Nytt besök i scoutlägret. Och något bättre

Eftersom vi hade en två-för-en-biljett över som behövde utnyttjas i år kom vi i kväll än en gång i väg på Operans senaste uppsättning av Trollflöjten, som vi sett två gånger tidigare, med blandade känslor.

Dessa kvarstår.

Jag är fortfarande lika skeptisk mot den här idén att göra Sarastros gäng till scouter – särskilt när de ser ut att närmast heila i triumfscenen mot slutet - och lika undrande inför alla björnarna. Jag är likaledes frågande inför instoppandet av dagsaktuella anspelningar i en (och endast en) scen, av ”roliga” dialekter och öht tendensen till slapstick. Lillelördags-publiken på parkett var dock mer road än jag och applåderade entusiastiskt vid varje tillfälle, som på musical.

Musiken är ju fin, sånginsatserna oklanderliga även om textandet på vissa händer kunde vara tydligare. Och Kapellet som vanligt i toppklass.

Men nej, denna uppsättning som vi nu sett tre gånger är alltså ingenting som man tar med sig in i framtiden

Annorlunda då med Fedora, som vi såg häromveckan.

Vi hade ingen som helst relation till detta stycke, skrivet av Umberto Giordano för drygt 100 år sedan, efter en fransk pjäs skriven för Sarah Bernardt, en sorts parallellfall till Tosca.

Och det var inte heller pjäsen som sådan och dess handling som var grejen – det var sången.

Och det var framför allt Asmik Grigorian i titelrollen.

De kasten mellan kraft och finlir!

Den blankputsade ytan med volymer inuti.

Helt makalöst.

Även Andrea Caré som sjunger den manliga huvudrollen Loris Ipanov är mycket bra, men hamnar oundvikligen en smula i skuggan.

Själva pjäsen är varken mer eller mindre trovärdig än vilken opera som helst från tiden – jfr Stephen Frys koncisa sammanfattning av Puccini-operor: ”Young girl falls in love, becomes unhappy, dies” – men den på förhand som orimlig verkande psykologin ges i alla fall ett stänk av trovärdighet, och på köpet får man en del kul scenlösningar (det var inte en bild av ett landskap, det var en öppning ut mot landskapet) och folk som cyklar på Operans scen.

Tyvärr var salongen glest besatt när vi var där någon vecka före jul – medan det var packat i kväll – så det lär inte vara svårt att få biljetter till återstående föreställningar (den sista, i alla fall med Grigorian, den 18 januari)