Tidens kanske vanligaste uttryck –
”jag orkar inte…”.
Vad blev det av med konsten att
bemöda sig?
* * *
Läser i en recension att ”i poesi
måste 1+1 bli 3”. Det är en fyndig
formulering, men bara mycket måttligt sann.
Ofta räcker det så väl om 1+1 bli 2,00000001.
Och i de bästa dikterna blir 1+1
just 2 – men på ett sätt att det känns som om man aldrig tänkt på det förut.
* * *
Det här att äldre människor
faktiskt förefaller att vara mer nyfikna
än yngre, vad beror det på?
Inför rapporterna från Venezuela
och den snabba entusiasmen inför oppositionens maktövertagande – snuddar inte
tanken nån gång vid minnen från Jugoslavien och den så kallade Arabiska våren?
Irak 2003? Eller Iran 1978? Med flera..
Glöm aldrig bort att i vilket samhälle som helst kommer halva befolkningen oundvikligen att tillhöra den sämst lottade halvan.
* * *
Åt helvete går det när man börjar betrakta politiken som en
kamp mellan Rätt och Fel, i stället för en brytning mellan tycker-är-bra och tycker-är-obra.
När det blir en strid mellan Goda och Onda längs den Enda
Vägen.
Då öppnar man Pandoras ask, och då hamnar man i
inkonsekvenser som skulle vara skrattretande om de inte vore hemska.
* * *
Lite för många verkar tänka inför
klimatkatastrofen: ”Jaja, världen kanske går under - men i nästa avsnitt blir det nog bra igen”
Politikens problem: Det är inte
längre någon som verkligen talar för det gemensamma bästa.
Alla siktar på särintressen.
En stund på stan. Och mötet med
alla dessa som går insvepta i sig själva, i sin musik, i sina meddelanden, i
sitt.
Undra på att de inte kan konsten att trängas utan att tränga.
Förr var vintern åtminstone en tid
utan problemcyklister. Inte
längre. Det går utför med allt.
* * *
Syftet med en del ”klimatsparande åtgärder” synes ibland
inte vara att rädda planeten utan att visa upp hur duktig man är på att rädda
planeten
* * *
Antiken lever.
Näst Horatius oftast missuppfattade
mening om dagen är väl det tristaste som sägs ”Jaja, redan Sokrates klagade på
ungdomen”.
Svepande, avfärdande alla
synpunkter på samtiden och dess utveckling, vare sig berättigade eller
oberättigade.
Tanklöshetens triumf i det futtiga
* * *
Och så den här svårutrotade
föreställningen att den som tjänar mest också är ”duktigast”.
Och att den som är ”duktigast”
också gör mest nytta.
Den tanken.
Den tanken.
* * *
De bortklemade svenskarna som
känner sig kränkta så fort de inte får grilla fritt eller åka till Thailand
varje år och som skakar av vrede om någon säger hen, som inte kan skriva sitt eget modersmål och inte talar några
främmande språk, de som ulkar i kommentarsfälten bara det kommer hit några
tiotusental flyktingar – tänka sig att det är samma typer som brukade drömma om
det renande kriget som skulle driva nationen samman med gisselslag.
De där som dyrkar sin iphone och
värnar om traditioner som Black Friday och Vällentajn, men inte vet när kyrkoåret börjar och slutar
eller vem Axel Oxenstierna var.
De stolta svenskarna med sina rödgula eller konfedererade flaggor, som
har gått i livets hårda skola men inte
verkar ha lärt sig något där – heller.
* * *
När går världen under? Den har redan gjort det.
Den gjorde det i det ögonblick då säljarna tog över
__________________
"De människor för vilka allt skall vara enkelt gör allting så svårt" - Spretiga tankar i till exempel januari
"Om Gud finns är han en ganska usel romanförfattare" - Spretiga tankar i november
"Varje gång en människa föds, skapas universum" - Spretiga tankar i september
"Det finns för mycket nu i nutiden och för lite sam i samtiden" - Spretiga tankar i maj
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar