"Men vad skall du GÖRA då?"

Ja, jag skall alltså sluta jobba.

En dag i april stiger jag ut i friheten, och kanske tomheten som därtill hör.

Och redan får jag frågan – men vad skall du göra?

Det är vänliga frågor, om än med rastlösheten tatuerad på sig.

Det är vänner, kolleger, bekanta som undrar, som kanske försöker tänka sig in i det, tänka sig själva där, hålla mitt liv och mina möjligheter som en spegel.

Och jag svarar snällt och vänligt - men i grunden djupt förvirrat.

Det enda som jag absolut inte är oroad för är att inte kunna hitta på något att göra, att gå sysslolös och rastlös, att längta efter lite riktigt arbete.

Ekonomin, hälsan, det korta livet, kan jag fundera över. Oroas av. 

Det dagliga småsnacket  med kolleger och däruti också den uppfriskande kontakten med människor av en annan generation – och i vissa fall en annan bakgrund – än jag själv, det vet jag att jag kommer att sakna, liksom någon gång ibland den rusande nyhetspulsen, även om den ärligt talat inte jagar upp mig lika mycket som den en gång gjorde.

Men det att ”ha någonting att göra”??

Alls icke.

Har jag inte hyllmeter av böcker som jag aldrig hunnit läsa? Och finns det inte bibliotek om hörnet om jag någonsin skulle komma igenom dem?

Har jag inte själv oändligt många oskrivna texter, som skulle kunna prövas?

Står inte staden där med sina utsikter, sina promenader, sina museer, gallerier, konsertsalar och kaféer?

Har jag inte vänner, nära och långt bort, som jag bara alltför sällan träffar eller har annan kontakt med?

Har jag inte ett helt arbetsrum fullt med papper som borde sorteras (och i många fall slängas…), med bilder som borde tas om hand och ordnas, med påminnelser och souvenirer och decenniers avlagringar?

Har jag inte del i en lägenhet som äntligen borde börja skötas ordentligt? Skall inte mat lagas varje dag? Skall inte tvätten tas om hand?

Har jag inte lantställe att arbeta med, reparationer att göra, ved att såga och hugga, ombyggnader att planera, planteringar att ta hand om, röjning att genomföra? Finns där inte bär att plocka, fisk att dra upp, vandringar att gå?

Finns det inte städer att resa till, vägar att befara, landskap att se? Finns inte världen kvar där ute?

Jo, det gör den.

Sysslolöshet får ni aldrig höra mig klaga över, så länge jag har hälsan med mig och pengarna räcker ett stycke utanför dörren.

Tidens korthet är jag rädd för.

Inte det att få den att gå.