Någonting slog mig häromdagen. Lite oväntat, och du kan ha rätt att fråga "jamen var har du varit de senaste tjugo åren?".
Men ändå.
Jag har - eller vi har, det är efter 40 år ibland svårt att skilja oss åt - en hyfsad boksamling. Jag har ingen koll på det exakta antalet, men jag gjorde ett överslag och landade på nånstans runt 4.000-5.000 volymer; det kan vara något mer men jag mätte konservativt (i linje med min allmänna läggning ;-) ).
Det är inte böcker som jag eller vi skaffat som någonsorts investering, jag har alltid varit helt fokuserad på innehåll, vilket ibland tyvärr medfört att jag misshandlat en del exemplar när jag till exempel släpat med dem på resor eller liknande; inte sällan handlar det just då om älsklingsböckerna.
Så böckernas ekonomiska värde har varit en helt underordnad sak.
Men ändå har jag någonstans i det undermedvetna nog föreställt mig att den här samlingen representerade även ett i pengar mätbart värde.
(Det är nu du kan le snett, och om så önskas lite hånfullt).
Ja, jag vet, det var naivt.
Det är ju inte som, så att jag har stått vid sidan av digitaliseringen av vårt samhälle, av övergången från trycksvärta till fotoner. Tvärtom, kan vi nöja oss med att konstatera.
Men någonstans i bakhuvudet har jag tydligen ändå haft för mig att åtminstone en del av de resurser som jag (vi) plöjt ned i de där böckerna skulle finnas kvar, så som det finns kvar i andra saker, möbler, husgeråd, verktyg.
Ja, böcker är ju när allt kommer omkring en sorts verktyg för att förstå världen.
Men nu har till sist insikten landat att ingen, utom ett fåtal samlare, längre tillmäter böcker ekonomiskt värde här i landet.
Sant, att nya böcker fortfarande tillhandahålls på en utbudsmarknad - men det är ju mest av en kvardröjande gammal vana, och i någon mån för att vi inte längre minns någon annan modell för att distribuera varor och tjänster.
Så fort de är ute i cirkulation går värdet svindelsnabbt mot noll.
En ny bil är rena spargrisen i jämförelse.
Tanken på att jag skulle kunna gå till ett antikvariat och realisera delar av samlingens värde, så som man kunde göra ännu för en generation sedan, är skrattretande (jag vet, jag har prövat att locka fram skratt med den...).
Högst sannolikt finns det enstaka exemplar även bland våra böcker som skulle kunna locka någon av de ovannämnda samlarna, om man hittar rätt person.
Men timpenningen på den uppgiften är inte hög, om vi uttrycker oss fint.
Nå. Det är och förblir sant att böckernas värde inte ligger där, utan i den njutning som läsningen - och ibland bara åsynen - av dem gör. Att det värdet är omätbart är en gammal och för mig orubblig sanning.
Det är inte som att jag har gjort någon förlust.
Men lite störigt är det. Ändå.
Och inte mindre förvirrande blir det av insikten om att min för 20 år sedan HELT obsoleta LP-samling innehåller skivor som uppenbarligen är värda en slant eller två, till och med i sitt knastriga och repiga skick.
Man kanske kan hoppas på en ny trycksvärtevåg innan arvingarna hinner köra böckerna till tippen?
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar