Majbilden: Vägen till havet

Kanske går alla vägar till havet, till sist

Världen är förunderligt cirkulär, och i havet börjar allt

Eller kanske är det bara en chimär, ett tankens förströdda spratt?

Därom kan man tänka som man vill    Vem kan säga att han vet?

Här stupar vägen likväl brant mot havets blå,

dess bedövande obestämbarhet    Och kanske, för ett ögonblick

kan havet självt se ut som en väg, att vandra på     Men det drar förbi

lika snabbt och allting återtar sin skepnad och sin position

Det är ett sätt att tolka mötet:  vägen går, havet skall förbli

Men man behöver inte tolka allt man ser    Havet finns där,

vägen stupar men blir kvar   De som förändras är vi

fångade i tidens korta frist   Vi färdas längs den väg vi fick

Här längs Barentshavets kant   Det vilar kallt och oberört

Vägen stupar, lyfter sen igen, återuppstår    Havet vilar

Tiden går.

                                                                                                                       Fylkesvei 98

________________________________


Aprilbilden: Världen rör sig

Marsbilden:  Tid kommer att gå

Februaribilden: Ljuset är det samma

Januaribilden: Vägen framåt