar marknadsvärde, som inte går att sälja, som saknar pris.

Det som saknar pris kan inte alltid avstås utan kostnad.

Och den kostnaden kanske vi börjar få betala nu.

Och bland det vi tycks ha avhänt hos är möjligheten att återfå det som vi har avhänt oss.

Som kollektiv hyllar vi en livsstil där man framför allt tar för sig, där det inte gör något om tågen inte kommer fram i tid och allt fler som inte borde göra det fifflar med sådant som de inte borde fiffla med. 

Och där det är fullkomligt comme il faut att säga att det är "politikernas" fel att gamlingar får vänta i korridorerna på sjukhuset och handikappade barn blir utan hjälp - när det i själva verket handlar om att vi uppmanat våra politiker att ordna mer konsumtionsutrymme åt oss.
Avdrag på skatten dras av på samhällsnyttan.

Antingen genast, eller sedan. 

Det slutar inte där heller. Vi har också gjort oss helt beroende av system, oftast styrda av små transportabla skärmar, i vars händer vi lagt vår ekonomi, vår integritet, vår förmåga att orientera oss i världen.

Vi har litat på en naiv tilltro till att det där sociala kapitalet skulle vara tryggt, och oändligt. 

Ingen skulle väl vilja göra våra banksystem, våra valmaskinerier, våra uppkopplade hem, osäkra?  

Ingen ond vilja skulle väl kunna hota våra bekväma rörelser?

Vi har lysande appar, ständigt nya, och behöver väl inte läsa det finstilta. Varken på eller mellan raderna?

Eller?

Att många ropar högt på en stark man nu är knappast konstigt. 

Den starke mannen har efterfrågats så länge nu, fast vi här inte riktigt sett det i politiken. Ännu.

Han dyker upp i tusen skepnader i alla första, andra och tredje klassens tv-serier och actiondramer som översvämmar våra tv-skärmar, han finns i arbetslivets tröttsamma kommentarer om att chefen har rätt och-vi-kan-ju-inte-ha-stormöten-om-allting, han finns i näringslivstopparnas bisarra nonchalans i jakten på fler förmåner, och han finns i tusen skepnader i reklamen.  Och han finns där i gängkrigens verklighet, där lydnad har blivit ett honnörsord.
Han finns överallt där ordet lojalitet har ersatt ordet solidaritet.

Det är den verklighet vi lever i, den vi lämnar över till dem som följer oss.

Och för att döva oss belönar vi oss med ännu en solsemester betald med mer övertid, med den senaste-senaste Iphonen, med en liten shoppingrunda, med ett extra glas eller två eller tre, med ännu ett steg i bostadskarriären. 

Alltmedan vi stönar över stressen och gång på gång frågar oss hur någon kan vara så korkad att hen väljer reaktionära populister som berättar att det var bättre förr…