Tänker på förståelseklyftan mellan US-amerikaner och europeer. Inte bara dummies av Trump-typ, utan över hela linjen.
Lyssnar ill en diskussion mellan ett par US-amerikanska experter kring kriget och dess utveckling; välutbildade, kloka, ingalunda trump-älskande, lugnt värderande utvecklingen.
Men när det kommer till de europeiska allierades ovilja att dras in till kriget är det något som skaver. Det är uppenbart för att för dessa herrar är krig någonting som försiggår långt borta, kostar pengar och oroar opinioner och således kanske inte alltid är någon god idé.
Men för européer i gemen, ända in i vårt fredliga land och än mer förstås hos de flesta av våra grannar, är krig någonting som försiggår här.
Någonting som fäder och söner och bröder dör i, och städer bombas i, familjer utplånas, stater krossas, människor drivs på flykt, själva livet och historien ställs på ända.
Och: inte bara har våra föräldrar och far/morföräldrar genomlevt och genomlidit detta, det pågår här och nu, och inte är det så förtvivlat länge sedan förra gången heller.
Och detta är bara ETT av många exempel på tankens klyftor i Atlanten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar