Applåder för kompositören - Medea

I sista stund hann vi med att se och lyssna till Medea i Daniel Börtz (och Euripides-Pleijels-Stolpes) tolkning.

Fredagens föreställning var den sista i serien av denna uppsättning, som hade urpremiär i januari.

Kompositören själv fanns på plats och hyllades vid slutapplåderna.

Och visst var det bra. Jag var en liten smula orolig för att det skulle vara för ”modernistiskt”, för glidande gnisslande för min smak  (sådant kan jag ta till mig i lugn och koncentration i hemmet men inte riktigt på operan) men det var alldeles lagom – en del utmanande, två delar vackert.

Särskilt andra akten, där man också klokt nog lagt in ett stycke talroll i passande läge – Jonas Malmsjö som Budbäraren gör en stark insats – och på så sätt besparat oss en del av de svåråtkomliga recitativ som handlingen kräver men som stoppar upp musikupplevelsen.
Lite sådant även tidigare hade nog inte skadat..

Bär upp föreställningen

Föreställningen bärs i hög grad upp av Emma Vetter, som gör en fantastiskt fin Medea.

Större delen av kvällen står hon på scenen – eller går, eller springer, eller lutar sig i förtvivlan mot väggen (det finns f.ö. en fin liten blinkning i scenografin, när gestalterna projiceras mot en vägg och ibland ser ut som något från en grekisk vasmålning).

Det måste vara en mycket krävande insats rent fysiskt.

Och hon tar ut och gör det mesta av den. Förtvivlan, sorg, desperation och ren galenskap gestaltas så trovärdigt historien nu medger.

Och sångligt…  Utan fläck, utan sprickor, utan några repor.

Hon är där

Dock är jag lite undrande över hur den avgörande handlingen, dödandet av de egna barnen, framställs. Här får vi en Medea som verkar ångra sig när de första morden, på Kreon och hans dotter, väl är överstökade, och bara dödar sina barn för att inte utlämna dem till än värre öden.
Det hittar jag inte riktigt hos Euripides. Där ingår – som jag läser det – allt i ett enda sammanhang, ett hämndens och förtvivlans.

Kanske är tanken att vi skall kunna förstå.

Men det finns inget att förstå.

Eller: Det finns ett nattsvart att blicka in i.
Det man kan förstå är Medeas förtvivlan, desperation, hat, vanvett.

Inte hennes handlingar.

Men min läsning kan också vara färgad.

Medea är det grekiska drama som grep mig först, och ännu djupast. Jag hittade en gång, på en ö i arkipelagen, en samlingsvolym med fyra dramer, det var Medea, Hippolytos, ett av Ifigenia-styckena och – tror jag – Alkestis.

Min situation i livet var sådan att jag kunde förstå den där vreden, den där oresonligheten, den där känslan av att fogarna lossnat.  Jag tog det till mig.

Min relation till det antika dramat börjar där.

Hos Medea. I det egeiska.

En läsning, en förståelse, fortfarande färgad.

Förbryllade mig

En annan sak som något förbryllade mig i operan-som-teaterstycke, var hur lite man gjort av genustolkningen.
Det är förvisso Medea som är centrum, hos Euripides, i myten som sådan, och vid Gustav Adolfs torg.
Men det är också det begränsade manöverutrymmet i ett patriarkalt samhälle som visar vägen – som hela tiden går mera neråt än framåt.

Det är Jasons totala satsa-på-dig-själv, det som präglat honom ändå från mötet i Kolchis och kanske långt innan det, som lämnar Medea övergiven till sitt eget hämndbegär.

Jason är förvisso lika mycket psykopat som Medea.

Och det är Kreons stela oresonlighet som sätter upp scenografin för de avslutande akterna.

Likaledes kunde man, inte minst i dessa tider, väl ha lyft främlingskapet, utsattheten.  

Medea är inte hemma i Korint. Inte ens i Grekland. Hon har lämnat striderna i ett avlägset land för en osäker framtid på platser där hon är beroende av mottagarnas välvilja. Frivilligt, men riskfyllt.

Jag kan inte se att detta lyfts alls. Man måste inte göra det, det kanske är klokt att avstå, kanske vill man undvika alltför tidsbundna tolkningar, kanske vill man undvika identifikationer som kan bli ovidkommande.

Men det finns där i grundtexten. Man kan spela det.

Detta sagt i medvetenhet om att jag under delar av första akten gled ned i ”operadvalan”, där jag lyssnar med slutna ögon och inte direkt närstuderar texten.

Det kan ha funnits delar av detta som undgick mig.

Har jag nämnt Hovkapellet?

Ni som brukar läsa vet vad jag vill säga.

Som helhet – en strålande föreställning! Tråkigt att den har gått så få gånger.

Vi hoppas att den kommer igen redan i höst. Ta chansen då, ni som kan.

_________________________________________

Man kunde också berätta en liten historia om hur det inte heller på Operan går att undvika de människor som på ett alldeles självfallet vis ser till sitt eget bästa, sorglöst obekymrade om omvärldens förhållanden och reaktioner.

Jag tar den muntligt någon gång.

Spretiga tankar, februari

De här människorna som vill att det alltid skall pågå en ombyggnad. För att de skall känna att ”det händer någonting”.

                                                    *    *    *

Det var när välstånd började skiljas ut från välfärd som samhället började gå sönder.

                                                    *    *    *

Det har alltid funnits ett drag av förklädnad i journalistiken.

Men medan man förr drömde om att få det svåra att framstå som viktigt,  är ambitionen nu att få det oviktiga att framstå som intressant.

                                                    *    *    * 

Niande – för folk som har etikettsböcker i stället för uppfostran

                                                    *    *    *

Idén i samtidsdebatten att de som är offer måste vara goda. Och den åtföljande idén om att man genom att ”avslöja” att de inte är alltigenom goda kan visa att de inte är offer heller.

                                                    *    *    * 

Rikedom är förvisso alltid relativ. Men fattigdom kan vara absolut.

                                                    *    *    * 

Vi måste våga tala om de kulturer som får folk att begå  brott.

Ekonomiska brott till exempel. Kulturer där det är helt naturligt att ”satsa på sig själv”. Kulturer där den som har möjlighet berikar sig själv. Vår rädsla för att kallas avundsjuka får inte stå i vägen. Vi måste se verkligheten i ögonen.

                                                     *    *    *

Problemet med den här ”alla-på-SVT-är-miljöpartister”-idén som åter far runt i kommentarsfälten och mejlpåhoppen är inte bara att den är sakligt felaktig, utan också – och väl så mycket – att den både bygger på och befäster föreställningen att de som producerar nyheter gör det i ett bestämt politiskt syfte. Det må vara att den föreställningen ännu säger mer om dess användare, men likväl – där finns en verklig fara, att de som så betraktar världen skall ta över.

                                                     *    *    *

I generationer har vi i medierna lärt vår publik att det vi meddelar i de flesta fall är sant, eller åtminstone så nära sanningen vi kan komma. Och att det definitivt är framtaget och meddelat med ambitionen att ge en så sann, klargörande och fullständig bild som möjligt.

Det där har en paradoxal rekyl i dag: alldeles för många tycks tro att det som är publicerat är sant.

Vår egen källkritiska ambition har medfört att publiken inte verkar vara det minsta källkritisk.

                                                     *    *    *

Undrar om historikerna – om sådana då finns – när de i framtiden blickar tillbaka kommer att se vår lilla glimt av ökad jämlikhet och relativ jämställdhet ungefär som man betraktar de korta karnevalsdagarna i medeltida samhällen, som ett hektiskt undantagstillstånd då de förtryckta ett ögonblick fick låtsas att de hade någonting att säga till om, att de var någonting värda, innan allt återgick till den normala ordningen igen.

                                                     *    *    *

En del gånger hör man invändningen ”Ja, det kanske inte är bra men jag skulle inte ha råd annars”.

Men, min vän, då har du inte råd.

Det är så i livet, att det finns mycket vi inte har råd med. Samhällets uppgift, det gemensamma livets uppgift, kan inte vara att dölja det.

                                                     *    *    *

Observera att det väletablerade pronomenet man har ungefär lika lite att göra med män, som den nya markören en har att göra med bärbuskar.

                                                    *    *    * 

Och så att det här med om att be om ursäkt när man behöver tränga sig förbi någon på stan eller i tunnelbanevagnen är på väg att bli meningslöst.  Ingen hör ju ändå.

I stället blänger de,  ilsket, efteråt.

                                                     *    *    *

Ju mer komplicerad världen blir, desto ivrigare söker man efter enkla lösningar. Just nu tycks den vara krångligare än någonsin.

___________________________________

"Man måste inte säga allt man får säga" - Spretiga tankar i januari

Man kan faktiskt uppskatta kollektivet och ändå förakta massan - Spretiga tankar i december

Olika syn på de rätta orden

Jag har inga problem med att välja de i dag rätta orden för diskriminerade eller på andra sätt utsatta folkgrupper. 

Jag tänker själv på samer som just samer och jag finner det helt naturligt att kalla romer för just romer, även om det någon gång kan ha slunkit ut ett z-ord av gammal reflex, alldeles som det brukar göra för vår granne nere i Flor.

De här sammansättningarna med afro- finner jag ibland lite krystade – jag skall inte elaborera här, men de kan leda till konstiga kombinationer och möten – och de känns rätt mycket som en mellanstation, en tuva att hoppa på just nu -  ungefär som lokalvårdare skulle ersätta städare, för att sedan i sin tur ersättas av hygientekniker och så vidare; men det är inget problem, det finns i de flesta fall andra sätt att hantera detta språkligt.

Men en sak har jag problem med.

Det är när jag försöker förklara – till exempel på grund av sådant enstaka tungans slintande som nämndes ovan – att i min uppväxttid var de nu helt tabuerade orden helt enkelt de vanliga, de neutrala orden för dessa grupper.

De var inte någon rasism-markör. De användes i lika mån av förkämpar som av motståndare till rättigheter och jämställdhet och integration. Och framför allt i sammanhang där dessa strider inte var huvudsaken.

Visst fann de också användning i nedlåtande, exkluderande och rent rasistiska sammanhang, men det var ju diskrimineringen som orsakade och möjliggjorde detta, inte orden som skapade uteslutningen.

(Och det ord för en diskriminerad grupp som oftast faktiskt  användes med en rasistisk undertext, kännbar även för den som var barn, var inget av dessa, utan ett ord som är lika gångbart i dag som då. 

Det börjar på J.)

Sedan har ordens laddning efter hand, ibland ganska snabbt, förskjutits, och i dag är saker annorlunda. Men så var det då.

Det är nästan omöjligt att få yngre människor av i dag att förstås. Välvilliga, ständigt rättänkande unga människor.

Somliga tror mig bara inte. 

De talar om för mig att det inte var så. Jag vet inte hur det var.

Detta kan få en att skratta eller gråta, allt efter humör, men är en vägg som jag bara undviker att stöta mitt huvud mera mot.

Men vad jag nu börjar förstå är att det finns en kompletterade beskrivning. Som, om man så vill, är mer sofistikerad.

Den lyder: ”De rasistiska strukturerna var den gången, på 1950-,  60- och 70-talen, så genomgripande att det vanliga språkbruket genomsyrades av rasistiska beteckningar.

Vanliga människor var så hjärntvättade av ett rasistiskt system att de inte förstod hur de kränkte och förtrampade de utsatta.

De förstod inte hur det körde en kniv i hjärtat på Katarina Taikon när någon kallade henne ”zigenare”, eller hur afroeuropeerna led när man använde ”neger” i översättningar av Martin Luther Kings tal”.

Understundom kopplas på en liten släng om att detta ju var sossarnas tid, och "de var ju i grunden rasister, det var ju de som drev det rasbiologiska institutet, eller hur?"

Jaja, det där med historia ÄR svårt.

Det här gör mig lite trött

Och jag känner mig väldigt väldigt ensam. Eftersom högern uppskattar allt som svärtar ner den där tidsperioden, och vänstern har fullt upp med att sortera in folk i olika rasistfållor, och de övriga tycker att frågan är tämligen ovidkommande och att jag slåss mot väderkvarnar.

Precis som du, väl, käre läsare?

Söders Route 66

Ett gammalt tv-program om Route 66 som gick i repris en morgon väckte en idé.

Till Chicago är det långt, och till Los Angeles ännu längre - men en 66:a går ju praktiskt taget förbi vår tröskel. 

Men vart tar den egentligen vägen sedan? Det står "Sofia" på skylten, men vad innebär det?

Hur ser världen egentligen ut där borta i de okända markerna på andra sidan Götgatan?

Som gjort för en söndagsexpedition - get your kicks on Bus 66.

Så vi begav oss upp till hållplatsen på Varvsgatan -

- under Högalidskyrkans mäktiga beskydd (här kan man faktiskt ana att det är sant att det ena tornet är en bra tapp högre än det andra) - 

- och med utsikt mot den gamla malmgården Kristinehov, vilande mellan det gigantiska kv Plankan och Borgerskapets Enkehus.

Förf verkar ha dålig koll på från vilket håll bussen skall komma.

Men sällskapet kom i alla fall med, när den så småningom uppenbarade sig från det rätta hållet, och installerade sig i bussens bakände.

- och när stora och små satt sig till rätta bar det av, inte just över prärier, genom öknar och längs bergskedjor, men i alla fall ut i storstadsdjungeln, i dess tuktat södermalmska (här och var något hipstriga) version.

Förbi Kristinehov (fotografen anser att rörelseoskärpan visar att resan nu var igång).

Samma fotograf hade som delmål med resan att hitta intressanta skyltar, så som K-spanarna gjorde längs den där andra vägen. 

Just det här trafikmärket hör dock kanske inte till höjdpunkterna.

Mycket som man inte väntat sig kan man få se.

Solstolarna i Rosenlundsparkens östra ände lockade inte många denna sena januaridag.

Längs Söders Route 66 kan man förstås få se riktiga skyskrapor, precis som i Amerikat.

Här Haglunds pinne vid Medis. 

Skrapan som kallas Skrapan (jag skrämde slag på en ung kollega härförleden genom att kalla den "Skatteskrapan", den hade hon aldrig hört talas om) fastnade dock ej på bild denna gång.

66:an kör förvisso en snirklig väg, det är en del av charmen, men fullt så snirklig som denna skylt antyder är den faktiskt inte.

Tryggt att ha en utväg om vägen över vidderna skulle medföra problem.

Det gjorde den dock inte alls denna gång, utan vi gav oss modigt i kast med de främmande områdena på andra sida Götgatan, dit bara de djärvaste av upptäcktsresande vågar bege sig.

...och överraskande snabbt var vi framme vid vändpunkten nere i Sofia, inte långt från oceanens rand.

Gatorna låg öde, men vi möttes inte av några fientliga urinvånare.

Det är i alla fall säkrast att säkerställa att reträtten är täckt, tänkte ressällskapet och kollade tidtabellen vid hållplats Tengdahlsgatan.

Barnängens gård bakom järngrinden med dess bastanta lås.

...och avbildad på något närmare håll.  

Mangårdsbyggnaden är från  1767; i en något yngre flygel inryms Solidaritetshuset.

Solidariteten sträcker sig inte till parkeringssnyltare - särskilt inte om de heter Leif, vad vi kan förstå.

Stairway to heaven, Barnängen.

Därborta vid världens ände hittade vi Skrattmajas Café, där vi värmde oss lite efter mötet med vindar som blåser kallt kallt väder ifrån sjön

Fina vävar i nyfunkis på väggarna.

På fortfarande ganska snirkliga vägar, men i högre grad på egna ben, tog vi oss hemöver.

På Folkungagatan stannade vi ett ögonblick vid nr 100, där A-L:s fader föddes en gång för nu snart 100 år sedan.

En kruka skymde helt ogenerat utsikten mot Katarina.

Och apropå Katarina: Frusna klockor på en bricka lockade sällskapets konstfotograf...

...liksom gatukonst i dess mest bokstavliga mening. 

"Ständigt denna girighet" är den svårlästa texten.

Men egentligen var det skyltar som var målet för fotografen.

Det nostalgiska tv-program som inspirerade till utflykten lade stor vikt vid skyltarna i landskapet, och vi vill förstås inte vara sämre.

En del är ju bara omöjliga att gå förbi, även om vi inser att vi fångats i en lätt fälla.

(Folkungatan)

Andra kräver mer uppmärksamhet för att tränga igenom.

(Fiskaffären på Östgötagatan)

Här på Svartensgatan skulle man kunna tro att det gick att få hålsöm ordnad eller kanske  en kjol plisserad. Men så är det tydligen inte.

Men här, på Östgötagatan, kan man dock få köpa tobak, om man är begiven på sådant.

Och lite längre bort den fiskaffär vars fönster avbildats ovan. 

Några fiskaffärer finns ännu kvar.

Vissa skyltar visar vägen till det klassiska Söder.

Ringströms glasmästeri är en riktig institution i vår stadsdel.

Denna något patinerade men fina skylt med reklam för belgiskt öl sitter på en fransk institution -

- nämligen creperiet på Svartensgatan där vi avslutade vår vandring med var sin Crêpe au chocolat innan vi dök ner i tunnelbanan och tog oss hem till kända trakter igen.

Februari

Himlen är aldrig tom.
Långt därute seglar månen.
Ensamhetens drabant

Himlen har inget slut



Och så februari: en bleknad oändlighet
innan ljuset kommer tillbaka

Någonstans där

                                                                                                           (Fulufjället)



_________________________________________

Januaribilden: Någonstans finns ljuset

Decemberbilden och länkar till det förflutna