Tillbringade ju en helg vid randen av
Stora Alvaret härförleden, och kom i detta sammanhang att citera Sten Selanders
fantastiska dikt ”Helgsmål på Alvaret”, enligt min mening något av det
vackraste som skrivits på svenska, och en av de mest genomträngande
skildringarna av dödens obevekliga stränghet som finns.
I alla fall för oss som inte har förmågan att lösa alla svårigheter med
drömd hinsideslängtan.
Ur minnet kunde jag den gången citera den underbara avslutningsstrofen, den som jag vill ha i min dödsannons när den dagen kommer:
Du vet att alltet, det mångtusenmila
skall en gång sprängas i ditt ögas lins
Och drunkna i en ocean av vila
där ocean och vila inte finns.
skall en gång sprängas i ditt ögas lins
Och drunkna i en ocean av vila
där ocean och vila inte finns.
Jag tycker att det säger allt om vad döden, den oundvikligen
stundande, egentligen är, och jag skall strax förklara varför.
Men först, låt mig citera hela dikten:
Klockringningen
från horisontens byar
står spänd kring vidden som ett sidentält
Och under aftonhimlens långa skyar
trumpetar en försenad tranflock gällt
Den flyr däruppe i det sneda ljuset
som vindar flyr och aningar och år
Men ännu blommar alvargruset,
fast ingen sommar återstår
För dig bereddes denna sena blomning
som saknar doft och aldrig går i frö
då höstens gistna väderkvarn mal tomning
och allt du älskade skall dö
Din framtid är för längesen förgången
och flyktig skrift i sanden vad du gjort
Men lågt i väster öppnar solnedgången
mot något oerhört en gyllne port
I skymning svept och kyligt östanväder
står du med din bukett av dödsdömd blom
och ser emot den väg du snart beträder
dit ut, där rymden vidgas tom.
Var tröst ändå Hör klockorna förklara:
Sabbaten stundar. Tiden löper ut
Och du kan fatta snart det ofattbara,
att tid och rum är obönhörligt slut
Du vet, att alltet, det mångtusenmila
skall en gång sprängas i ditt ögas lins
Och sjunka i en ocean av vila
där ocean och vila inte finns.
står spänd kring vidden som ett sidentält
Och under aftonhimlens långa skyar
trumpetar en försenad tranflock gällt
Den flyr däruppe i det sneda ljuset
som vindar flyr och aningar och år
Men ännu blommar alvargruset,
fast ingen sommar återstår
För dig bereddes denna sena blomning
som saknar doft och aldrig går i frö
då höstens gistna väderkvarn mal tomning
och allt du älskade skall dö
Din framtid är för längesen förgången
och flyktig skrift i sanden vad du gjort
Men lågt i väster öppnar solnedgången
mot något oerhört en gyllne port
I skymning svept och kyligt östanväder
står du med din bukett av dödsdömd blom
och ser emot den väg du snart beträder
dit ut, där rymden vidgas tom.
Var tröst ändå Hör klockorna förklara:
Sabbaten stundar. Tiden löper ut
Och du kan fatta snart det ofattbara,
att tid och rum är obönhörligt slut
Du vet, att alltet, det mångtusenmila
skall en gång sprängas i ditt ögas lins
Och sjunka i en ocean av vila
där ocean och vila inte finns.
Dikten återfinns i den postuma samlingen Avsked, sammanställd
efter Selanders död 1957. Här finns flera vackra dikter med motiv från
svensk natur, inte minst fjällen som var poetens och tillika botanistens
specialgebit.
Selander har efter sin död blivit – i mitt tycke en smula
orättvist – bortglömd, överkörd av den modernism som han stod tämligen
främmande inför och i sin kritikergärning bedömde alltför snävt och
ogeneröst.
För min del har jag alltid haft en särskilt klockarkärlek till
de sena borgerliga intimisterna, förutom Selander sådana som Karl Asplund och
framför allt Gunnar Mascoll Silfverstolpe.
På lite avstånd ser man lättare det tidlösa i deras tidskritik och har svårare att avfärda den som konservativt gnyende, vare sig det gäller ämnesval eller stil.
På lite avstånd ser man lättare det tidlösa i deras tidskritik och har svårare att avfärda den som konservativt gnyende, vare sig det gäller ämnesval eller stil.
Men den här dikten, alltså, Helgsmål på Alvaret.
Jag tänker mig att det inte är en tillfällighet att den publicerades först efter poetens död.
Det är så uppenbart en kamp med dödens själva innebörd.
Jag tänker mig att det inte är en tillfällighet att den publicerades först efter poetens död.
Det är så uppenbart en kamp med dödens själva innebörd.
Och en så ensam utsatt tröst för oss som inte kan tro på något
annat än detta liv, för
att nu låna ord av en av de modernister som Selander aldrig riktigt kunde ta
till sig.
Ni vet, den där tanken som de flesta barn leker med någon gång
ibland, men som de flesta av oss efter hand väljer att skjuta undan djupt i det
dolda – tänk om
allting skulle ta slut?
Inte bara livet på jorden, solsystemet, Vintergatan och vårt universum. Utan alla universa, alla tänkbara världar, och alla dem som eventuellt skapade dem, och allting bakom. Om bokstavligen ingenting skulle finnas.
Inte bara livet på jorden, solsystemet, Vintergatan och vårt universum. Utan alla universa, alla tänkbara världar, och alla dem som eventuellt skapade dem, och allting bakom. Om bokstavligen ingenting skulle finnas.
Det är nog klokt att inte fördjupa sig för långt. Det känns lätt som att förståndet vacklar när man följer tanken utåt, bortåt.
Men det tycks mig som att Selander tar just den tomheten och
vänder på den: Detta är vad som händer när du dör: att allt i hela världen tar
slut.
Den tomheten.
Den tomheten.
Det är vad döden är: att allt i hela världen tar slut. Din värld. Att ingenting längre finns kvar.
Att du dör - det betyder att allt det som du älskade dör.
Att vi dör betyder att tid och rum tar slut.
Det är isande torrt , som de förtorkade alvarblomstren. Och
omöjligt att undfly när man väl en gång har hört det.
En tomrymd, så mycket högre än himlen över hösten.
En tomrymd, så mycket högre än himlen över hösten.
Men det stannar inte där.
Selander ger oss också hela oändligheten i livet och i döden, sammanfattat i de två sista radernas obeveklighet:
Den ocean av vila där du drunknar är så väldig, och så ofattbar att oceanen själv har upphört att finnas, och att vilan inte längre går att vila i.
Selander ger oss också hela oändligheten i livet och i döden, sammanfattat i de två sista radernas obeveklighet:
Den ocean av vila där du drunknar är så väldig, och så ofattbar att oceanen själv har upphört att finnas, och att vilan inte längre går att vila i.
Allt vi visste är undansopat
Ingenting är kvar.
Inte ens vår rädsla.
Och ändå, ändå är det inte det filosofiska som bär den här dikten.
Det är poesin.
Det är det som är så mirakulöst.
Det är den som ger svindel.
Det är poesin.
Det är det som är så mirakulöst.
Det är den som ger svindel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar