Spretiga tankar, januari 14

Människorna som vill ha ett jämställt klassamhälle

                                            *  *  *

Samtidens dödare av all eftertanke: ”Nu tycker jag inte du ska vara så negativ”.  Den realkapitalistiska motsvarigheten till det gamla ”Det är samhällets fel”.

                                            *  *  *

Folk som klagar på lagom är själva vanligtvis för små.

                                            *  *  *

Girighetens samhälle där alla matas med löftet: Du kan få det bättre än alla andra.

                                            *  *  *

Orwells misstag i 1984, när han trodde att en diktatur skulle kunna byta ut språket. Det är knappast troligt. 
Sådant krävs det en illusion av frivillighet till. Som hos oss.

                                            *  *  *

Fascinerande hur de som drömmer sig bort till andra tider alltid ser sig där som prinsar och prinsessor eller i alla fall högställda figurer indragna i maktspel och kärleksförvecklingar, aldrig i vardagens ändlösa och ofta hopplösa slit för överlevandet, som var den bedövande folkmajoritetens villkor.

Som om den som drömmer sig till andra länder alltid skulle förutsätta att man då var minister eller företagsledare eller möjligtvis framstående konstnär. 

Fascinerande.

                                            *  *  *

Egendomligt att samma människor som ständigt är bekymrade för om vad de gör är "rätt" samtidigt är så känsliga för "pekpinnar",

                                            *  *  *

Nej min vän, allt som skrivs i debatter är inte i eget intresse. Men man vill få oss att tro det. De som själva är uppslukade av sin egoism förmår inte se att andra kan engagera sig i allmänintresset, av allmänintresse. För det gemensamma.

                                            *  *  *

Bildning är inte att man vet exakt vilka år det 30-åriga kriget utspelade sig, men att man vet att det har utspelats en rad krig som har format den värld vi lever i, och att 30-åriga kriget av ett av dem.

                                            *  *  *

Med förvåning konstaterar jag att samma människor som säger ”man måste veta vem som bestämmer” och ”vi kan inte ha stormöten om allt, som på 70-talet” förvånas över att auktoritärt hierarkiskt styre breder ut sig över stater, företag och organisationer i världen.

                                            *  *  *

Hur kan Sverige utmålas som ett mittemellanland som väjer för extremerna? Under den socialdemokratiska dominansens tid hade vi världens högsta skattetryck, under den borgerliga reaktionens tid har vi varit det land som rört sig längst och snabbast mot privatiseringar och "avregleringar".

Lagom tycker kanske många att det har varit, men mittemellan??!
                                            *  *  *

Det kanske är roligare att säga ja. Men det är livsviktigt att någon ibland säger nej. 

                                            *  *  *

------------------------------------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------------------------------------

"Jag vet hur jag vill dö: Utan att veta om det" - Spretiga tankar i december

"Om man aldrig säger nej kommer ingen att ta ens ja på allvar" - Spretiga tankar i november

"Förr eller senare måste allt ta slut. Har du tänkt på det?" - Spretiga tankar i oktober

"Tvärsäker är jag nästan bara på att man inte kan vara det" - Spretiga tankar i september

"Den viktigaste religionsfriheten är sannolikt friheten från religion" - Spretiga tankar i augusti

"Kanske är tacksamhet en dygd man måste öva" - Spretiga tankar i maj

__________________________________

Tidigare spretiga tankar, i den gamla  bloggen:

                    

I maj  *  I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Tio år av dagsdikter

Tio år av dagligt diktskrivande

Har förstås inte gjort mig ett dugg klokare

och sannolikt bara marginellt lyckligare

Inte heller imponerar det vidare på någon

om nu det var meningen, har jag förstått

Men det var ju inte meningen    I den mån

det någonsin finns en mening med något,

vilket jag blir allt mer benägen att betvivla,

och i den mån det fanns en avsikt med projektet,

vilket jag egentligen inte längre minns,

och således är fri att spekulera över

Mest hade det med disciplin att göra,

med att tillvinna sig en förmåga   Inte

förmågan att skriva, formulera, träffa rätt

Den kan man förvisso öva, som de flesta andra,

träna upp, förbättra, förfina   Men det var inte det

Förmågan att hitta det rätta uttrycket,  eller rättare

förmågan att söka det rätta uttrycket  och därtill

viljan att göra det – som långt ifrån är samma sak –

hade jag övat redan då i många år, ibland ihärdigt,

ibland förstrött, men alltid med ett strävt allvar

Men det var alltså inte det    Det var disciplinen

Själva dikterna var inte det viktiga, eller åtminstone

inte det enda viktiga, även om de berett mig

mycket nöje, både i skrivandet och ibland

vid läsandets återseenden, när jag stött på

insikt, förklaring, slump, kärlek, sammanhang,

förvirring, tröst, skrattretning, svalka

eller annat sådant som är poesins innehåll

(och kanske mening, för den som nu trots allt

vill tro på sådant)  Men det var snarast

själva skrivakten, inte dess glädje och njutning,

den ilande lusten som finns i att söka och finna,

den bräckliga trösten, den svindlande svårgripna

ögonblicksfriheten,  allt det väldiga som dikten är

också i sina minsta beståndsdelar, inte det –

Men beslutet, uppgiften, föreläggandet

Det är som en dröm om evig trohet

Som en övergripande metafor om mening

för en som alltså ändå inte tror på mening

Som en kristen liknelse och en marxistisk utopi

Att arbetet bär sitt eget innehåll   Att just det att du gör

fyller det du gör med  – nej, inte ”mening” således,

men värde   Vi lever i en tid

som utplånar värden, utan att skapa nya

I utskrattarnas epok är det en motståndshandling

att tro på något som aldrig kan säljas   Och mitt skrivande

av en ny dikt varje dag var avsett som en sådan handling

Disciplin – och oberoende    Att förhålla sig redo varje dag

kan synas som en svår väg till oberoende   Men just det

att varje dag bjuder nya möten, nya vägar, nya sammanhang

gör det viktigt att förhålla sig på en gång fast och rörlig,

och vad är dikten annat än just det – en fast rörelse,

ett trosvisst tvivel,  en längtande närvaro   Att möta

varje förändring och varje förblivande på samma vis

som är på oändligt föränderliga skilda vis

är ingen dålig frihet i världens fängelse   Att tro

att det jag gör må sakna mening,  djupare

förvandlingskraft, och definitivt säljbarhet

och ändå göra det, igen och så igen igen

kan också ses som en metod att upprätta det fria valet

Det är, vill jag upprepa, inte en mening    Sådana

tror jag inte på, eller vill hur som helst inte söka

Dikternas praxis är ett sätt att avlägsna sig

från kampen, krampen, jakten   Jag vill

inte ha ett Uppdrag, jag vill ha en uppgift.

Jag menar inte att jag sökte det meningslösa,

men inte heller att jag tilltrodde vare sig projektet

eller mig själv några magiska krafter   Det var
inte Världen jag ville förändra,  men inte heller bara

mig själv, utan min värld   Min position i världen

Min förnimmelse av den och dess möjliga bild

av mig   Jag ville rubba relationen   Låter det

oändligt högtravande?  Då får det göra det   Det är

nog snarare språkets tillkortakommande, mitt

och världens, än en närmare sanning   Nog av,

det är varken högtravande eller märkligt, som jag

ser det, men däremot allvarligt menat    Disciplinen

gör någonting med oss  Det är inte säkert att den

stärker, själen är inte riktigt mottaglig för

kausala arnetammerska kraftövningar

Men den har en kraft på andra vis    Man kan kanske

inte förvandla någon människa, till sist inte ens sig själv   

på det där självhjälpsviset    Men man kan skapa sig

beredskap   Beredskap för den dagen, den stunden

då fågeln flyger, då sprickan öppnas, då det står klart

att såret inte kommer att läka ihop   Dikterna

har måhända vissnat bort då   Men beredskapen

har man kvar

                                                                                                             15.1 för 14.1             




Och, förresten - så här såg den allra första dikten i serien ut:

           Jag skall skriva dikter som går att läsa, dikter

           som börjar i början och fortsätter till slut

           och dessemellan

          säger något som går att säga (eller inte)    Bara

          Om det finns en glädje

          Vi kan gå efter den, som när vi hämtar vatten

          åt sommaren  

          om det finns en sorg

  

          vi kan lägga den i en korg bland vackra ägg     om det finns en längtan

          vi kan behålla den, i himlen    





                       

Längtan till Transsylvanien

Läser hos Claudio Magris om städerna i Transsylvanien, och känner en plötslig uppflammande längtan att återse dem, att än en gång komma till dessa egendomligt lockande platser, liksom felplacerade i minnets och tankens geografi och därför så lockande.

Naturligtvis är det inget problem i sig att komma dit, i dagens värld, betydligt mindre av ett äventyr än den gången för snart 40 år sedan, med dess visumexcercis, valutakontroller, monopolhotell och resenärens allmänna osäkerhet om spelreglerna.

Men samtidigt är det svårare. Inte bara för att tiden har gått, och världen blivit ett gungfly.

Men också därför.

Också för oron över vad man möter, den redan lågande sorgen; oron för hur denna egendomliga välordnade lilla tyskungerska värld i det balkanska vimlet har förändrats.  

Jag vet redan att det inte finns mycket tyskt i Hermansstadt.  Jag misstänker att de pastellfärgade husens väggar har flagnat.  Och jag fruktar att turistens välbefinnande får andra törnar.

Förvisso var det en konstlad värld.

Men vilken värld är inte konstlad?

                                *  *  * 

Kommer i detta sammanhang att tänka på min egendomliga förtjusning i Ungern.

För att älska Ungern har man alltid behövt bortse från politiken. 

De stormrika magnaterna förtryckte sina bönder utan minsta mänskliga hänsyn; den politiska klassen i dubbelmonarkin förtryckte sina minoriteter medan man spelade rollen av österrikarnas offer; så var det den brutalkapitalistiska trekvartsfascistiska Horthy-regimen; och pilkorsarna på det; och så realsocialismens irrgångar, med 56-upprorets parentes av hängda män i lyktstolpar; och nu Orban och gardet och allt det. 

Tillsätt ett stråk av självfallen antisemitism (fast där är väl ungrarna inte värre än grannfolken) och behandlingen av romerna…

Nej med politiken har det alltid varit eländigt i Ungern. Det är inget nytt.

Om tappade veckor och återkommande värk

Har tappat bort en vecka eller två. Först var det helger, julfortsättningen, arbete på konstiga tider och ledigheter på andra lika konstiga, i det fuktiga formlösa midvintermörkret där riktningarna plånas ut, planas ut, den osäkergjorda instängdheten.

Och sedan var det den här jäkla ryggen. Tredje resan nu på ett halvår, och nu värre än någonsin – eller åtminstone kändes det så, för när jag tänker efter var det rätt illa i somras också, då när jag kom hem från semestern och det högg till.  

Till skillnad från då, och till skillnad från den gången när jag skulle ut på resa i höstas, hjälpte inte alls de tabletter som jag fick i somras. I alla fall inte inledningsvis, deras smärtstillande effekt gick mot noll. Kanske har det anti-inflammatoriska fungerat, smärtan har i alla fall avtagit efter hand – om av tid och medicinering eller bara av tid vet jag inte.

Det som hjälpte någorlunda var insats av de gamla Citodon jag sparat sedan bältrosen och sedan historien med kärlsprängingen 2004.  Det gjorde att jag stundvis kunde vila, kunde sova.

Att restriktionerna skall vara så hårda kring dessa preparat är svårt att begripa. Jag känner – intellektuellt – till argumentationen att kodeinet blir morfin och skapar ett beroende, som kan vara farligt; det är knarkrädslan. Men för en som jag, som har levt på 100 eller 150 tabeletter i tio år med ett antal inslag av helt handikappande smärtor, och fortfarande har ett gäng tabletter kvar, vad är problemet? Kan vården inte skilja mygg från kameler?

Eller är det bara vänlig fin omsorg om min långsiktiga hälsa, så att jag inte skall bli beroende och kanske framemot 80-årsåldern få nya problem?  Juste!

I stället tvingas jag högdosera på receptfria preparat som sabbar min redan trasiga mage och/eller sliter på min lågpresterande lever. Smart där, omsorgsfolket!

Fint att ni tänker på min hälsa.

Januaribilden: Kylan, när som helst.

Välkommen till ett nytt år.
En bild av kyla. Januari eller när som helst.

Kallt dis lyfter från vattnet.
Fjällvattnets kyla lyfter i en frusen värld, som ett vitt mörker.

Älven är öppen, men rör sig vattnet mer? Rör sig någonting som berörts av frosten?

Jag vet inte.

Jag vet att en ny januari har börjat.

_______ Bilder 2013: ____________________

              Juni    Juli    Augusti   September   Oktober   November   December

Spretiga tankar i slutet av december

”Vilket är det vackraste svenska ordet?” Det vet jag inte. Men det bästa danska ordet är tvivelsutan jante. Det finns på tok för många människor som tror att de är något och borde få jantelagen läst sig i ansiktet.

                                         *  *  *

Kan vi vara överens om följande: Att någon är ond, betyder inte att hens fiender är goda.

Att en ljuger betyder inte att en annan talar sanning.

                                         *  *  *

Jag vill inte ha någonting som är modernt. Bara sådant som är tidlöst.

                                         *  *  *

Mig intresserar föga de så kallade stora existensiella frågorna: Vad är meningen med livet? Vad är vårt uppdrag i denna värld?

Jag är mer intresserad av det där som ligger inom människors påverkan: Hur blev just jag den som jag är? Hur skall vi forma vårt liv tillsammans? Vad har jag nu för alternativ?

                                         *  *  *

Den här längtan att få trons trygghet utan att behöva uthärda trons osäkerhet. Alla pseudodokumentärerna på obskyra tv-kanaler. Folk som aldrig träffat gamle Tertullianus.

                                            *  *  *

När man reagerar mot Missunsamhetens folk är det snubblande lätt att själv bli en av dem.

                                         *  *  *

DDR var en fruktansvärt efterbliven stat.  Man behövde hundratusentals Stasi-spioner för att åstadkomma den övervakning av medborgarna som i dag kan åstadkommas med hjälp av några enkla ingrepp i ett par servrar.

                                         *  *  *

Man brukar säga att alla svenskar är ensorts socialdemokrater, men i den kvittrande medieklassen verkar alla snarare vara en sorts gamla folkpartister: Vi skall vara snälla mot alla men inte rubba mina privilegier. Vi skall hoppas på det bästa. Vi skall tala de oupplysta till rätta. Tänka på det rätta ordet så att vi inte kränker någon. Men förstås ge åt den som det tillkommer. Och aldrig, aldrig, aldrig använda det där ordet som börjar på k och slutar på lass.

                                         *  *  *

I jakten på förklaringar på samhällsfenomenen tror jag att man nu alltid måste ta utgångspunkten i hur många som betraktar det som de tar del av via en skärm som verkligheten, medan det andra, som de upplever med sina sinnen, är en sorts ersättning.

                                         *  *  *

Jag vet hur jag vill dö: Utan att veta om det.

                                         *  *  *

------------------------------------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------------------------------------

"Om man aldrig säger nej kommer ingen att ta ens ja på allvar" - Spretiga tankar i november

"Förr eller senare måste allt ta slut. Har du tänkt på det?" - Spretiga tankar i oktober

"Tvärsäker är jag nästan bara på att man inte kan vara det" - Spretiga tankar i september

"Den viktigaste religionsfriheten är sannolikt friheten från religion" - Spretiga tankar i augusti

"Kanske är tacksamhet en dygd man måste öva" - Spretiga tankar i maj

__________________________________

Tidigare spretiga tankar, i den gamla  bloggen:

                    

I maj  *  I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Salomé. Och varför är jag då inte begeistrad?

Så var det dags.

Den föreställning som flera i bekantskapskretsen talat så varmt om.

Nej, jag kan inte säga varför denna föreställning inte berörde mig så mycket som den uppenbarligen berörde många andra – både i vänkretsen och bland publiken på plats.

Det var väldigt mycket som var bra.

Nina Stemmes röst är lika stor som alltid.

Regin tog vara på möjligheterna

Det var liksom inget fel.

Bara det, att det inte berörde mig så mycket som uppenbarligen många andra.

Jag gick inte därifrån med huvudet fullt.

Kanske är det så enkelt som att jag inte tycker så vidare om pjäsen?

Oscar Wildes incestdrama kanske inte talar till mig?  Jag kanske inte dras till det dekadenta?

Kan vara. 
Men Kungliga Teaterns uppsättning är tämligen stram, det är funkisvilla, betong, plåtluckor; mycket långt från Aubrey Beardsley, mycket långt från Moreau.

Nej det är nog inte det

Det är inte sången heller.

Jämfört med Turandot får fru Stemme förvisso inte alls samma ”motstånd” – där levererade såväl Ricardo Massis Calaf som framför allt Yana Kleyn som Liu sådana motstycken som höll spänningen uppe. Och orkestern.

Men det är inget fel på det som levereras. Det är habilt. Inte mer, inte mindre. Just därför matchar det inte riktigt, men vem hade väntat det?

Men orkestern ja,  Där snuddar vi vid en av punkterna: det är med Richard Strauss (i mina öron) lite så att han i strävan efter allkonstverket liksom häller ned allting i samma gryta; det blir väldigt mycket ljud och klang och volym – men denne otränade lyssnare har svårt att finna ut och in i verket, hitta stigarna, se skogens träd.

(Det är lite samma sak med Richard W; jag famlar efter enskildheter. Men hos honom finns i regel fler vilopunkter av enskild skönhet, ibland nästan klarhet.)

Men kanske också, alltså, att de övriga sångarna inte riktigt matchar Stemmes insats som Salome.

Och kanske hade jag för stora förväntningar?

Att jag sedan har problem med de där människorna som partout måste vara först med att ropa ”Bravo” innan den sista orkesterklangen har tonat ut, det är mera mitt problem.

Men det har jag.