Något om barn och lycka

Internationella forskningsstudier, som med viss skadeglädje gärna citeras i svenska medier, synes peka på att människor som har barn är lyckligare än de som inte har några.

Jaha. jaså.

Vare mig främmande att anklaga ett antal för mig helt okända forskare för inkompetens, men jag tror att vi står inför ett mätproblem här.

Bland annat synes man i mätbarhetens namn ha rationaliserat bort de viktiga  - ja, helt avgörande – skillnaderna mellan olika sorters upplevd lycka.

Det finns den praktiska vardagliga lyckan, den som man (om man ger sig tid)  kan känna när vardagen fungerar, när det finns mat på bordet och människor att tala med. 

Den skall inte föraktas, tvärtom tror jag att förmågan att ta vara på den är något som saknas förfärligt i denna livspusslens och kalenderjagandets tid.

Men den skall inte förväxlas.

Varken med den snabbt övergående tillfredsställelse som några upplever när de får ge sig ut och shoppa – eller med den blixtrande, närmast transcendentala lycka som bara vissa saker i livet kan ge.

Lycka är, säger någon i en av Lars Gustafssons romaner, när en smärta släpper.

Envar som upplevt det vet att det finns en sanning där.  Men den enda möjliga lyckan tror jag inte det är

Den lycka som barn bereder en är svårbeskrivbar, svindlande – och omätlig.

Den som har barn har helt enkelt tillgång till en lycka, en nivå, som den som inte har barn inte har tillgång till.  Alla kanske inte upplever den, men den finns där som en tillgång.

Jag har svårt att tro att det finns sociologiska mätformulär som riktigt kan fånga detta.
Och än svårare att tro att de kan göra meningsfulla jämförelser mellan dem som finns där och dem som inte gör det.

Sorry, forskare. Ni har inte fattat.

(I hela texten bortses helt från om barnen är biologiska, adopterade, bonusbarn. Om du ser dem som dina barn, det är vad det handlar om
Däremot berörs ju inte de barn som enbart skaffats som accessoarer för att ha något i den snygga barnvagnen av senaste modell som man förstrött rullar fram med blicken stadigt fäst på mobilskärmen).

September. Då och nu.

                      

September  Och på trädens grenar tunga 

äpplen, mogna påminnelser om tiden - 

Och vinden som får äpplena att gunga 

 

Ger dem en sång om saknaden, hybriden 

mellan sorg och växande, om att med sakt- 

mod hålla kvar det som förlorats  Gå förbi den 

 

Gräns som inte finns, som saknar makt 

att stänga ute    Och i höstens klara 

rönnbärsrena luft blir allting mer exakt 

 

Förklarat, alla vägar mera uppenbara 

Vi förs mot natten  Stjärnbilderna spänner 

Det mörka tysta tältet, rymdens ofattbara 

 

Ödslighet och svalg  En iskyla som bränner 

Så okänslig som tiden  - Och så blind .  En 

ilning drar igenom löven, och nu känner 

 

Du en annan kylas pust mot kinden - 

Dimman lyfter .  Hösten vaknar och ger skall 

Och äpplena på grenarna i vinden:  

 

Som minnen nu av andra tiders syndafall 


(1979)

Snyggt museum - men för vem??

Häromdagen gjorde vi ett premiärbesök på det nyrenoverade stadsmuseet.

Det var intressant på flera sätt.

Men tyvärr inte bara positiva.

En del är bra

Vi hade kul framför skärmar med tunnelbanefärder och vi kände igen barndomens matvarupaket. Och vi stod länge framför modellen av 1690-talets stad.

Men det fanns dessvärre en hel del som skavde och störde.

Fyrans historiebok

En sak var tonfallet och nivån på berättelserna. ”Det är som sidor ur fyrans historiebok”, sade sällskapet, och det fångar det hela mycket väl. Både vad man ser som viktigt att berätta och vad som inte kommer med. 
Och inte minst tonen.  
För oss förkättrade 50-talister som gått i 60- och 70-talens svårt förtalade skolor kändes det lite pinsamt, helt enkelt.

Så mycket mera som en massa förkunskaper faktiskt förutsätts. Besökaren kastas nämligen rakt in i stadens historia cirka 1527.

Av Birka och Birger jarl, av tyska rådmän och danska belägringshärar inte ett spår.
Vi vet att det finns ett fint medeltidsmuseum som tar hand om detta, men alla besökare kommer inte till stadsmuseet direkt därifrån, och en inledning som sätter in staden i dess historiska sammanhang vore önskvärd.

Det borde vara särskilt viktigt för de besökare som till skillnad från oss inte är ingrodda stockholmare som gått i dessa trappor redan som skolbarn.

För oss däremot skulle det vara till glädje med mera konkretion, mer rena fakta, tydligare sakupplysningar.  Var exakt är bilden tagen? När gjordes den här kartan?

Vad hade huset på bilden för användning?

Jag vet att det inte är så inne att lasta museisalar med fakta, det finns idéer om att ”tala till besökarens fantasi” och dylikt, men vi hade velat veta mera sådant, praktiskt och konkret om skildringarna av vår stad.

Och gärna lite korrläsning därtill.
Det är en sak om jag slinter på tangenterna här i bloggen. Ett nyöppnat museum skall inte göra det.

Tidens betydelse

Vi undrade också lite kring utställningarnas övergripande berättelse (som det för närvarande brukar heta)
Besökaren lotsas mellan avdelningar som följer i kronologisk ordning, från 1527 till nutid.

Men i vart och ett av rummen släpper kronologin; där samsas ting och bilder och upplysningar från hela den berörda perioden. Man stiger in i den period som börjar 1720, och den första man möter är mamsell Josabeth…

Lite förvirrande ibland.

Det kronologiska berättandet är naturligt i ett historiskt orienterat museum. Men då måste det vara rimligt konsekvent.

Inte minst genom att tydliggöra vad i det ena sammanhanget som leder över till vad i det andra. Här brister det, i våra ögon.

Varje period, med dess oundvikligen godtyckliga avgränsningar, blir som en tablå för sig.

Vart tog finnarna vägen?

Det är naturligtvis inget fel i att museet betar av de vederbörliga identitetspolitiska markörerna.

Vad vore ett stadsmuseum i Stockholm utan en lamentation över hur samerna exploaterats och exotifierats?

Naturligtvis finns också samtidens och det nära förflutnas migrationsrörelser och integrationsproblem med på ett hörn

Men vi saknar en mer genomarbetad teckning av de riktigt stora invandrargrupperna vars stad Stockholm har varit genom historien.

Stockholms alla finnar, från medeltiden till idag, var är de? De som varit med och satt sin prägel på staden under hela dess historia.

Och tyskarna, försvann de verkligen med medeltiden och dess bestämmelser om lika representation i rådet?  Nej, det gjorde de ju inte.

Stormaktstidens alla invandrade  - holländare, balter, skottar till och med fransmän. Var är de, egentligen?

Och när vi nu pratar politik.

Ingen samtida beskrivning får ju sakna lite slängar om hur ihålig folkhemstanken  var, och hur lite koll den tidens människor hade på identitetspolitik – det får man leva med.

Men kanske skulle det finnas plats för liiiite om klassamhälle och utsugning i tidigare tidevarv också?

När vi berättar om hur kvinnorna på bryggeriet såg sig tvungna att bilda en egen fackföreningsavdelning för att männen inte uppmärksammade just deras speciella intressen (en viktig berättelse!), så kanske det kunde finns lite utrymme att berätta varför man kände behov av att starta fackföreningar över huvud taget?

Och det största problemet är...

Nå, detta är allt randanmärkningar i jämförelse med det stora problemet: Hur i helvete kan man öppna ett nytt museum och inte ens erbjuda ett fik?

Det skall, någon gång, bli en restaurang, som "rattas av veteraner från Stockholms nattliv" som det heter i en pressmeddelande-baserad lokaltidningsartikel.

Men tills vidare, ingenting.

Det är bara för dåligt.

Men, som sällskapet påpekar, alltihopa är väldigt snyggt.

Och det är ju när allt kommer omkring det viktigaste i vår tid.

Septemberbilden:

Vägen ner mot vattnet är också vägen ut i världen.

Kanske är det allt man behöver komma ihåg.


                                                                                                      Näverön



__________________________________________


Augustibilden: Alla vägar är inte raka
Julibilden: En del vägar

Junibilden: Inte på väg

Majbilden: Vägen till havet

Aprilbilden: Världen rör sig

Marsbilden:  Tid kommer att gå

Februaribilden: Ljuset är det samma

Januaribilden: Vägen framåt

Ytterhogdal - i alla dessa landskap

Jag lovade ju er ännu ett DN-kåseri från det förra århundradet.

Det var en replik på ett av Bo Åkermark, som handlade om Hoting, beläget i ett landskap men i ett annat län (som också heter som ett landskap).

Blaha, blaha, tyckte jag som tillbringar mina somrar i Ytterhogdal, och skrev följande:
(texten utskriven nedan)

"Läste härförleden Åkermarks intressanta formuleringar kring Hoting, som "kommit hem" till Jämtland, och nu ligger i ett län, men ett annat landskap.
Det kan faktiskt bli värre
Vårt sommarviste, till exempel, ligger strax hitom Ytterhogdal.
I Hälsingland.
Men i Jämtlands län. 
Och i Härjedalens kommun.
Tre landskap i ett. Slå det, den som kan!

Grannbyn Överhogdal däremot ligger i Härjedalen.  Och i Härjedalen, om ni förstår vad jag menar.
Kommunen och landskapet. 
Det enda landskapet på det svenska fastlandet som utgör en egen kommun.
På vägen till Överhogdal vi sett finns det enda omkörningsförbud vi sett som sträcker sig genom två landskap.
Landskapsgränsen är ordentligt markerad med en blå skylt, vilket understryker Åkermarks iakttagelse att landskapsbegreppet fortsätter att ha makt över sinnena, fast det ingen formell innebörd har.

En gång var dock denna gräns extra viktig, eftersom den var riksgräns mellan Sverige och Norge.
Grannbyarna Ytter- och Överhogdal låg alltså i olika länder. Om omkörningsförbud rådde på vägen även före freden i Brömsebro är icke känt.
Åt andra hållet är det också enklare. Där ligger Kårböle några mil nedströms Ljusnan och det är bara Hälsingland.  Kommunen är där Ljusdal och länet heter Gävleborg.

Något kompliceras det förstås av att de företagsamma Kårböleborna har tagit patent på (!) att deras by är Sveriges mittpunkt.  Exakt detsamma hävdas i Ytterhogdal sedan länge, ehuru det är tre mil mellan byarna. Turistbyrån ger exakta anvisningar var mittpunkten ligger.
De flesta geografer anser annars att denna punkt ligger någonstans i Medelpad.
Sverige är fantastiskt. Kan något annat land visa upp så många mittpunkter? Äntligen ett område där den omtalade valfriheten blivit förverkligad.

En obestridlig fördel finns med Hogdalsbygdens oklara ställning mellan Hälsingland och Härjedalen. 
Vi får ha denna trivsamma del av landet i fred för turister. De olika turistmyndigheterna har nämligen fullständigt förbigått den.  Jämtarna (ja, jämtlänningarna, alltså) håller sig strikt till landskapsbegreppet; de tar oss så långt som till Överhogdal (och fattas bara annat, när länsmuseets absolut främsta klenod har hittats i en bod invid Överhogdals kyrka, den vikingatida bonaden Överhogdalstapeten - gå och titta på den om ni kommer till Östersund!).

Men vid den blå skylten i skogen gör de jämtländska turistmyndigheterna halt. Ytterhogdal har de aldrig hört talas om. 
Gävleborgarna å sin sida håller sig strikt till länsgränsen. Pilgrimskyrkan i Kårböle och den patenterade mittpunkten är sådant som man i Gävle tycker att vi skall besöka.
Men den lilla trekanten i landskapets nordvästra hörn, den lämnar man därhän.
Den får vi ha ifred.
Så visst finns landskapen ännu

TORBJÖRN JACOBSSON"

Bildtexten: "I vilket stift kyrkoherdesbostaden i Ytterhogdal ligger vågar vi inte ens tänka på".
 (Svaret på detta är Härnösands stift. Vi mötte en gång biskopen, den tyvärr tidigt bortgångne Tony Guldbrandzén, på Svedjevallen, Ytterhogdals fina fotbollsarena)

_______________

Några reflexioner ett par decennier senare:

- Den blå skylten vid landskapsgränsen är borta. Dåvarande Vägverket eller vem det nu var bedömde den som onödig.   Men snart kom det upp en träskylt, som klargör för envar som kommer norrifrån att här kör man in i Hälsingland.

-  Att Härjedalen är ett landskap som också är en kommun är förstås en sanning med någon modifikation - detta är ju själva grunden för kåseriet. I princip stämmer det, men delar av landskapet ingår i Bergs och Älvdalens kommuner, och kommunen innefattar i sin tur delar av Hälsingland - som sagt.
En och annan mindre ex- och enklav oräknad.

- Byn Kårböle som nämns i kåseriet har ju dessvärre på senare tid blivit ryktbar som mittpunkt för de stora bränderna i trakten sommaren 2018; från brand räddades den, men glesbygdsdöden har den inte undgått. Sedan kåseriet skrevs har såväl affär som mack försvunnit.

- Detsamma gäller i än högre grad Ytterhogdal.  Där fanns ännu när texten ovan skrevs två livsmedelsaffärer/lanthandlar, en färgaffär, en järnaffär, en bankfilial (tror jag, den kan ha varit nedlagd redan då) samt post.
I dag finns av detta endast ICA kvar.

- Uppgiften att de flesta geografer placerar Sveriges mittpunkt i Medelpad  är överdriven. I den mån geografer alls intresserar sig för frågan börjar deras svar i regel med "Det beror på...".
Däremot anser de flesta amatörer som har någonsorts minnen av skoltiden att mittpunkten är Flataklack i Medelpad. Vilket är minst lika godtyckligt som de andra som nämns i texten

- Överhogdalstapeten kallas numera oftast Överhogdalsbonaden, vilket naturligtvis är mer korrekt, och en på platsen framställd exakt kopia av den kan beskådas på det lilla men innehållsrika museet Forngården i Överhogdal; ett besök rekommenderas varmt. Man kan där även få kaffe och våfflor, och köpa en del konsthantverk och slikt.
Och man slipper åbäka sig till Östersund!
I Överhogdal finns även den förträffliga butiken Mossbo Stenar, som bland annat säljer smycken och annat gjort av traktens rosenkvarts.  Annars har också Överhogdal slagits av vårt lands glesbygdsnedläggning.

- Vi har ju också begåvats med en hertiginna av "Gästrikland och Hälsingland".
Vilket återigen understryker riktigheten i Bo Åkermarks och min observation den gången, att landskapen fortfarande är högst levande i medvetandet. Inget "hertiginna av Gävleborg" där inte.
Så mycket roligare är detta som ju historiska hertigar - och grevar, baroner och dylika - ofta(st) var just läntagare.
Men vad jag framför allt funderar på är om även Hogdalsbygden ingår i Hennes Kungliga Höghet Maddes hertigdöme, eller om det ännu en gång blivit borttappat.


Det skall också sägas att en viss marknadsföring av bygden faktiskt förekommer - och att det då och då påpekas att den liksom ligger i tre landskap.
Jag misstänker att mitt lilla kåseri faktiskt kan ha bidragit till att detta senare uppmärksammas (även om det inte sker så ofta nu som under de första tio-femton åren efter dess publicerande.)


________________

Mer att läsa:

Kåseriet om Europa

Missa inte denna sarkastiska text om sammanblandningar och om hur den europeiska kulturen glömdes bort när vi skulle fås att kasta oss in i EU!
Freud och Kafka möter Hitler och Saf-radion.

Augustibilden: Alla vägar är inte raka

Alla vägar är inte raka, men alla vägar leder givetvis någonstans, det är bortom truismens nivå
Om inte annat leder alla vägar bakåt
Och påminner oss på så vis om att varje rörelse är relativ, inte bara ute
i den svindlande svartblanka rymden utan också här nere, i stigarnas vardag
och motorvägarnas grå banalitet
Även vägarna är avrundningar, avsteg från det exakta    De går aldrig just där man tror

Stigarna i fjällen är skisser till vägar, utkast, begynnelser
Så såg de stora stråken en gång ut
Innan vi rätade ut våra liv och asfalterade tillvaron
Men också de leder fram
Och tillbaka



                                                                                                                 Mot Sylarna
_______________________________

Julibilden: En del vägar

Junibilden: Inte på väg

Majbilden: Vägen till havet

Aprilbilden: Världen rör sig

Marsbilden:  Tid kommer att gå

Februaribilden: Ljuset är det samma

Januaribilden: Vägen framåt

Spretiga tankar i tiotalets sista sommar

Folk som hänger med är sällan värda att följa efter

                                                          *     *     *

När någonting okänt försvaras med att det är så bekvämt – bli misstänksam!

Det är mer än troligt att någonting har gått förlorat.

                                                          *     *     *

Den här föreställningen att man genom mänskliga åtgärder kan få en perfekt värld…

Förutom förlyftanden i mänsklig ambition – också detta: även i en perfekt värld kommer döden att finnas.

Och att dö ifrån en perfekt värld, vad kan vara värre?

                                                          *     *     *

Varifrån kommer egentligen föreställningen att det som sker är nödvändigt?

                                                          *     *     *

Marknadens enkla logik: Eftersom den stora massan av oss i dag har vad vi i grunden behöver, måste vi fås att vilja ha vad vi inte behöver.

                                                          *     *     *

När jag först började lära mig historia, fann jag att man skrattade åt forna tiders generaler, som envisades med att planera för föregående krig och inte förmådde föreställa sig nästa.

I dag är det svårt att inte åtminstone le ett snett leende åt de samtida, som planerar för att möta förra årets skogsbränder.

Och inte ser stormarna, översvämningarna, missväxtåren som kommer. Innan allt helt rasar samman.

                                                          *     *     *

Lustigt – olustigt:  Hur människor i takt med förlusten av kunskaper blir mer och mer övertygade

                                                          *     *     *

Hmm. Om man betraktar mänskligheten inte som art, utan som system, så ligger den tanken nära att systemet har löpt amok och är på väg att självförstöras.

Den rasande utveckling bara under de senaste århundradena som 60-talets skolböcker var så stolta över, med industrialisering och postindustralisering, med explosiv befolkningstillväxt, med alltmer tilltagande exploatering av klotets resurser, och allt det andra vi företagit oss – världskrig, atombomber, plastexplosion, miljögifter – kan faktiskt ses även som något annat än produkten av viss självöverskattning och ett antal dåliga beslut – nämligen som ett system som är på väg att bryta samman.

Jag tror dessvärre att det är ett fruktbar synsätt för att förstå vår belägenhet och vår framtid.

                                                          *     *     *

I debatter kring svenskarnas intensiva men bara delvis besvarade kärlek till engelskan hör man ibland påpekandet att det är svårare att tänka och uttrycka originella tankar på ett språk som i grunden inte är ens eget.
Men för hur många är detta egentligen en invändning?

                                                          *     *     * 

  

Kan vi sluta att snacka om ”Jimmie moments” nu?

Vi har alla stunder när vi ser att nånting går isär, att saker inte är bra, att något gått förlorat.

Det gör oss inte för en sekund till Jimmies gelikar.

Ett ”Jimmie moment” har du endast om du då genast drar slutsatsen att det är invandrarnas och feministernas och vänsterextremistsåssarnas fel.

Varom inte, så har du bara en stund för eftertanke.

                                                          *     *     *

Den bekanta ramsan ”You can fool all of the people some of the time, and some of the people all of the time” – den tar numera slut just där.

                                                          *     *     *

I Sverige är det tillåtet att vara nazist, i Tyskland inte. Undras var man har bäst möjlighet att bedöma faran?

                                                          *     *     * 

Jag kommer ihåg hur man i det tidiga 70-talets vänster diskuterade om och när det skulle kunna föreligga ”en revolutionär situation” i konungariket (och mestadels landade i att det ännu inte gjorde det och kanske skulle dröja.)
Jag misstänker att väldigt snarlika samtal förs bland de högerradikala i dag, när de hoppfullt betraktar de stapplande stegen i ”bensinupproret”.

Med dess oemottaglighet för sakskäl (”Bensinen är inte dyrare här än i andra länder, och den är inte dyrare än förr relativt sett” – ”Det struntar jag väl i, jag vill att den skall bli billigare!”).
Det är ju inte som att det har hänt något plötsligt eller dramatiskt; de högerradikala har bara identifierat en fråga där det finns missnöje och hoppas kunna exploatera den.

Medan, då som nu, huvuddelen av medborgarna skockas framför melodifestivalen.

                                                          *     *     *

Hur överraskande snabbt gick det inte, när en läsande kultur förvandlades till en pratande!

                                                          *     *     *

  

De här människorna som älskar Allsången är häpnadsväckande ofta just de samma som gör sig lustiga över Kalle Anka på julafton…

                                                          *     *     *

Det finns inte längre någon moral i samhället, bara enstaka utbrott av moralism.

                                                          *     *     *

Unga människor tycker ofta att unga människor inte skall dö, men att det är ok om gamla människor gör det. 
Är det därför de envisas med att vilja fortsätta att vara ”unga”, hur gamla de än blir?

                                                          *     *     *

Det finns dagar då man faktiskt skulle önska sig lite mer Jantelag slängd i ansiktet på somliga personer: Du skall inte tro att du är något!

                                                          *     *     *

____________________________________________

"Envar som finner vassa armbågar vara ett gott redskap förtjänar att trampas ned"
- Spretiga tankar i april 


"Moderna tider - döden får inte plats i livspusslet"
- Spretiga tankar i mars 


"När går världen under? Den har redan gjort det"
- Spretiga tankar i februari

"De människor för vilka allt skall vara enkelt gör allting så svårt"
 - Spretiga tankar i till exempel januari