Vilodagar bland violer - Ölandsresan del 1

Rörelse kan vara mycket vilsam.

Vi for raskt genom landet och kom hem nedvarvade och förnöjda.

Färden tog oss, som några gånger förut, till Öland, med bas i vandrarhemmet Stora Frögården, strax söder om Beijershamn, någon mil nedom brofästet, just invid Kalmarsund.

Vandrarhemmet i Överum

Vädret var växlande, att säga det minsta. Den första etappen till vår gängse startplats Överum gick i hällregn och fallande mörker; den körningen var inte resans mest avstressande del, må erkännas.

Sedan hade vi vår beskärda del av såväl hagelskurar som solblänk och många dramatiska molnskyar, med och utan solnedgångsljus.
Och för det mesta den skiftade men ihärdiga vind som hör tiden och platsen till.

En dag, lördagen, var  mest solig, det medges. Men det var bäst att hålla sig i lä.

Vandrarhemsvärdinnan på Stora Frö kände omedelbart igen oss, fast det var fyra år sedan sist – vårt improviserade bilbyte den gången hade gjort visst intryck.
Vi ägnade ju det besöket åt att fara fram och tillbaka mellan Öland och Västervik och for så småningom i väg i vår nuvarande bil, dåförtiden betydligt nyare och fräschare än den är i dag, sådär sjutusen mil senare. (Känd som "Beijlen", eftersom den kommer från Västervik).

Det blev i hög grad en resan i det blommandes tecken. Vårt botaniska intresse är måhända inte så stort som det en gång var, men det finns där ju; som alltid i högre grad inriktat på skönheten än på antalet pistiller.

Och det var verkligen omöjligt att värja sig. Öland blommade.

Förvisso bara i början av blomningstiden, slånet började just öppna sig och det var de allra första ensamma och lite vilsna gullvivorna vi såg vid Bårby borg – och till orkidéer och sådant är det ännu ett stycke – men sippor i ofattbara mängder: blåsippor, vitsippor, gulsippor, fältsippor, backsippor (och kanske ett par tidiga tovsippor men hur tusan känner man igen dem?).

Och så violer.

Överallt violer. På ängarna nere vid havet. I radbyarnas dikesrenar. Under alvarets enar. Bland doliner och på fornborgsvallar. Överallt.

Enstaka, i tuvor, i hela mattor.

Violer.

Det kändes särskilt välkomnande med tanke på att det var violer i brudbuketten, den där gången för snart 35 år sedan. Det är våra blommor.

Och blommorna var ändå bara en del av det.

Där var fornborgar och kyrkor (de senare dock oftast stängda), strandvallar, radbyar, kvarnrader, bronsåldershögar, små butiker och jättelika köplador, det turisttunga Borgholm och det hemmaboende Mörbylånga.

Solnedgångar över fastlandsstrimman på andra sidan sundet

Och en utflykt till Ottenby där vi såg ”hälar” och ”pippihågar” men inga ”nallebönar”.

Och hela tiden den envist skiftande påstridiga vinden.

Här nedan ett litet urval av bilder:

Som vanligt börjar resan alltså vid vandrarhemmet i Överum där man kan ägna en hel frukost åt att fundera över vilka länders flaggor det är som hänger på de olika husen. 
Det är inte den som man tror som är Omans. Den hänger bredvid.

                                                                                      

Vid Timmernabben fick vi en första riktig kontakt med havet – och en påse med rökt lax, ”Drömsill”, ål & böckling…

Kort stopp i Kalmar för fika och kyrkobesök

I Kalmardomen gjordes ett kraftfullt politiskt ställningstagande:

Vädret var som sagt växlande och himlarna stundom dramatiska.

                                                                                                            (Hamnen i Mörbylånga)

                                                                                                             (Utsikt från vårt rum första kvällen)

Men vi trotsade det och kämpade oss ned till solnedgångsstranden...  

Det var inte helt lätt att fånga havets överraskande gröna färg

Men skam den som ger sig -

Molnen var lite lättare, de var liksom mer påfallande

Känd profil i norr: 

Men det var skönt att vända åter upp till Stora Frö

…men hur var det nu med violerna? Och alla andra blommor?

Lugn, bara lugn. Det kommer mera.

Fortsättning här