Ja, och så var det sommaren...

Det började ju bra.  Det var som en vanlig sommar, fast förstås varmare, och torrare.

Men det var ändå någorlunda normalt.

Vi tittade på fotbolls-VM och gjorde saker som man gör på sommaren på landet.

Ja, sånt som vi gör alltså.

Satte upp grindstolpar skulpterade av bävern till exempel

Här är den första, som jag fick på plats redan efter några dagar.

Klart att det där med torkan ställde till det ibland.  Det var till exempel väldigt lågt vatten i älven.

Sådant kan göra det lite svårt att få i båten, och öht att manövrera den när den väl ligger i.

A-L grubblar över nästa steg i sjösättningen.  Det VAR rätt krångligt, men vi kom ut till slut.

En väsentlig nyhet för sommaren var förstås införandet av elektriskt ljus i kök och förstuga på ön.
Det är mer revolutionerande än det måhända kan låta för den som aldrig försökt laga mat i halvdunklet i köket på Näverön

Och strömkällan är här - en liten solcellsanläggning:

Tyvärr den sista vi lyckades hitta, annars hade vi skaffat betydligt flera - en likadan skulle passa perfekt för vedbod och dass.
Hur som helst var den tillräcklig för att övertyga oss om att det där med solceller nog är något för ön.

Den huvuduppgift vi såg framför oss inför sommaren var att ta hand om följderna av avverkningen på ön. Det var visserligen bara fyra träd, men fyra riktigt rejäla, och det blev väldigt många vedklabbar och väldigt mycket grot.

Här en del av den ena granen

...och här en del av den ena björken

Men det var förstås inte bara jobb som följde på trädfällningen. Det öppnade sig nya utsikter också:

Sade jag att det var varmt? 

Ni kanske kommer ihåg att det var rätt hett i somras?

Det var första gången vi tvingades kyla kylskåpet...

(Funkade det?  ja, det gjorde det faktiskt)

Men på det hela taget var det OK. 

En del malörer inträffade dock - den här drabbade dock inte oss direkt.

Livet på landet, 2018.

Och om moln syntes på himlen, så kändes de inte hotande, hur dramatiska de än kunde te sig.

Snarare välkomna - lite regn hade ju varit välkommet. 

Prins Eugen?

 (Sanningen att säga kom det faktiskt några droppar då och då under den där första semesterveckan, men ynkliga mängder, sådant som känns i luften men inte syns i mätaren)

Soluppgång över Ljusnan

Men så kom det oroande rapporter från Ängra-trakten.

Åskan hade slagit ned, och nu brann skogen.

Snabbt tog det fart, och länge stod det inte på förrän vi kände röken ända upp till ön, fast det vid det laget var kanske tre mil bort.

Och snart var röken tydlig att se över älven:

Det gick inte att vara kvar.  

Även den som inte har astma hade fått problem med andningen där, när röken låg på.

Och som branden spred sig växte också oron för att den skulle ta sig hela vägen till vår ö.

Vi flydde.

(forts: Klimatflyktingarna)

(Del 3: Tillbaka till det normala)