Söders Route 66

Ett gammalt tv-program om Route 66 som gick i repris en morgon väckte en idé.

Till Chicago är det långt, och till Los Angeles ännu längre - men en 66:a går ju praktiskt taget förbi vår tröskel. 

Men vart tar den egentligen vägen sedan? Det står "Sofia" på skylten, men vad innebär det?

Hur ser världen egentligen ut där borta i de okända markerna på andra sidan Götgatan?

Som gjort för en söndagsexpedition - get your kicks on Bus 66.

Så vi begav oss upp till hållplatsen på Varvsgatan -

- under Högalidskyrkans mäktiga beskydd (här kan man faktiskt ana att det är sant att det ena tornet är en bra tapp högre än det andra) - 

- och med utsikt mot den gamla malmgården Kristinehov, vilande mellan det gigantiska kv Plankan och Borgerskapets Enkehus.

Förf verkar ha dålig koll på från vilket håll bussen skall komma.

Men sällskapet kom i alla fall med, när den så småningom uppenbarade sig från det rätta hållet, och installerade sig i bussens bakände.

- och när stora och små satt sig till rätta bar det av, inte just över prärier, genom öknar och längs bergskedjor, men i alla fall ut i storstadsdjungeln, i dess tuktat södermalmska (här och var något hipstriga) version.

Förbi Kristinehov (fotografen anser att rörelseoskärpan visar att resan nu var igång).

Samma fotograf hade som delmål med resan att hitta intressanta skyltar, så som K-spanarna gjorde längs den där andra vägen. 

Just det här trafikmärket hör dock kanske inte till höjdpunkterna.

Mycket som man inte väntat sig kan man få se.

Solstolarna i Rosenlundsparkens östra ände lockade inte många denna sena januaridag.

Längs Söders Route 66 kan man förstås få se riktiga skyskrapor, precis som i Amerikat.

Här Haglunds pinne vid Medis. 

Skrapan som kallas Skrapan (jag skrämde slag på en ung kollega härförleden genom att kalla den "Skatteskrapan", den hade hon aldrig hört talas om) fastnade dock ej på bild denna gång.

66:an kör förvisso en snirklig väg, det är en del av charmen, men fullt så snirklig som denna skylt antyder är den faktiskt inte.

Tryggt att ha en utväg om vägen över vidderna skulle medföra problem.

Det gjorde den dock inte alls denna gång, utan vi gav oss modigt i kast med de främmande områdena på andra sida Götgatan, dit bara de djärvaste av upptäcktsresande vågar bege sig.

...och överraskande snabbt var vi framme vid vändpunkten nere i Sofia, inte långt från oceanens rand.

Gatorna låg öde, men vi möttes inte av några fientliga urinvånare.

Det är i alla fall säkrast att säkerställa att reträtten är täckt, tänkte ressällskapet och kollade tidtabellen vid hållplats Tengdahlsgatan.

Barnängens gård bakom järngrinden med dess bastanta lås.

...och avbildad på något närmare håll.  

Mangårdsbyggnaden är från  1767; i en något yngre flygel inryms Solidaritetshuset.

Solidariteten sträcker sig inte till parkeringssnyltare - särskilt inte om de heter Leif, vad vi kan förstå.

Stairway to heaven, Barnängen.

Därborta vid världens ände hittade vi Skrattmajas Café, där vi värmde oss lite efter mötet med vindar som blåser kallt kallt väder ifrån sjön

Fina vävar i nyfunkis på väggarna.

På fortfarande ganska snirkliga vägar, men i högre grad på egna ben, tog vi oss hemöver.

På Folkungagatan stannade vi ett ögonblick vid nr 100, där A-L:s fader föddes en gång för nu snart 100 år sedan.

En kruka skymde helt ogenerat utsikten mot Katarina.

Och apropå Katarina: Frusna klockor på en bricka lockade sällskapets konstfotograf...

...liksom gatukonst i dess mest bokstavliga mening. 

"Ständigt denna girighet" är den svårlästa texten.

Men egentligen var det skyltar som var målet för fotografen.

Det nostalgiska tv-program som inspirerade till utflykten lade stor vikt vid skyltarna i landskapet, och vi vill förstås inte vara sämre.

En del är ju bara omöjliga att gå förbi, även om vi inser att vi fångats i en lätt fälla.

(Folkungatan)

Andra kräver mer uppmärksamhet för att tränga igenom.

(Fiskaffären på Östgötagatan)

Här på Svartensgatan skulle man kunna tro att det gick att få hålsöm ordnad eller kanske  en kjol plisserad. Men så är det tydligen inte.

Men här, på Östgötagatan, kan man dock få köpa tobak, om man är begiven på sådant.

Och lite längre bort den fiskaffär vars fönster avbildats ovan. 

Några fiskaffärer finns ännu kvar.

Vissa skyltar visar vägen till det klassiska Söder.

Ringströms glasmästeri är en riktig institution i vår stadsdel.

Denna något patinerade men fina skylt med reklam för belgiskt öl sitter på en fransk institution -

- nämligen creperiet på Svartensgatan där vi avslutade vår vandring med var sin Crêpe au chocolat innan vi dök ner i tunnelbanan och tog oss hem till kända trakter igen.