Utan textmaskin mot undergången

Det var länge sedan jag skrev något efter ett operabesök, men nu tänkte jag ta mig samman, eftersom det handlar om ett helt nytt och obekant stycke – Mikael Karlssons och  Royce Vavreks ”Melancholia”, byggt på Lars von Triers film med samma namn.

Handlingen är snårig på operavis, men det handlar i alla fall om två systrar som inte är alldeles samspelta för att uttrycka det milt, av vilka den ena är alldeles nygift (uppträder i brudklänning med milslångt släp i inledningen) och lite familjeförvecklingar kring dem.
Och så jordens undergång, ja.
Krossad av planeten Melancholia som under handlingens gång närmar sig allt mer för att till slut krossa vår planet i ett magstarkt slagverks-crescendo.

Och den visades som rubriken anger utan någon text. Om detta var av tekniska skäl eller för att någon tyckte det var bättre så är oklart.
Kanske ”behövs ingen text” när man sjunger på engelska? Vi är ju så "språkkunniga" i det här landet.

Jag trodde att textens bortfall skulle göra det lättare att fokusera på musiken, att den skulle ”synas” bättre, men så  var det knappast. Allt blev bara mera oklart. I alla fall för mig.

Två halvor

Det här stycket sönderfaller i två halvor. Lite hårdraget kan man lika gärna inta sin plats först efter pausen.

Den första delen med bröllopsfest, firande i frack och på skilda sätt sliriga föräldrar till huvudkontrahenterna är eventuellt ett intressant stycke skärskådande av borgerligheten, men blir tämligen oförståeligt utan text  - eventuellt även med.

Stundtals lyfter musiken, men inte så ofta. Inte ens Ann-Sofie von Otters vingliga brud-morsa lyckas riktigt engagera denne åskådare.

Men efter paus.
Då händer det saker.
Storfamiljen lämnar plats för ett kammarspel med  de båda systrarna i centrum.

Exakt vad de talar om och vad de vill förblir oklart, men jäklar vad det låter om Lauren Snouffer och Rihab Chaieb när de drar igång sin duett ett litet stycke in i andra akten.

Inte för att de slarvat bort något tidigare, men nu blir det allvar.
Även vidhängande tenor gör sitt jobb.
Andra avdelningen innehåller också flera fina partier med kör och orkester i olika grader av samspel.

Bryter samman

Tonspråket  är mestadels tämligen traditionellt och i stora sjok väldigt vackert, särskilt körerna; samtidigt enstaka inslag av fri jazz eller mer modern konstmusik och ibland en blinkning åt musikaler, främst före paus.

Och kanske kan man säga att musiken helt bryter samman – spoiler alert! – i slutscenerna som (väl?) gestaltar jordens undergång. Även om det, särskilt  i dessa krigstider när man inte längre får ta med sig handväska in i salongen mer får en att tänka på bomber än på krockande planeter – och absolut håller på för länge för denne bedömare.
Man kunde hämtat lite inspiration från TS Eliot, där.
Kanske hade det varit annat om man haft lite koll på handlingen,  men – för mycket är för mycket, hur som helst.

Som ofta i denna lokal bjuds på kul scenografiska lösningar,  även om jag inte vet om de särskilt hjälper mig att ”förstå”.

Öht förstår jag som framgått  inte mycket av handlingen; mer än någonsin på operan kommer varje nytt moment som en överraskning.  Ibland så att det liksom ändå fogar sig till föregående scen, ibland – som när ett par herrar med hjort- och älghorn dyker upp, dansar, och försvinner – helt utan uppenbar koppling.

Med tillgång till text kanske det hade klarnat, eller om man hade sett filmen vilket jag alltså inte har. Nu blev det helt absurt, på ett sätt jag inte riktigt tror var avsett.

Rätt val

Men som helhet absolut bättre än förväntat och en väl använd sen-eftermiddag i novembermörket.
Att jag valde den i stället för fotbollsmatchen som gick nästan parallellt kändes bra, med tanke på det tråkiga resultatet där…

 

________________________________________________

Gamla operatankar:

En chans till - Jolanta & ja

Bra gjort - La traviata

Två tredjedelar fraser - Kung Roger

Carmen förflyttad - men vart?

Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)

Tristessa - Extra allt!

Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)