Olika syn på de rätta orden

Jag har inga problem med att välja de i dag rätta orden för diskriminerade eller på andra sätt utsatta folkgrupper. 

Jag tänker själv på samer som just samer och jag finner det helt naturligt att kalla romer för just romer, även om det någon gång kan ha slunkit ut ett z-ord av gammal reflex, alldeles som det brukar göra för vår granne nere i Flor.

De här sammansättningarna med afro- finner jag ibland lite krystade – jag skall inte elaborera här, men de kan leda till konstiga kombinationer och möten – och de känns rätt mycket som en mellanstation, en tuva att hoppa på just nu -  ungefär som lokalvårdare skulle ersätta städare, för att sedan i sin tur ersättas av hygientekniker och så vidare; men det är inget problem, det finns i de flesta fall andra sätt att hantera detta språkligt.

Men en sak har jag problem med.

Det är när jag försöker förklara – till exempel på grund av sådant enstaka tungans slintande som nämndes ovan – att i min uppväxttid var de nu helt tabuerade orden helt enkelt de vanliga, de neutrala orden för dessa grupper.

De var inte någon rasism-markör. De användes i lika mån av förkämpar som av motståndare till rättigheter och jämställdhet och integration. Och framför allt i sammanhang där dessa strider inte var huvudsaken.

Visst fann de också användning i nedlåtande, exkluderande och rent rasistiska sammanhang, men det var ju diskrimineringen som orsakade och möjliggjorde detta, inte orden som skapade uteslutningen.

(Och det ord för en diskriminerad grupp som oftast faktiskt  användes med en rasistisk undertext, kännbar även för den som var barn, var inget av dessa, utan ett ord som är lika gångbart i dag som då. 

Det börjar på J.)

Sedan har ordens laddning efter hand, ibland ganska snabbt, förskjutits, och i dag är saker annorlunda. Men så var det då.

Det är nästan omöjligt att få yngre människor av i dag att förstås. Välvilliga, ständigt rättänkande unga människor.

Somliga tror mig bara inte. 

De talar om för mig att det inte var så. Jag vet inte hur det var.

Detta kan få en att skratta eller gråta, allt efter humör, men är en vägg som jag bara undviker att stöta mitt huvud mera mot.

Men vad jag nu börjar förstå är att det finns en kompletterade beskrivning. Som, om man så vill, är mer sofistikerad.

Den lyder: ”De rasistiska strukturerna var den gången, på 1950-,  60- och 70-talen, så genomgripande att det vanliga språkbruket genomsyrades av rasistiska beteckningar.

Vanliga människor var så hjärntvättade av ett rasistiskt system att de inte förstod hur de kränkte och förtrampade de utsatta.

De förstod inte hur det körde en kniv i hjärtat på Katarina Taikon när någon kallade henne ”zigenare”, eller hur afroeuropeerna led när man använde ”neger” i översättningar av Martin Luther Kings tal”.

Understundom kopplas på en liten släng om att detta ju var sossarnas tid, och "de var ju i grunden rasister, det var ju de som drev det rasbiologiska institutet, eller hur?"

Jaja, det där med historia ÄR svårt.

Det här gör mig lite trött

Och jag känner mig väldigt väldigt ensam. Eftersom högern uppskattar allt som svärtar ner den där tidsperioden, och vänstern har fullt upp med att sortera in folk i olika rasistfållor, och de övriga tycker att frågan är tämligen ovidkommande och att jag slåss mot väderkvarnar.

Precis som du, väl, käre läsare?