Om åsikter om rätt och fel

Det finns, har jag insett, ett antal saker som jag har en åsikt om – att någonting är bra eller dåligt – men där jag likväl störs av att många som har ungefär samma åsikt som jag inte längre hanterar detta som just en åsikt, utan som ett sakförhållande.

I min världsbild är det till exempel gott att människor från olika minoritetsgrupper får lika rättigheter, representation och uppmärksamhet med majoriteter, det är en av många saker som gör att jag är glad att leva i Sverige där sådant nått längre än på många andra håll – men det är ju inte ett ovedersägligt faktum att det är bra.

Det är en värdering.

Man kan försöka bygga under den med resonemang om hur den totala lyckomängden i ett samhälle utvecklas i olika scenarier, men sådant är svårt att mäta invändningsfritt och stört omöjligt att bevisa.

Och - man kan alltså hysa uppfattningar som strider mot min övertygelse om hur det skall förhålla sig i dessa frågor, utan att ha fel.

Jag kan tycka att människor som kommer med utsagor som strider mot mina värderingar har fel. 
Jag kan resonera om det och argumentera för min åsikt och mina värderingar.

Men jag kan ju inte behandla detta som ett bevisbart faktum.

____________________

Det finns fenomen där vetenskapen relativt entydigt kan fastställa samband mellan samhällelig organisation och medborgarnas tillfredsställelse eller lyckonivå, och/eller samhällets styrka inför påfrestningar.

Inkomstspridningen är ett sådant.

I länder med mer begränsad inkomstspridning är stämningen bättre än i sådana där den är stor.

Det går av uppenbara skäl inte att genomföra experiment som bevisar ett kausalt orsakssamband mellan begränsad inkomstspridning och medborgarnas upplevda glädje och lycka, men ett mätbart samband finns där.

Ibland, ibland, snuddar jag vid tanken att det kanske vore en viktigare tråd för politiken att följa än all denna symbolpolitik som gödslas med i dag.

Ingen nämnd eller glömd.