Är det bara jag?

Är det bara jag som har fått syn på det, eller är det faktiskt så att den förshärskande liksom alltigenom självklara neoliberala tankefiguren har börjat ifrågasättas på ett nytt vis? Inte från politiska eller ideologiska utgångspunkter (”det är orättvist”, ”alla skall med”, ”högerpolitik”)

utan mer grundläggande, filosofiskt, kanske till och med biologiskt:
är livet verkligen en tävling? blir vi lyckligare av konsumtion? är det inte till slut viktigare att överleva än att bräcka grannen?  kan de konvulsioner som (väst-)världen genomgår hänga ihop med hur vi ser på mål och mening? måste allt gå fortare och fortare? kan utveckling handla om växt lika mycket som om avverkning?

Är det alltid bäst att komma först fram?

Jag tycker att jag ser tecken på ett nytt ifrågasättande på en del håll, till exempel här och här och här.

Eller så är det bara jag.

Jag kastar ned dessa tankar i ett block, sittande på en buss,

Ett kort stycke därifrån står en som jag känner som en snabbhetens försångare, en ”utvecklingen-kräver”-tänkandets apostel, en kolportör av de-som-inte-hänger-med-får-skylla-sig-själv-tankar.

Jag noterar i mitt block.

Han knappar på sin skärm.

Men är det säkert att han tänker effektivare?