Återseendets glädje och lust

Häromdagen kom en sen julklapp, eller rejält tidig födelsedagspresent, till mig i posten.

Eller present och present, jag hade beställt och betalat den själv; ingen annan var inblandad eller ens tillfrågad.

Men i alla fall – det kändes som en present.

Det var ett exemplar av Lars Huldén Herdedikter, just det exemplar som syns ovan, i en lite speciell rosa färg som man kunde ge en medelålders manlig diktares samlingar på det glada 70-talet utan att grubbla så mycket över meningar och undermeningar.

Den kom av trycket – hos Schildts – 1973, men jag läste den först i början av nästföljande sommar, den rusiga våren och tidiga sommaren 1974; det var samma tid som de två Richard Brautigan-böcker som jag berört i ett inlägg för något år sedan.

Varför jag aldrig köpte den då begriper jag till denna dag inte. Men jag skrev av ett antal av dikterna på maskin, och bevarade dem både i en pärm och i mitt hjärta. Några kan jag fortfarande utantill, eller nästan.

Det var en tid av rörelse, nästan febrig.

Jag hade just fått besked om att jag för första gången skulle få dikter publicerade – det var i debutantantologin Grupp 74 - och hade nyss hört andra av mina texter sjungna från scen.  Vägen mot framtiden som poet tycktes utstakad.

Det var också tågluffningens tid, först förberedelser och drömmar och bilder, sedan verkligen skenskarvarnas dunk och stationernas doft av olja och elektricitet. Särskilt om natten. Och dikterna på något vis en del av detta.

Och det var, förstås, lika febriga förhållandeförsök.
Det finns mycket sand i många öknar för förhoppningar att rinna ut i. Men ett och annat ansikte från den tiden dyker fortfarande upp i drömbilder.

Jag var 20 år och det fanns en känsla av något instängt som öppnades: Det fanns möjligheter.

Allt var inte bra, men mycket var förtrollat.

Om någon tid har varit ett rus så var det den.

Sommarn 74 var en ganska lustig tid

Vi reste vart vi ville

Men kom ändå aldrig dit

som det heter i en några år senare sångtext.

Och – som ensorts lyriskt soundtrack till senvåren, försommaren, den tidiga högsommaren, löper denna diktsamling, Herdedikterna.

     "Om kärleken inte fanns

     kunde jag låta rensa mig

     och fylla mig med ris och torkade plommon

     för att få en mening med livet

     Men kärleken finns"

Bara så: pang!
Undra på att en romantisk – men stilmedveten – tjugoårig amatörpoet blev knockad.

Lars Huldén var en finlandssvensk poet med viss ryktbarhet. Herdedikter var, om jag räknar rätt, hans åttonde samling från debuten 1958 och följdes av ett antal fler, av vilka några finns i mina hyllor. Han var verksam genom ett långt liv, och gick bort i höstas.

Huldén publicerade också en rad språkvetenskapliga studier – han var professor i detta ämne – och litteraturvetenskapliga studier.  Under ganska många tid bodde han i hedersbostaden Diktarhemmet i Borgå; det är något av det finaste en finlandssvensk poet kan vederfaras..

Men allt detta väger lätt för mig mot den känsla som den där boken försatte mig i.

Så enkelt och så mångskiktat ändå.

  "I dag är det den 17 juni,

   Islands nationaldag

   Älskling, vad skall vi göra då

   som kan glädja islänningarna?

   Du säger att du vet en sak

   Älskade, också jag vet en sak."

En egendomlighet med denna samling är att varje dikt, som på vanligt manér börjar högst upp till vänster på sidan, åtföljs av en annan, kommenterande eller speglande eller bara näsvist uppdykande, nere till höger.

De handlar om visor och om diktande, jag tror att ordet ”visa” eller ”visor” finns i varenda en, men de berättar förstås en massa om världen.

(”Mycket kan sägas om visan i världen” heter det mycket riktigt i en av dem)

Dikten om Islands nationaldag – vars datum jag lärde mig just där och då – åtföljs av följande tvårading:

   "Vackra visor ger värk i hjärtat

     Låt bli dem så hålls du frisk"

Varken professor Huldén eller jag har förmått följa denna levnadsregel.

Man kan läsa dessa korta (max tio rader) små kommentarer som en utspridd poetisk essä om poesins funktion och villkor, om man vill. Eller man kan låta sig roas av deras vemodiga humor. Eller man kan bara låta sig uppfyllas av poesin. Allt går.

Men där ovanför finns en hel samling som skulle kunna lyfta långt helt på sina egna vingar

Med sådant som denna lilla eviga ögonblicks-bild från Östersjöns sig oförtrutet höjande kust:

   "Stenen mitt i viken

   skall engång kanske vara

   stenen mitt i åkern

   Då skall den bort förstås

   Men mot plogen knastrar

   länge, länge

   alla små stenar som jag kastade

   när jag försökte träffa

   stenen mitt i viken

 Mitt minne skall leva som ett knaster"

Eller den här, som var en väsentlig del i den slagserie som, enligt ovan, sände den romantiske tjugoåringen till golvet:

  "Timmerkonstruktioner

  kan bevaras förbluffande väl

  efter tusen år

  kan timmer fortfarande

  kännas igen

  Mitt hjärta kan

  efter tusen år inte längre

  kännas igen

  Men kanske har det lämnat  

  ett avtryck av sig på jorden

  som kan studeras

  Sakkunniga anser

  att det bör ha tjänat

  som infattning för något,

  möjligtvis en kvinna

 O, jag vet, för dig,

 just för dig"

Dryga 40 år senare blir jag kanske inte lika yr, men har ännu större respekt för hantverksskickligheten.

Och sänder en tacksamhetens tanke till Bokbörsen, denna förnämliga inrättning, som gav mig möjligheten att äntligen, äntligen få föra denna bok till biblioteket.