Glad och Bitter: Där allt tar slut

Tillbringade ju en helg vid randen av Stora Alvaret härförleden, och kom i detta sammanhang att citera Sten Selanders fantastiska dikt ”Helgsmål på Alvaret”, enligt min mening något av det vackraste som skrivits på svenska, och en av de mest genomträngande skildringarna av dödens obevekliga stränghet som finns.

I alla fall för oss som inte har förmågan att lösa alla svårigheter med drömd hinsideslängtan.

Ur minnet kunde jag den gången citera den underbara avslutningsstrofen, den som jag vill ha i min dödsannons när den dagen kommer:

Du vet att alltet, det mångtusenmila
skall en gång sprängas i ditt ögas lins
Och drunkna i en ocean av vila
där ocean och vila inte finns.

Jag tycker att det säger allt om vad döden, den oundvikligen stundande, egentligen är, och jag skall strax förklara varför.

Men först, låt mig citera hela dikten:

    Klockringningen från horisontens byar
    står spänd kring vidden som ett sidentält
    Och under aftonhimlens långa skyar
    trumpetar en försenad tranflock gällt

    Den flyr däruppe i det sneda ljuset
    som vindar flyr och aningar och år
    Men ännu blommar alvargruset,
    fast ingen sommar återstår

    För dig bereddes denna sena blomning
    som saknar doft och aldrig går i frö
    då höstens gistna väderkvarn mal tomning
    och allt du älskade skall dö

    Din framtid är för längesen förgången
    och flyktig skrift i sanden vad du gjort
    Men lågt i väster öppnar solnedgången
    mot något oerhört en gyllne port

    I skymning svept och kyligt östanväder
    står du med din bukett av dödsdömd blom
    och ser emot den väg du snart beträder
    dit ut, där rymden vidgas tom.

    Var tröst ändå Hör klockorna förklara:
    Sabbaten stundar. Tiden löper ut
    Och du kan fatta snart det ofattbara,
    att tid och rum är obönhörligt slut

    Du vet, att alltet, det mångtusenmila
    skall en gång sprängas i ditt ögas lins
    Och sjunka i en ocean av vila
    där ocean och vila inte finns.

Dikten återfinns i den postuma samlingen Avsked, sammanställd efter Selanders död 1957. Här finns flera vackra dikter med motiv från svensk natur, inte minst fjällen som var poetens och tillika botanistens specialgebit.

Selander har efter sin död blivit – i mitt tycke en smula orättvist – bortglömd, överkörd av den modernism som han stod tämligen främmande inför och i sin kritikergärning bedömde alltför snävt och ogeneröst.

För min del har jag alltid haft en särskilt klockarkärlek till de sena borgerliga intimisterna, förutom Selander sådana som Karl Asplund och framför allt Gunnar Mascoll Silfverstolpe.
På lite avstånd ser man lättare det tidlösa i deras tidskritik och har svårare att avfärda den som konservativt gnyende, vare sig det gäller ämnesval eller stil.

Men den här dikten, alltså, Helgsmål på Alvaret.
Jag tänker mig att det inte är en tillfällighet att den publicerades först efter poetens död.
Det är så uppenbart en kamp med dödens själva innebörd.

Och en så ensam utsatt tröst för oss som inte kan tro på något annat än detta liv, för att nu låna ord av en av de modernister som Selander aldrig riktigt kunde ta till sig.

Ni vet, den där tanken som de flesta barn leker med någon gång ibland, men som de flesta av oss efter hand väljer att skjuta undan djupt i det dolda – tänk om allting skulle ta slut?
Inte bara livet på jorden, solsystemet, Vintergatan och vårt universum. Utan alla universa, alla tänkbara världar, och alla dem som eventuellt skapade dem, och allting bakom. Om bokstavligen ingenting skulle finnas.

Det är nog klokt att inte fördjupa sig för långt. Det känns lätt som att förståndet vacklar när man följer tanken utåt, bortåt.

Men det tycks mig som att Selander tar just den tomheten och vänder på den: Detta är vad som händer när du dör: att allt i hela världen tar slut.
Den tomheten.

Det är vad döden är: att allt i hela världen tar slut. Din värld. Att ingenting längre finns kvar.

Att du dör - det betyder att allt det som du älskade dör.
Att vi dör betyder att tid och rum tar slut.

Det är isande torrt , som de förtorkade alvarblomstren. Och omöjligt att undfly när man väl en gång har hört det.
En tomrymd, så mycket högre än himlen över hösten.

Men det stannar inte där.
Selander ger oss också hela oändligheten i livet och i döden, sammanfattat i de två sista radernas obeveklighet:
Den ocean av vila där du drunknar är så väldig, och så ofattbar att oceanen själv har upphört att finnas, och att vilan inte längre går att vila i.

Allt vi visste är undansopat
Ingenting är kvar.

Inte ens vår rädsla.