Sommaren 2 - på flykt

Vi lämnade alltså ön måndagen den 16 juli, sedan röken börjat välla in.

Först ville vi inte tro att detta var rök ända nerifrån Ängra, och undrade om brand brutit ut även på närmare håll. 

Det tog oss på en liten inspektionsfärd längs Vänsjövägen förbi Långströmssjön.

Det fanns inga nya bränder - ännu, senare spred sig ju bränderna runt Kårböle, dock fortfarande ett ganska långt stycke från oss - men röken var desto mer påtaglig.

Rök över Långströmssjön. Det ser ut som morgondimma, men detta är alltså mitt på dagen.

Det visade sig, när vi kom in till Ytterhogdal, att röken var ganska märkbar även där. Inte som ute på ön, det är trots allt ytterligare en mil från brandfronten, men likväl.

Rökigt utanför vårt hus i Ytterhogdal

Vi pratade om att åka vidare, kanske åka hem till Stockholm - det absurda slog oss i att åka till Hornsgatan för att få luft som gick att andas...   

Men beslöt tills vidare att stanna på plats.

Evakueringarna hade börjat, och kom allt närmare. Kanske skulle även våra hus bli hotade, och då var det skönt att vara på plats och kunna ta med sig det viktigaste.

Från Ytterhogdal leder också flera vägar i olika riktningar; risken att bli infångad av elden bedömde vi som minimal.

Men konstigt var det.

Inte bara människor var oroade.

Även fåglar bar sig åt som de inte brukar.

Här har ett helt gäng måsar samlats på Buanvägen, just utanför vårt hus, skriar och far runt och liksom dansar. En regndans måhända?

Samma dag dök det upp ett annat sällskap av någonting som vi tentativt identifierat som piplärkor, som oskyggt men till synes planlöst spatserade omkring på gräsmattan framför huset under en längre stund.

Aldrig sedda tidigare

Och solen var röd

Bilden gör det inte rättvisa, men det såg väldigt obehagligt ut.

Så vi gav oss ut på utflykt, norröver, bort från bränderna (det brann förvisso på ett par ställen uppe i Jämtland också, men det var småbränder i jämförelse).

Det tog oss först till Överhogdal -

"Rök-paus" kallade kusin J det, fyndigt nog.

- och sedan vidare via Klövsjö, där renar fredligt betade på golfbanan som ett reklaminslag för det samtida Norrland -

- och upp på Storhogna, där man i alla fall snuddar vid kalfjället.

Däruppe föll ett lätt regn, som även om det inte var många millimeter hade behövts bättre ett stycke söderut. Men som var tillräckligt för att få oss att avstå från längre vandringar.

Så mycket mera som röklukt kändes även däruppe. Oklart om från närliggande mindre bränder eller från de större söderut.

Satellitbilder från de senare visade hursomhelst att rökplymerna kunde vara tiotals mil långa.

Vi återvände till Hogdal med insikten att en dagsutflykt inte kunde ta oss ifrån röken.

Fortfarande ville vi inte dra hem till Stockholm - vilket inte heller var alldeles lätt, eftersom de vanliga vägarna söderut var spärrade, det hade krävt en rejäl omväg utåt kusten - så vi beslöt oss för en längre färd norröver.

Plötsligt var vi klimatflyktingar

Men innan vi gav oss av ville vi komma ut till ön en gång till.

Dels för att stänga till, ta hand om mat och dylikt som vi lämnat vid vår ganska brådstörtade avfärd, plocka undan gasolflaskorna - samt rädda några ting med särskilt affektionsvärde; låt vara att vi snabbt förstod att de stora affektionsvärdena för oss ligger i platsen, helheten, och ganska lite i sådant som låter sig bäras med

Det var dock inte bara att åka ut...

Väg 296 var avspärrad.  

Dock inte helt, för byn Flor var inte evakuerad, men vid en vägspärr vid avfarten från E45 kontrollerades att endast personer med legitima ärenden passerade.

Vi skulle ju också lite förbi nästa avspärrning, obevakad men skarp -

- där Florvägen tar av från väg 296, några hundra meter norr om vårt garage och överfarten till ön.

Vi talade vackert med herrarna i vägspärren, och de släppte förbi oss, mot löfte att inte avvika från anmäld färdplan och att anmäla oss vid återfärd.

Därute låg röken ännu tätare än förut.

Nu brann det ju även på Nötberget, hitom Kårböle, och så småningom ner mot och över väg 296, ända upp mot länsgränsen nära Huskölen. 

Och det var tydligt att det kommit närmare.

Rök över Ljusnan

Men vi tog oss över.   Samlade ihop mat och andra grejer, och evakuerade gasolflaskorna.

Stämningen kan bäst beskrivas som sammanbiten, och bristen på verkligt ljus gjorde inget för att lyfta humöret.

Det kändes som om luften var på väg att ta slut.

"Mørke midt på dagen" för att tala med Kari B

Men till sist var vi klara, återvände till fastlandet, lastade in, avrapporterade vid vägspärren och återvände till byn.

Nästa dag var vi redo att fortsätta vår flykt.

Från början hade vi tänkt oss ut till havet, till norska kusten, men det blev så att vi kom att stanna i Funäsdalen

Eller rättare sagt i Tänndalen, vid vårt gamla tillhåll på Skarvruet.

Utsikten från Skarvruet bort mot Rödfjället.

Ordet "flykt" kan möjligen få en att tänka på flygande och vingar. Och bilderna här kan kanske få en att tänka på en vanlig semesterresa. 

Men så var det inte. Det var mer fråga om mödosamma små steg än om något svävande. 

Och så mycket tid tillbringade vi framför små skärmar för att få senaste nytt från brandområdena.

Hade vattenbombningen lyckats?

Kom fronten närmare eller drog den sig tillbaka?

Kom det mer hjälp från utlandet?

Hur såg väderprognosen ut för i dag, i morgon, i övermorgon?

Och så vidare.

Men, visst fanns där också semesterdagar instoppade i all oron.

Vi gicks längs med fjällsidan och såg vackra slåtterblommor -

- och fann att även skoterleder kan ha sina begränsningar:

På en brant och smal och delvis sönderkörd väg, som jag hoppas slippa ta mig an någonsin mer, kom vi upp till Svansjön vid Vättefjället. 

En fin men inte så lång vandring, under skockande moln

"I´ll take the high road and you´ll take the low road..."

En annan dag prövade vi kabinbanan upp till Funäsbergets topp.

Den där toppstugan har länge legat där och lockat - och nu kom vi äntligen dit

Att torkan drabbat även fjällen blev påtagligt när man såg de brunsvedda björkarna och annan växtlighet som klamrade vid bergssidan. (För övrigt berättade värdfolket på Skarvruet att röklukten hade känts även där vissa dagar)

Men väl däruppe kunde man ett ögonblick glömma det för de vida utsikterna.

Mittåkläppen - och bakom det, tror jag, Skarsfjället (det kan vara Helags också, silhuetterna är ganska lika, men känns lite väl nära för det)

Flatruet-vägen sträcker ut, med Ljungdalsfjällen i bakgrunden.

Kabinbanan är praktisk och lite spännande att åka, men bergstationen ser ut som ett jävla ufo.

Är man i Tänndalen är det inte långt till Norge, och vi tog förstås en tur över.

Gränsland. 

Det blev en lite för lång bilresa och en lite för kort vandring uppe vid Essandsjöen.

Att gå in till Storerikvollen, som var den ursprungliga planen, räckte tiden inte riktigt till.

Torka även i Norge - en norsk wadi.

Något lugnande rapporter från brandplatserna fick oss efter ett par dagar i Tänndalen att återvända hem till Hogdal.

Dock inte rakaste vägen

En sväng om Mittådalen -

Älg i renbetesland

 - där vi köpte goda saker hos Fjällgrens, till att fira bröllopsdag med - tog oss upp över Flatruet

Obs renen!  Det var väldigt mycket strö-ren både på svensk och norsk sida, med sedvanligt avvikande trafikvett 

Sonfjället ser man från i stort sett hela Härjedalen, bara man kommer upp lite

A-L begrundar utsikten bort mot Helags 

Via fika i Ljungdalen och fortsatt brölloppsdagsmiddagsproviantering i Svenstavik tog vi oss hem till Ytterhogdal.

(Forts: Tillbaka till det normala)

Del 1: Det började ju så bra