Halva året har gått.
Det känns som om halva tiden alltid är borta, har förslösats, glömts.
Det ensamma trädet står på sitt näs och tänker inte alls på den saken.
Såvitt vi vet.
Träd är ju inte så meddelsamma, åtminstone inte på sätt som vi kan registrera.
Vid stormfloden i fjol höstas vräkte vattnet sig in över den där kusten, allt stod på ända, husen översvämmades, hela markstycken sköljdes bort.
Märken gjordes i själva tiden.
Men trädet står kvar.
Den som så vill kan hämta tröst däri.
___________________________________
Tidigare månader
Tidigare månader
