De exakta
Visst finns det en kör, som vid några tillfällen uppträder
som hovfolk eller jaktsällskap, men deras roll är underordnad i berättelsen,
och länge nog också i musiken (fast det finns ett väldigt fint körparti alldeles mot slutet).
Det viktiga föregår mellan ett fåtal personer i ett strängt
begränsat antal rum:
Maria och Elisabeth – eller i omvänd ordning, för det dröjer
innan titelfiguren uppenbarar sig – och deras gemensamma kärleksobjekt
Leicester. Därtill några andraplansfigurer, nödvändiga men likväl underordnade:
Cecil, Talbot, Anna Kennedy.
Laddningen i denna uppställning förstärks av att de båda
drottningarna, vars outsläckliga rivalitet är dramats hela och enda motor, bara
träffas i en enda scen, den så kallade konfrontationsscenen i slutet av första
akten.
(Det är förvisso en gång mer än i den faktiska verklighet där
Maria Stuart och Elisabeth I av England rörde sig, men med den har operan föga
att göra. Nästan inget alls utom några enkla yttre fakta.)
Hela operan hänger kring denna scen; den första akten
strävar hela tiden fram mot den, den andra tar hand om dess konsekvenser.
Och musiken, då?
Ständigt denna nyfikna fråga.
Jodå. Det var bra. Faktiskt väldigt bra. Jag fick rota en
bra bit bakåt för att hitta en lika stark upplevelse för egen del, bortåt till
Turandot med Kleyn och Stemme.
Men nu är jag ju löjligt svag för sopraner, belcanto eller ej (och för stora klanger - som i Turandot)
Och de gör det jättefint. Katarina Dalayman har som Elisabet den svåra uppgiften att komma in ensam och s.a.s. sjunga igång hela operan på egen hand utan vidare mycket stöd av andra sångare inledningsvis. Hon gör det och allt annat utmärkt, och tar hand om växlingen mellan stämningslägen så att det verkar nästan trovärdigt, för att nu vara opera.
Och inhoppande Cristina Gianelli som Maria är lika strålande, och får väl berättigat bifall efter föreställningen.
Det får även tenoren Bruce Sledge som sjunger Leicester. I mina öron börjar han väldigt tunt, som om han glömt att sjunga upp sig eller nåt, men växer efter hand.
Och så kapellet.
Jag vet att jag är lite tjatig. Men det finns en sådan
enastående exakthet över hur denna ensemble – denna kväll under ledning av Pier
Giorgio Morandi – levererar.
Det börjar från första ögonblicket, i ouvertyrens inledning,
när Morandi lyfter fram instrument efter instrument i korta, distinkta och
likväl nästan elegiska sekvenser. Utan att dränka dem i svar från tutti.
Och på den vägen är det.
En liten fin detalj – men det är Donizetti, inte Morandi,
förstås – som vi talade om på hemvägen är hur det ett antal gånger kommer en
liten lätt, nästan lustig trudelutt och man tänker att nu skall vi dras in i något
Verdiskt trallande till tragiken – men så bryts det och vi får musik som förhåller
sig lyssnande till orden.
Eftersom storyn i grunden är rätt så tunn och kort, så blir
den en del omtagningar – Leicester vädjar till Elisabeth, Elisabeth vädjar till
eller kommenderar Leicester, Maria uttrycker sin stolthet, Leicester vädjar
till Maria, Cecil argumenterar inför Elisabeth och så vidare. Men det ger bara
de agerande så mycket mer chans att uttrycka sina rollers personligheter och
briljera med sin sång.
Helt saknar dock inte berättelsen trovärdighet, om man
lyckas bortse helt från den historiska bakgrunden – vilket inte är lätt, jag
satt hela första akten och funderade på när Marias (den verkliga) tredje man
James Hepburn egentligen dog… - så är
den inte så orimlig för att vara opera.
En tråkig detalj var att salongen var mycket långt ifrån
fullsatt. Max två tredjedelar, skulle jag säga.
Men det betyder å andra sidan att det bör gå att få
biljetter till kommande föreställningar. Det tänker jag försöka, för det här
vill jag gärna uppleva igen.
Gack och lyss!
___________________________Så här föll konfrontationsscenen ut vid en föreställning 2012 i New York:
Sedan må man ju minnas att, Schiller och Donizetti i all ära, den slutliga versionen av berättelsen om Maria Stuart har Sandy Denny levererat:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar