Hälar och pippihågar. Brott och bruk. Ölandsresan del 2.

Fler bilder från Öland. Den första hela dagen på ön, som var fredag, bjöd på mycket busväder med ljusare stråk inemellan.

I Resmo kyrka vid landborgens brant och Alvarets kant finns de ursprungliga små norrfönstren kvar; så såg de ut i de flesta kyrkor långt fram i tiden.

Alvarets stränghet och rymd är svår att fånga med kamera. 
Den kräver egentligen mer närvaro. Men man måste försöka.

Alvarmark. Livet hittar sprickorna.

Vid Resmo finns doliner.
Vill säga, vad vi rubrikhungriga journalister kallar slukhål
Dessa är gamla och vittrade och ser ur som brott för ölandskalk - 

- men en fascinerande miljö, med den karga floran kramande ut vad näring som kan finnas.
Enar, slån - och violer.

Samt sippor. 
Det är inte alltid lätt att skilja halvutslagna backsippor från halvutslagna fältsippor

Våren, ja -

Nej, egentligen är det fusk. Gullvivornas tid hade inte riktigt kommit.
Men detta tidiga exemplar hittade vi vid Bårby borg.
Invid fanns sena vårlökar, och jag kom förstås att minnas den fåniga gamla versen:
Gagea lutea
Primula veris
När barnen är lea
Ska de ha ris!

Ölänningarna lägger sina kalkplattor lite större än vi andra.

A-L vid kanten av Stora Alvaret.

Det gamla alunbruket vid Degerhamn är en spännande miljö.
Här sjöd av liv under en kort industriperiod  (ungefär = 1800-talet).
I dag en fridfull ruinparksmiljö alldeles invid sundet. Med en imponerade, nästan zigguratisk skorsten som främsta minnesmärke

Alunet ligger i tunna skifferskikt. Ser nästan ut som i fjällen.
Det bröts och brändes och användes bland annat vid färgning.

Hemkomna finner vi att det är väldigt få väderkvarnar som fastnat på bild. 

Men de finns redan på många andra bilder. Här är i alla fall en, tagen från Alunbrukets skulpturpark, med ett av de spännande konstverken i förgrunden.

Arbetarbostäderna ser i dag ut som välhållna lite ålderdomliga radhus.
Dåförtiden var de kanske mindre lockande. Fast det hävdas att brukets grundare just försökte locka arbetare dit med förmånliga villkor. Man får då en glimt av hur villkoren var på andra platser när man hör att arbetarna vid detta bruk var i tjänst tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan.
Dock, bör erkännas, med fritid att gå i mässa på söndagen; innan man återvände till ugnarna och karen.

Långe Jan. Växlande molnighet.

När författaren till dessa rader var två år besökte han Skansen – f.ö. ett av de första verifierbara minnena – och rapporterade efteråt tillfredsställt att han beskådat ”hälar, nallebönar och pippihågar”.

Detta klargörande uttryck blev sedan ett återkommande omkväde i familjen.

Några nallebjörnar visade sig (dessbättre) inte vid Ottenby, men väl ett par sälar vilande på strandstenarna, och naturligtvis ett försvarligt antal pippifåglar, även om även de senare helst syntes huka undan vind och hagel.

Vi såg  bland annat en svarthuvad mås (skratt-?) som vimsade på vägen, till synes mer korkad än en genomsnittlig ren, velade fram och tillbaka, tog några steg, gick två tillbaka, flög en halvmeter, återvände till utgångspunkten, tittade förvirrat och skeptiskt på vår bil, tog två steg till, pep något svårtolkat till sin kompis ett stycke bort, och till sist makligt promenerade vidare över vägen.

Försökte filma denna dödsföraktade eller möjliga bara bisarrt dumma fågel, men fick det tyvärr inte att fastna.

Kunde ha blivit en riktig Youtube-succé annars, jag lovar.

Knäppaste fågeln jag har mött, lätt

Två små sälar på en sten (nåja: på var sin sten)

Från flera håll fick vi tips om Nunnedalen, belägen vid landborgens kant, bara någon kilometer från Stora Frö:  En vårblommefylld rand av lövskog i skarven mellan alvar och odlingslandskap

Och vi begav oss dit.

Hon som brukade ha svindel begrundar landborgens brant vid Nunnedalen, sippornas landskap.

Vita, blå och gula. Tre sorters sippor intill varandra. Nunnedalen levererar.

Men nog är de blå allra finast?

Ja, jag vet. Det är dåligt. 

Men vi hade faktiskt ingen aning om att hål-nunneörten också förekom i en vitblommig varietet. Pinsamt, men så är det.

Hem till en spöklik solnedgång över sundet

Och det blev natt och det blev morgon.
I det klara morgonljuset hälsades vi välkomna till Beijershamn av kraftfulla enar.

- och backsippor

Men vi var på jakt efter en särskild blomma, ett stycke därifrån.

"I Arontorp där blommar en ros / Jag far min kos".
Våradonis kallades den, innan Karldfeldt  kom på annat. Vi hittade den i ett litet reservat
strax norr om byn Arontorp

På samma plats hittade sällskapets konstfotograf  blåsippsblad med ovan färg

Vidare till turisternas blåsiga Borgholm...

...där någon återupplivat ett fint gammalt företagsnamn som förr kunde ses vid Djurgårdsbron:

Medan vi studerade fågellivet, representerat av några närgångna medgäster på det trivsamma fik som bjöd på årets första ute-sittning i ett läat hörn.

Men violerna då, undrar ni.

Lugn, bara lugn.

De kommer.

Fortsättning följer  - nämligen här

Första delen här.