Applåder för kompositören - Medea

I sista stund hann vi med att se och lyssna till Medea i Daniel Börtz (och Euripides-Pleijels-Stolpes) tolkning.

Fredagens föreställning var den sista i serien av denna uppsättning, som hade urpremiär i januari.

Kompositören själv fanns på plats och hyllades vid slutapplåderna.

Och visst var det bra. Jag var en liten smula orolig för att det skulle vara för ”modernistiskt”, för glidande gnisslande för min smak  (sådant kan jag ta till mig i lugn och koncentration i hemmet men inte riktigt på operan) men det var alldeles lagom – en del utmanande, två delar vackert.

Särskilt andra akten, där man också klokt nog lagt in ett stycke talroll i passande läge – Jonas Malmsjö som Budbäraren gör en stark insats – och på så sätt besparat oss en del av de svåråtkomliga recitativ som handlingen kräver men som stoppar upp musikupplevelsen.
Lite sådant även tidigare hade nog inte skadat..

Bär upp föreställningen

Föreställningen bärs i hög grad upp av Emma Vetter, som gör en fantastiskt fin Medea.

Större delen av kvällen står hon på scenen – eller går, eller springer, eller lutar sig i förtvivlan mot väggen (det finns f.ö. en fin liten blinkning i scenografin, när gestalterna projiceras mot en vägg och ibland ser ut som något från en grekisk vasmålning).

Det måste vara en mycket krävande insats rent fysiskt.

Och hon tar ut och gör det mesta av den. Förtvivlan, sorg, desperation och ren galenskap gestaltas så trovärdigt historien nu medger.

Och sångligt…  Utan fläck, utan sprickor, utan några repor.

Hon är där

Dock är jag lite undrande över hur den avgörande handlingen, dödandet av de egna barnen, framställs. Här får vi en Medea som verkar ångra sig när de första morden, på Kreon och hans dotter, väl är överstökade, och bara dödar sina barn för att inte utlämna dem till än värre öden.
Det hittar jag inte riktigt hos Euripides. Där ingår – som jag läser det – allt i ett enda sammanhang, ett hämndens och förtvivlans.

Kanske är tanken att vi skall kunna förstå.

Men det finns inget att förstå.

Eller: Det finns ett nattsvart att blicka in i.
Det man kan förstå är Medeas förtvivlan, desperation, hat, vanvett.

Inte hennes handlingar.

Men min läsning kan också vara färgad.

Medea är det grekiska drama som grep mig först, och ännu djupast. Jag hittade en gång, på en ö i arkipelagen, en samlingsvolym med fyra dramer, det var Medea, Hippolytos, ett av Ifigenia-styckena och – tror jag – Alkestis.

Min situation i livet var sådan att jag kunde förstå den där vreden, den där oresonligheten, den där känslan av att fogarna lossnat.  Jag tog det till mig.

Min relation till det antika dramat börjar där.

Hos Medea. I det egeiska.

En läsning, en förståelse, fortfarande färgad.

Förbryllade mig

En annan sak som något förbryllade mig i operan-som-teaterstycke, var hur lite man gjort av genustolkningen.
Det är förvisso Medea som är centrum, hos Euripides, i myten som sådan, och vid Gustav Adolfs torg.
Men det är också det begränsade manöverutrymmet i ett patriarkalt samhälle som visar vägen – som hela tiden går mera neråt än framåt.

Det är Jasons totala satsa-på-dig-själv, det som präglat honom ändå från mötet i Kolchis och kanske långt innan det, som lämnar Medea övergiven till sitt eget hämndbegär.

Jason är förvisso lika mycket psykopat som Medea.

Och det är Kreons stela oresonlighet som sätter upp scenografin för de avslutande akterna.

Likaledes kunde man, inte minst i dessa tider, väl ha lyft främlingskapet, utsattheten.  

Medea är inte hemma i Korint. Inte ens i Grekland. Hon har lämnat striderna i ett avlägset land för en osäker framtid på platser där hon är beroende av mottagarnas välvilja. Frivilligt, men riskfyllt.

Jag kan inte se att detta lyfts alls. Man måste inte göra det, det kanske är klokt att avstå, kanske vill man undvika alltför tidsbundna tolkningar, kanske vill man undvika identifikationer som kan bli ovidkommande.

Men det finns där i grundtexten. Man kan spela det.

Detta sagt i medvetenhet om att jag under delar av första akten gled ned i ”operadvalan”, där jag lyssnar med slutna ögon och inte direkt närstuderar texten.

Det kan ha funnits delar av detta som undgick mig.

Har jag nämnt Hovkapellet?

Ni som brukar läsa vet vad jag vill säga.

Som helhet – en strålande föreställning! Tråkigt att den har gått så få gånger.

Vi hoppas att den kommer igen redan i höst. Ta chansen då, ni som kan.

_________________________________________

Man kunde också berätta en liten historia om hur det inte heller på Operan går att undvika de människor som på ett alldeles självfallet vis ser till sitt eget bästa, sorglöst obekymrade om omvärldens förhållanden och reaktioner.

Jag tar den muntligt någon gång.