Ett något mindre husbygge

De senaste åren har ju i vårt liv handlat en hel del om husbygge.

Fast det har varit i ett något större format

Nu handlar det om pepparkaksstugan.

Det är en av julens mest ingrodda ritualer och följer, med vissa variationer, ett tema med rötter långt ned i första halvan av förra seklet.

Byggsatsen redo

Delarna mäts ut med pappmallar som jag övertagit av min mor, efter hand kompletterat med sådant som vi lagt till genom åren.  Hundkojan till exempel tillförde jag själv i föräldrahemmet. Jag vill minnas att ursprungsmallen ritades på papp från ett paket kalaspuffar.

Och dasset tillfogade redan mina föräldrar till den grundmodell som mamma haft med sig hemifrån (se nästa bild).

Det senaste tillskottet hos oss är en carport, tillkommen på sönernas förslag.

Sedan är det alltid lite staket, ett par granar, tomten och bocken förstås - i år kom grisen inte med, oklart varför - och på de senaste åren också ett par älgar.

Nästa steg är monteringen. Det är det FARLIGA momentet. Eftersom sammanfogningen sker med smält socker finns det en påtaglig risk att bränna sig. Särskilt i trixandet med skorstenen. 

Det är också nu man upptäcker hur viktigt det är att måtta exakt när man bakar. 

Och att man inte gjort det...

Själva stugan, grundversionen som mamma hade med sig från sitt föräldrahem.
Sladden är för belysningen förstås.
Det är annars i det här läget men brukar upptäcka att man glömt den.

Nåväl, några allvarliga brännskador inträffade inte i år. Däremot påmindes jag - således - om att det är svårt att snyggt montera ett hus där bitarna inte riktigt passar ihop med varandra.

Dessutom var det något med degen som gjorde bitarna sprödare än vanligt. Det gällde särskilt det tillskott av köpe-deg som jag tvingades skaffa för att få det att räcka till den stora plattan som allt står på. Allt eftersom saker tillkommit har ju behovet av tomtyta tilltagit. 

Plattan sprack i flera delar och fick hjälpligt lagas med kristyr, som framgår av bilden.

Vi låtsas att det ligger snösträngar på marken.

Färdigbyggt!

Med monteringen är man förstås långt ifrån klar. 

När jag tänker på att det i föräldrahemmet vissa år tillverkades fem (!) stugor finner jag det svårt att fatta hur man hann med.

Sant att arbetsdelning rådde - mamma bakade, pappa stod för monteringen (och de därvid nödvändiga svordomarna), mamma dekorerade med kristyr, och jag stod under en del år för appliceringen av Nonstop, eller gnottar som de heter i den här familjen.

Men ändå...

Dekorering var det.

I den här familjen råder ingen arbetsdelning. Men Anna-Lena var snäll och köpte färdig kristyr åt mig, vilket underlättar väldigt. Jag har aldrig riktigt lyckats med det där tricket att rulla en strut av smörpapper som kristyren kan appliceras med; det bara fastnar och kladdar ihop och drar ur mig nästan lika många svordomar som socker-monteringen.

Inte heller med köpe-kristyr lyckas jag få samma elegans i spritsandet som jag minns från barndomen. Men får jag hålla på ett tag så ser det acceptabelt trovärdigt ut.

Egentligen.

Egentligen skall stugan ju göras färdig först kvällen före julafton. Alldeles som granen vill man ju att den skall stå där färdig först på julaftons morgon. 

Men det finns en idévärld och en verklighetens värld. Och i den senare får man vara glad att man alls hinner med att dekorera en pepparkaksstuga.

Flygbild över fastigheten. Något har hänt med staketen i tomthörnet.
Hundkoja närmast, Carport med orange tak. Dasset längst bort.
Obs överblivna gnottar i skålen

Ritualer omfattar inte bara sätt utan även plats.

Och pepparkakshuset har förstås sin givna plats, på chiffonjén i vardagsrummet, så småningom flankerat av änglaspel men just nu  med silverljusstakar som närmaste grannar. Man kan låtsa att de är telemaster eller vindkraftverk. 

Men - nog ser det ut som om tomten som bor i huset har satt igång ett rejält julfirande på tok för tidigt...?

________________________________

Så här såg det ut för fyra år sedan.