Resa i regn, rapport kommer.

Hemma igen, efter en resa med sött och salt, en resa genom regnet.

En väldig massa regn var det.
Ingen dimma,  denna gång, fast den 6 november kom och passerade.
Ingen snö, men så åkte jag inte heller norrut nu.
Men hagel, hagelstorm vid Flensburg, med plötsligt mörker, stormbyar och bilar som hamnade på taket.

Och regn.
Och regn igen. Och mer regn.

Bilder kommer, fler ord kommer.

Bildspel M&C-bilder

Ombord. Det svävande.

På väg.  På riktigt. Ombord.

Det går inte att undvika associationerna till barndomens resor, som så ofta började här. Eller så här. Eller ungefär så här.

Fast Sessan gick från Majnabbe, och Stena när de började köra - fast man förstås helst undvek dem, det var lite som att läsa GP - de gick från Lilla Bommen på den tiden.

Och förresten började ju många av resorna med att man åkte med bil längs med Hallandskusten.

Så det jag påminns om är kanske egentligen hur svävande all egentligen är.


Därför segla i november.

Novemberbilden - ett förlorat land

November är ett förlorat land

Det finns fortfarande spår av någonting man en gång hörde hemma i, fortfarande spår av någon som en gång hörde hemma, fortfarande något.

Men det är så mörkt.

Och det är inte alltid lätt att skilja mörkret från förtvivlan.

Inte alltid lätt att minnas att det finns andra tider, andra månader, andra land.

Att det som finns kvar av det som har gått förlorat kanske också är viktigt.

Sådant kan man tänka i sommarens skördetider och när våren gror; ja ibland också när vinterdagen kupas runt ett stilla ljus.

Men i november är det svårt.

Någonting har tagits ifrån oss, något lite mer har gått förlorat. Det är ett vikande ljus över platser där vi en gång kände oss hemma.

Det är ansikten som vänts bort, in i mörkret.

Det är ett land som gått förlorat.

Det är november, igen.












(träd vid Norrtäljeviken)

_______ Andra bilder: ____________________

              Juni    Juli    Augusti   September  Oktober

Go West, Old Man.

Snart dags.

Det har blivit en vana. Någon gång varje år, i senhösten eller förvåren, har jag styrt mina steg mot väst och sydväst.

En gång började jag iofs med att åka norröver, in i snöyran. Men i alla fall.

En annan gång…   

Nej det är många gånger. Jag har berättat förr.

Men nu är det dags. Det första målet är – som oftast – Mariebergskyrkogården i Göteborg.

Jag skall besöka brorsans grav.

Det är inte så många andra som gör.

I år hampar det det sig så att det råkar bli till Allhelgonahelgen. Det är en ren slump. I fjol var jag där med en blomma till hans födelsedag. Det var lite mer planerat. Men inte mycket. 

Det är en del av just dessa resor: att det helst inte skall vara så planerat.

I dessa de sociala arenornas, smart-fånarnas  och de avlyssnande nätverkens tider är det klart att man väl sällan är så spontan och obunden som man tror.

Men det är lite skönt att inte ha allting planerat.

En avfärd, ett första mål, och någonting sagt om vägen hem.

Det brukar bli Danmark. Det blir det i år också – jag har faktiskt ordnat biljetter till en fotbollsmatch i Ålborg till helgen. 
Kanske blir det ner i det slesvigska. Ett par gånger har det gått att samordna med fotboll på Millerntor tillsammans med Johan. Så dock inte i år.

Det kan bli vandringar längs med havet. Ett år följde jag den jylländska västkusten så tätt det gick från Grenen till Fredrikskogg. Ja inte till fots alltså, men jag steg faktiskt ur bilen ibland, - vid Rubjerg, vid Vestervig, vid Blåvand till exempel.

Ett pilgrimsbesök i Vedersö. Färjan vid Thyborön.

På något sätt dras jag förstås alltid ner mot det slesvigska.

De första gångerna var det förtrollningen och avförtrollningen i att se sommarens landskap i vinterns tid.  Det mest påfallande då var nog hur små skillnaderna var.

Bortsett från att alla besökarna var borta. Och de flesta hotellen, krogarna, kafeerna, var bommade för säsongen. Men landskapet och ljuset var sig likt.

Nu är även det ett återseende. Jag köper några Flensburger och tänker på tiden.

Så kanske Skåne.

Några vänner där. Lite tid. Ett ögonblick.

Andra sorters återseenden, andra sorters vila.

Historien och nuet.

Den här gången blir det förstås också en resa för att se om platserna finns kvar efter den Stora Stormen. Jag tror de gör det, men jag vill se.

Nyss uppmätte de 54 meter i sekunden i byarna på Kegnaes. Det är bara en mil eller två från Maasholm. 

Och blåsa kan det i dessa trakter.

Jag älskar inte vinden. Men jag lär mig att färdas vidare i den.

Dumt men vackert - Parsifal

Det ÄR svårt att undvika Povel Ramel när man sitter där.

Wagner satt i köket på en trasig pall, skrev en liten trall: Parsifal

Uppe på tredje raden är det lite som att sitta på en trasig pall, man får byta ställning mest hela tiden för att skona ryggen och knäna och fötterna och nacken och.

Dock behöver man inte tralla. Det har W redan gjort, höll jag på att skriva, men är det någonting Parsifal inte är så är det trallvänlig.

Fast det var ju ingen nyhet.

Däremot är det ljuv musik.

Beröm har östs över Hovkapellet för denna föreställning.  Det är berättigat. Vartenda ord.

De spelar fantastiskt tätt, rikt, klangfullt – och på något sätt medryckande, så att man ställvis nästan får lust att stampa takten.

Det finns kanske lite av dendär trallen som baron Ramel skrev om i alla fall.

Hursomhelst gör Kapellet en fantastisk insats. Det är föreställningens behållning och minne.

Resten är en annan historia.

Sångarna gör säkert fint ifrån sig, men Wagnertenorer som repeterar ordet ”helig” gång på gång är nog inte min grej.

Katarina Dalayman i styckets enda riktiga kvinnoroll är strålande, det är hon, och i andra akten bränner det till lite i duetten mellan Kundry och Parsifal, även om man helst bör blunda – i alla fall definitivt inte snegla på textremsan. 

För texten är inte riktigt Parsifals styrka

Historien är inte bara obegriplig. Och orimlig.

Den är faktiskt ganska ointressant också.

Jag skulle vilja hävda att det nog är omöjligt att göra en aktuell Parsifal, en som fungerar, som känns riktigt relevant i dag. Åtminstone för vuxna människor som något har försonats med sin egen sexualitet.

Själva grundkonflikten är så fotad i den pubertala sexualskräcken. Den mänskliga lustan är i dramats mall en ond och syndig kraft som bara kan bekämpas med Guds hjälp.

Och ja, under tiden kan den förstås sublimeras lite med ”ridderliga” slagsmål. Svärdet som penissubstitut (det där jäkla spjutet och dess roll skall vi bara inte tala om – det är en annan historia, ett annat skikt).

Renhet, helighet, synd, frälsning, förlåtelse skriks och viskas ut.

Kärlekens betydelse förblir sorgligt oklar.

Det är som i en halvfärdig uppsats av en ensam yngling i ett prästseminarium nånstans på landet. Och lite tysk senromantik ovanpå.

Och lika ologiskt som alla operaintriger.

Men som de spelar, Kapellet!

Föreställningen har också fått beröm för sin avslutning, där fondväggen öppnas för ett bibliotek som de agerande vandrar in i, och där människor går omkring bland böcker, hyllor och bord och synes söka kunskap.

Tolkat som att biblioteken och bildningen i dagens värld har tagit över från kyrkan och tron på frälsning ovanifrån och erbjuder ett mer hållbart alternativ.

Det tycker jag är en mycket tvivelaktig läsning.  

Med tanke på att såväl biblioteket som människorna som går där har en tydlig anstrykning av medio-1900-tal – det känns absolut inte särskilt i dag – så kan man tvärtom uppfatta det som att det under en tid fanns tankar om att ersätta frälsningen ovanifrån (den som vi fått höra om genom hela tredje akten) men att vi nu förstått dessa  tankars futilitet.

Så sett är det som om förgrundens lovsjungande helighetsdyrkan strömmar ut och tar över från bakgrundsrummets förnuftstro.

En läsning som känns så mycket mer närliggande som de agerande, alldeles innan ridån faller, stannar upp i biblioteket och vänder sina ansikten uppåt, mot ett ljus som strömmar ned mot dem, ovanifrån, någonstans ovanifrån.

Det tycker inte jag känns som en hyllning till bildningens gemenskap.

Men musiken är väldigt fin, det är den.