En trilogi i fem band - "Liftaren" omläst

Min klassiskerläsning den senaste tiden har varit en omläsning av Douglas Adams fembands-trilogi Liftarens guide till galaxen. Jag köpte den i begagnad pocket nån gång i slutet av 90-talet – tror jag – och drog igenom den rätt snabbt då.

Somligt har fastnat rejält, annat var som bortblåst, märkte jag.

Att svaret på frågan är 42 vet ju alla som är det minsta allmänbildade. Men jag hade glömt många detaljer av berättelsen om jakten på vilken frågan är.

Som helhet, lästa på nytt i dag, håller böckerna väl, det är min sammanfattning.

Ett och annat har åldrats med mindre behag, en del annat har fått ensorts ny aktualitet genom händelsernas gång och teknikens utveckling – det är påfallande hur ofta man kommer att tänka på vårt samtida nät-samhälle, parallellerna mellan Sub-Etha och vårt gamla vanliga internet behöver inte understrykas – och väldigt mycket är ungefär lika underhållande, tankeväckande och förvirrande som vid den första läsningen.

-Är det science fiction?, frågade min hustru.

Jag hade lite svårt att svara på den frågan.

Ja, naturligtvis och uppenbarligen är det science fiction.
Eller åtminstone en kärleksfull pastisch på den.
Historien, de många sammanflätade och skiftande historierna, utspelar sig i en högteknologisk men upplöst rumtid där andra regler gäller än dem vi tänker oss här och nu.

Men samtidigt…

Etiketten science fiction väcker förväntningar om antingen teknologifetischism och utvecklingsdyrkan i femtiotalsstil, eller dystopiska skräckscenarior där Orwell möter Tarkovskij, eller möjligen högstämda hjältehymner där Hollywoodhjältar nedlägger monster som hotar civilisationen i dess form av the american way of life.

LGTG är lite för lekfull för att riktigt passa in i de gängse SF-kategorierna. Och ändå är den självklart just det. Vad skulle den annars vara?

Inte ett enkelt skämt

En sak jag insåg är att det här med ”trilogi i fem band” inte var det enkla skämt jag trodde. De tre första böckerna bildar en sorts enhet, stilistiskt och tematiskt. Jag har inte bedrivit någon omfattande research – jag är läsare, inte forskare – men tror att verket från början var just den trilogin, som sedan av olika skäl fick en fortsättning.

Den fjärde delen, Ajöss och tack för fisken, är kanske den som avviker mest från de övriga. Inte minst genom att den i så hög grad utspelas på Jorden, eller en av många möjliga Jordar, och i fokus har två jordmänniskors kärlekshistoria.

Låt vara att dessa två bland annat ägnar sig åt att lära sig flyga (och ger 10.000 m-klubben en helt ny mening) och utforskar de möjliga orsakerna till delfinernas plötsliga försvinnande, just den gången då Jorden utplånades av vogonerna (fast det gjorde den ju tydligen inte, om nu Artur och Fenchurch kan träffas i Islington flera år senare), och lite annat sådant.

Men Ajöss och tack för fisken är i alla fall mest jordnära.

Seriens avslutande del, I stort sett menlös, bjuder på mindre kosmologisk slapstick och mera samtidsskärpa än de första volymerna, och har även den mer av handlingen förlagd till Jorden – vilket blir möjligt eftersom Jorden existerar vid det laget, vilket den inte gör i de första tre delarna. Det är här man får lära sig varför en dam aldrig skall slösa tid på att gå tillbaka efter sin handväska.

Den sista delen är mörkare och på flera sätt tyngre, och handlar betydligt mer om mänskliga relationer än de föregående – eller, man kan säga att den tendens som finns i serien att syssla med relationer blir alltmer tydlig där.

Som alla delar lämnar den oss med många lösa trådar, obesvarade frågor och funderingar över sammanhang. Allt efter läggning kan man läsa det som ett tecken på att Adams hade tänkt fortsätta serien när han rycktes bort – eller som en naturlig följd av hur tillvaron ser ut,  såväl i liftarnas galax som här på vår jord i väntan på vogonerna.
Obs därvid att Douglas Adams aldrig säger att det i själva verket är vi själva som är vogonerna; han är inte metafysisk på det sättet. Men jag tror aldrig han skulle drömt om att förbjuda oss läsare att tänka tanken.

Men varför då?

Men varför skall man då alltså läsa Liftarens guide?

Tja, varför skall man nu alls läsa något? Är inte det bara en pre-digital reflex, ett passerat stadium i vår utveckling mot allt högre stadier, som gör det möjligt för oss att spela Candy Crush i stället (eller vad det nu är i dag, jag är fullt medveten om att CC säkert är lika passé som förra årets Iphone men jag ids faktiskt inte hålla reda på det)??

Jo, det kan man säga. Eller tänka.

Men om man nu skall ha skäl för att idka nöjesliv – för det är vad det framför allt är, ett nöje; ganska få gapskratt men väldigt många igenkännande leenden och ett och annat fnitter – alltnog, om man skall jaga ytterligare skäl att läsa böckerna, så är det förstås för att de visar oss vår tid i en skrattspegel, på en gång godmodig och skarpt elak.

Nästan mer så i dag än när de var nya.

Som så många inkännande satiriker drar Adams upp linjer som sträcker sig framåt i tiden, det som var framtid när han skrev men är samtid eller nyss-förflutet nu.

Och samtidigt löser han upp allt. Det är den stora befrielsen i denna text: den löser upp alla självklarheter.

Den tar ett ännu friare grepp på tid och rum och deras samspel än vad de flesta sf-böcker gör; min erfarenhet av fältet är iofs begränsad men känslan är att man oftast  inte upphäver mer av våra accepterade förutsättningar än vad som behövs för att genomföra en viss intrig och/eller driva en viss tes.

Adams gör inte halt där. Han gör faktiskt inte halt alls. Detta är verkligen en text där tider kommer och går, men inte ofta i den ordning eller det sammanhang vi är vana vid.

Läs om restaurangen vid universums slut (det är titeln på andradelen i serien) så fattar du.

Kanske.

Och mer i förbigående ifrågasätter han, eller får läsaren att ifrågasätta, diverse vardagliga ”självklarheter” här på vår planet som den nu gestaltar sig innan vogonerna kommer – sådant som pengars betydelse, arbetslivets organisation, mediernas makt och dylikt..

Men framför allt är de roliga.

På ett brittiskt, underskruvat vis. Underskruvat och totalt häpnadsväckande.

Tänk Monty Python – så hamnar ni inte alls rätt,  Inte alls. Men förstår kanske ändå.

Paradoxen

Och så finns det en stor grundläggande paradox där: Att Liftarens guide till galaxen inger hopp.

I ett absurt universum, där vi och vår jord är mindre än stoftkorn, och där tillvaron är fullproppad med faror, hot och otrevligheter, och där avståndet mellan människor i varje mening går mot oändligheten, så finns det kanske i alla fall ögonblick av glädje, tröst och en liten gnutta förståelse.
Åtminstone så länge man har en handduk. 

Och finns det inte det så kan man skratta åt eländet

_____________________________

Fler läsningar:

Sverige långt borta - Om Werner Aspenström
Det obegripliga - en tid med Nelly Sachs
Det slingrande - med Magris längs Donau
Klassiskt - omläsning av Eliot
Romanen som tv-serie - Hos familjen Buddenbrock
Återseenden - Träff med Richard Brautigan
Berättelsen om berättaren - Livsdagen lång

I gamla bloggen:
Tillbaka hos trollen
Med Oswald på träningscykeln
Igenom Tranströmer
Att läsa Ingemann