Hamburg i november - bra ändå!

Vi åkte till Hamburg, och såg saker i både stort och smått.

Till exempel det här huset.

Det blev en väldigt trevlig resa

Men det började med väntan...

Spår 11. Ännu tio minuter till avgång.

Den som har hittat på att tågen numera skall komma in i absolut sista stund, så att alla rusar på samtidigt, med väskor och ytterkläder och osäkra på var platserna finns, i ett allmänt kaos som plockar fram det sämsta i människan och ingen hör vad som eventuellt  sägs i högtalarna - den skulle jag vilja ta ett allvarligt samtal med

Nåväl, vi kom iväg i alla fall, och till Köpenhamn utan missöden.
Där provianterade vi förstås

Solen gick ned...

..vi for över Fehmarn Bält i mörkret, för näst sista gången...

...och spanade ut i mörkret

Till kvällen var vi framme i Hamburg, där vi bodde på Norddeutscher Hof alldeles vid Hauptbahnhof, enkelt men funktionellt.

I receptionen möttes man av bilden av det flygande näbbdjuret, en unik varelse för Hamburgs hamn

En god natts sömn, sedan kunde turistandet börja.

Något hämmat av viss sviktande hälsa - och framför allt uselt väder.

Den första dagen hade vi blåsigt och kallt.

Den andra dagen regn

Den tredje - ja då var det ganska OK, bara mulet och rått.

Turistandet var ostrukturerat och njutbart.

Först hamnade vi på Elbphilharmonie, det fortfarande nya konserthuset i Hafencity, beryktat för sin utdragna byggtid men en riktigt spännande byggnad och utan tvekan Hamburgs nya symbol

Även inuti är den ett fint exempel på att modern arkitektur kan skapa skönhetsvärden, om det görs med engagemang och lust.

Och vindlande former

Jfr även bilden högst upp i detta inlägg

Det börjar redan i rulltrappan upp, som böjer sig mjukt på ett väldigt orulltrappemässigt sätt.

Tankarna går till funktionalismens barnaår, när man fortfarande lekte. Och det inte fanns någon motsättning mellan modern form och gott hantverk.

Utsikterna är inte så dumma de heller heller

När man tittar ut kan man få syn på intressanta saker man inte hade räknat med.

Det svenska föreställningen om Tyskland som ett stelt land besatt av Ordnung är ju gravt felaktig.

Men ibland händer det att det kommer över någon ett behov av att klargöra vad för slags båt det egentligen är man har framför sig...

Alla konserter var tyvärr utsålda, men så har vi något kvar till nästa gång.

På väg till och från Elbphilharmonie passerar man denna till synes insignifikanta byggnad.

Den fåkunnige kan göra det helt utan att inse att den har TV-historisk betydelse.

Den har nämligen rollen som polisstation, PK21, i evighetsserien Notruf Hafenkante som visats på ZDF sedan 2007 (och som vi gärna slänger ett öga på då och då, även om vi knappast kan beskrivas som verkliga fans).

Byggnaden är faktiskt polisstation, men för Wasserschutzpolizei.

Nåväl, vi fortsatte turistandet.

Vi har en liten vana att leta upp stadsmuseet i städer vi besöker, och gjorde så också denna gång.

Vill säga, det stadshistoriska museet. För den fotbollsintresserade kan nämnas att det ligger alldeles invid Millerntor.

Vi visste det inte riktigt då, men något av ett tema för resan kom att bli modeller.

Museet hade dels en intressant modelljärnvägsbana i den ovanliga skalan 1:32, dels en rad spännande modeller av staden, dess hus och hamnar.

Hamnen - en jättemodell, väl 15x8 meter stor.

Och så här ser den ut i verklighten

Och det vart afton och det vart åter morgon.

En regnig sådan.

Vi tog en buss ner i affärskvarteren runt Mönckebergsstrasse, gick på Karstadt och i passager.

A-L träffade på en vänligt sinnad björn av bekant märke

Ingen verkade trivas vidare i regnet, men duvorna arrangerade sig i alla fall dekorativt på taken...

Vi fortsatte ned till St Pauli Landungsbrücken, vilket inte var alldeles lätt, eftersom U-bahnstationen med samma namn är stängd för reparation. 

Det finns dock en S-Bahn-station där också, och redan vid andra försöket kom vi på rätt tåg dit (det första tog oss till Dammtor, för all del intressant, men inte vad vi tänkt oss)

En betydelsefull men inte så ofta apostroferad byggnad,
nämligen den helige Paulus kyrka, som givit stadsdelen dess namn

Vi hade sikte på den berömda Elbe-tunneln, drygt hundra år gammal men nu under renovering för att återuppstå i all sin glans.

Det blev en ordentligt promenad där nere vid pass 21 m under Elbes yta - tunneln är drygt 400 meter lång; tidstypisk arkitektur och dekorationer.

Förf begrundar byggnadsverket.

På andra sidan, i Steinwerder, fanns inte så vidare mycket att se, åtminstone inte en regnig dag i november när man började bli trött i benen, så vi tog oss tillbaka och hemåt, med rätt S-bahnlinje denna gång.

På det korta stycket mellan HH Hbf och vårt hotell blev vi ett ögonblick hejdade av en stor demonstration, en av flera under våra dagar i staden; denna handlade om djurförsök och var initierad av de hemska avslöjandena om grovt djurplågeri i laboratorier just i Hamburgtrakten. 

Över 10.000 deltagare uppges ha samlats.

Dagen innan var det Fridays For Future som hade möte på ungefär samma plats, och en stor demonstration mot utvisningar som drog förbi.

Dagen efter stod ett gäng protesterande irakier där Gretas följare stått på fredagen.

Sista hela dagen i Hamburg skulle enligt prognoserna bjuda på det allra sämsta vädret, så vi hade vikt den åt ett inomhusäventyr.

Ingen var förvånad att vi denna morgon för första gången såg en skymt av blå himmel från vårt hotellrum.
Inte heller var någon särskilt förvånad när denna försvann och det välbekanta grå höstdis återkom, som dessa dagar låg över hela Nordeuropa

Söndagsutsikt från hootellrummer

Vårt söndagsäventyr var Miniatur Wunderland, den gigantiska modellanläggningen som nyss firat sitt femtonde år.  

Vi fick vänta en bra stund för att alls komma in, men det var det värt (och väldigt välordnat också, med väntsal med servering, gratis dricka och tydlig info om turordning och kö)

Där träffade vi gamla och nya bekanta miljöer.

Som Elbphilharmonie överst i denna text, och Ishavskatedralen i Tromsö...

...och Furka-Oberalpbahn på väg mellan Göschenen och Andermatt (även om ingen av stationerna fanns att se)

En utförligare berättelse om Wunderland med fler bilder kommer förhoppningsvis.

Låt mig bara nu säga att det väckte barnasinnet och upptäckarglädjen hos alla och envar, och definitivt är värt att besöka.

Mycket modelltåg var det, men tågen är på något vis, nästan som i verkligheten, bara ett sätt att föra oss runt i världen - huvudsakligen Europa.

Det är landskapen och detaljerna som gör det spännande.

Ett särskilt inlägg om det besöket här

Nå, till sist var det dags att vända hemåt.

En liten grej med resan var att det var sista chansen att med tåg åka på färjan mellan Rödby och Puttgarden, den möjligheten försvinner med tidtabellsbytet i december - tills den nya fasta  förbíndelsen är klar lär det dröja minst nio år, och intill dess skall tågen gå via Fredricia och Padborg.

Så vi tittade lite extra på Puttgarden, som ju redan förlorat mycket av det liv stället hade under glansdagarna för 30-40 år sedan, när betydligt fler tåg växlades, i betydligt mer komplicerade manövrer än i dag.

Sedan länge oanvända spår

Känslan av före detta är nästan lika påtaglig i Rödby Havn

Den nya järnvägen lär också innebära en ny bro över Storströmmen, oklart när.

Den biltrafik som fortfar att använda Fågelflyktslinjen kör ju sedan länge över en annan bro, så den stolta bro som en gång var Europas längsta har snart tjänat ut.

A-L begrundar tidens gång och broars öden under överfarten

Men ganska snygg är den, Storströmsbron

Var vi nöjda med resan, då?

Jodå, se bara

Hon ser ganska nöjd ut, i alla fall.

____________________________________

Och ja, vi har väldigt mycket kvar till en annan gång - hamnrundfart, konstmuseer, kyrktorn, och förstås både fotboll och opera.

Och butiker och utflykter och...

Och ja, någon konsert i Elbphilharmonie

                                                                               Mer om Miniatür Wunderland här

Andra tankar, tredje resan

Plötsligt står träden stilla

*

Så länge har jag sökt det som inte kan tappas bort att jag glömt hur varsamt man måste hålla i det som man har kvar

*


Vi är de enda segel tiden har 

*

Jag är inte särskilt rädd för döden.  
Det är att inte längre vara levande som fyller mig med skräck

*

All tid i världen 
återstår

 

*

De döda har inte sorg  

*

Min uppgift är att stå utan uppgift           

*

Nej det är inte bara jag som är ensam

Jag är bara ensam om att vara jag

*

Egentligen vill alla att allt skall förbli

*

Varje tid skapar sina bilder av det den inte är

*

Hur mycket hänsynslöshet ligger inte bakom 
skapandet av det vackra vi ser!

*

Det kommande är formbart, det förflutna tolkningsbart

Bara nuet är hårt som kristall

*


Gång på gång stöter jag i litteraturen på en oföreställbar, svårbegriplig figur:
Modern som sätter sina egna barn före andras

*

Jag vill faktiskt inte att någonting skall vara 
den sista gången

*

Att resa är ju att leva en smula.  
Men inte mycket mer

*

I ljuset är jag inte rädd för mörkret 

*

Skala bort allt överflödigt som har sagts, 
så står tystnaden där

och talar för sig själv 

*

Inget vårdar man så ömt som det förlorade 

*

Jag älskade en gång en kvinna över allt
 förstånd. Och hon förstod mig inte

* 

Små brottstycken av oändlighet, 
noga avgränsade delar av evigheten

* 

Hela elden gick upp i rök    




__________________

Not: Det hände sig för något år sedan att jag blev lite trött på mina Spretiga tankar och deras tämligen tydliga utsagor. 
Så jag letade i pappren efter sådana tankar som lämnar avgörandet mer öppet.   
Men ändå, tänker jag, säger något om tillvaron.


Det blev - andra tankar.   Här och här

Här var alltså  ytterligare en del, en tredje

Ljusdal, en vinterresa

Vi gjorde en liten vinterresa.

Från början handlade det bara om att komma upp till landet och stänga stugan, något som blivit lite försenat av diverse olika orsaker. 

Det var en del som måste ordnas. Kylskåpet skulle tömmas och stängas av,

ett par fönster klistras igen och lite saker fixas inför ett byte av dörr, som byggar-Lasse skall hjälpa oss med.

Och så var det lite saker som skulle transporteras upp, det är det nästan alltid

Men så var det detdär med vädret.

Prognoserna för helgen, som var den sista möjliga innan vintersäsongen bryter in på allvar, såg inte kul ut. Sju-åtta grader kallt, ordentlig vind och rejält snöfall.

Så fick bestämde oss för att inte åka hela vägen på fredagen, utan stanna i Ljusdal, och ta sista stycket som dagsutflykt på lördagen. På så vis slapp vi att "öppna" och "stänga" på allvar, utan kunde koncentrera oss på själva fixandet och sedan återvända.

Visst, det blev ingen landet-vistelse på det viset. Men om det ändå blåste och snöade hela tiden, så vad tusan...

Vinter vid Tönnebrosjön

När fredagen sedan väl kom, så hade väderutsikterna bättrats avsevärt, även om det fortfarande handlade om minusgrader och någon snö.

Men då var vi redan igång med vår resa, som alltså gick till Ljusdal denna gång.

Vi fick hur som helst en ordentlig portion vinter.

Som ofta gick en klimatgräns nånstans i Tierps-trakten. Norr därom låg snö, och mest hela uppfärden hade vi lätt snöfall - vintervarianten av det där obestämbara nedreNorrlands-vädret där man nog tror att det regnar lite men inte vet säkert.

Väglaget var dock OK och vinterdäcken visserligen dubbfria men helt nya, och färden till Ljusdal gick utan större problem.

Vi fann vårt nattkvarter på Borrgården, strax norr om själva köpingen. 

Det var verkligen hors saison, vi hade faktiskt hela det hus som syns bakom A-L ovan för oss själva.

Inklusive bastun i källaren.

Det första som hände var dock att jag i vinter-snö-skymningen lyckades backa på en lyktstolpe (som skymtar mellan A-L och huset). Mycket förargligt. Stolpen klarade sig hyggligt, och på bilen syntes knappt en skråma - men glasen i lyktan slogs ut och regnade ned på både bilen och marken.

Det blev en stunds uppståndelse, där det slutade med att vandrarhemsvärdinnan, efter att ha klättrat och mätt och funderat, tröstade mig för att jag gjort åverkan på hennes egendom.

Så kan det gå.

Nå, efter bastu och en god natts sömn var vi redo att ge oss av vidare mot nordväst.

Här var väglaget besvärligare med moddsträngar och en del nysnö, men även denna färd gick bra.

Vi konstaterade att brandområdena runt Kårböle ser om möjligt ännu dystrare ut i november än annars...

I Ytterhogdal var allt väl, även om sorgsenheten över de skövlade skogspartierna runt huset gjorde sig påmind igen.

Lite överraskande var det knappast mer snö däruppe än i Ljusdalstrakten.

Vi plockade in saker, fyllde ett par kylväskor och några kassar med matvaror som knappast klarar sig till våren, bättrade på isoleringen, kollade elementen, kompletterade glykolen i vattenlås och dylikt.

Samt tejpade ihop den stackars flamingon som ramlat och fått halsen bräckt.

Och så åter på den moddiga 296:an och den lika moddiga 84:an till vårt nattkvarter.

Något stopp vid garaget och ön inbjöd inte vädret och väglaget till.

I Ljusdal gick vi förstås på bandy. 

Trots att vår förstfödde brukar hänga där, så hade ingen av oss förut varit på IP

Förväntansfull stämning, vacker is, snart dags för match

Matchen var bra, men egentligen aldrig särskilt spännande, därtill var hemmalaget gästerna från Borlänge alldeles för överlägset. Ändå bara 2-0 i paus - trots 14-0 i hörnor.

Mycket fina kombinationer dock - och som sällskapet konstaterade är bandy en sport med mycket få vilopunkter, här går det undan hela tiden.

Den där lilla vicknings-finten som bandyspelare kan göra när de i hög fart glider förbi en försvarande motståndare är alltid en fröjd att se.

Och när den görs 4-5 gånger på raken av en artist som Misja Svesjnikov (45 and still going strong...) så är det något alldeles extra.

Bäst på plan - omgiven av många duktiga ungdomar

Matchen slut - 8-0 och Borlänges målvakt bäst i sitt lag...

Bandy är kul, men lite kyligt är det ju, trots kaffe i tältet vid kortändan i paus. 

Så bastun var extra lockande denna kväll.

Så hyfsat tidig söndagsfrukost och iväg hemåt.

Det hade ju snöat mer eller mindre oavbrutet under vår resa, om än inte så våldsamma mängder,

och vägarna ner genom Hälsingland gick genom ett julkortslandskap.

Ur bilförarsynpunkt inte optimalt, körfältsbyten var inte så lockande,  men vackert var det

Och snipp snapp slut var vi hemma på Hornsgatan igen, med syltburkar, frysvaror och allt.

Luren som hängdes upp - något om telefonernas försvinnande

För en tid sedan deltog jag i en Facebook-tråd där förutsättningen var att min vän som skapat tråden trodde sig se tecken på telefonsamtalets återkomst.

Några av oss reagerade som jag – ”har det varit borta?”. Därmed avslöjande oss som lite efter.

Nu igen.

För även om telefonsamtalets ”död” förstås har varit begränsad till vissa sociala och demografiska grupper, så har den uppenbarligen diskuterats.

Och i dessa grupper har man ju, ibland, en benägenhet att extrapolera en smula, från ”mig” till ”oss” till ”alla”.

Det är mänskligt. Vem har aldrig gjort så?

Det hela satte hursomhelst igång tankarna.

För även om många svenskar inte ens skulle fatta vad man pratar om, så är det ett faktum att det i dag finns de som uppfattar telefonsamtal på ett nytt sätt: som något som stör.

Fascinerande paradox

Det är en fascinerande paradox: den telefon som gjort det möjligt att samtala var som helst och när som helst har gjort oss, en del av oss,  ovilliga att samtala.

Man ”sitter ju där vid datorn” och är upptagen – av sin läsning, sitt spelande, sitt letande efter uppgifter, sitt bläddrande i musiken, sitt sysslande med sociala medier – och blir störd.

Den som har färdats i Stockholmstrafiken såväl före som efter smartfånarnas intåg vet vad jag menar. Och detta är inte något ”ungdomsbeteende” hos dem som mer eller mindre växt upp med mobilerna. Nej, smartfånen har också kommit till en gudagåva till alla dem som flyttat till storstaden för jobbens och försörjningens skull men aldrig riktigt gillat det där med trängsel och tunnelbana och oundvikliga kontakter; invävda i sitt eget moln har de nu fått en lösning på problemen: de andra finns liksom inte längre.

På samma sätt som man inte vill bli störd av kontakt med mötande och medpassagerare, och stänger till öronen med lurar och riktar blicken stadigt mot skärmen, så vill man inte bli avbruten av vänner, familjemedlemmar eller rentav obekanta med ett telefonsamtal.

Och så långt är jag nästan med, åtminstone i teorin; det är mänskligt att inte vilja bli störd. 

Det är nästa led, när man begär av omvärlden att den skall förstå, dela och till fullo finna sig i ens uppfattning – när det att ringa någon blir en förolämpning.

Där är jag inte riktigt med längre.

Samtalet följer brevet

Jag ägnade för något år  sedan en betraktelse åt brevets gradvisa men snabba försvinnande.  Sedan dess – ja, jag vet att jag är lite långsam – har jag så blivit varse hur den moderna kommunikationen också på allvar har gjort något åt telefonsamtalen.

Helt plötsligt är det alltså helt socialt acceptabelt att vägra tala i telefon. Att förklara telefonsamtal onödiga, störande, och till och med förolämpande.

Att ringa upp någon på hens telefon kan betraktas som en aggressiv handling.

För att förstå detta måste man bara hålla i minnet att mobilerna omkring 2010 övergick från att vara telefoner till att vara ständigt medförda datorer.

Man har dem inte längre för att tala i, utan för att komma åt nätet, för att lyssna till musik, för att spela med, allt sådant som man under en föregående period gjorde på datorn, och ännu tidigare med särskilda maskiner.

Samt för att skärma av sig.

Att sucka över andra

Mobilen har således upphört att vara en telefon, och blivit vår dator. Det kan också ses på hur företag (och myndigheter, för den delen)  räknar med att vi skall kommunicera med dem: alternativ 1 är alltid att vi använder en mobil

Det är också därför man kan demonstrativt sucka över och åt mig som envisas med att leva kvar i desktop-datorns tidevarv.

Det visar att man dröjt sig kvar i ett förgånget årtionde, och hur löjligt är inte  det.
Att sucka över andra är en av tidens favoritsysselsättningar.

Tidsskalan förskjuts 

Det var inte så lätt att se det när det hände, men i efterhand står det ganska tydligt att skapandet av den så kallade smarta telefonen innebar en större förändring än det av mobiltelefoner per se.

En tydlig indikation kan ses i tidsskalan.

Experiment med bärbara telefoner inleddes i mitten av det förra seklet, och olika system fanns i drift hos särskilda yrkesgrupper i årtionden. Framemot slutet av 80-talet började de ses hos andra. Själv hade jag tillgång till min första egna ett litet stycke in på följande årtionde.

Ännu vid början av 00-talet var de ingen riktig självklarhet utanför den kvittrande klassen i storstaden.

Smartfånen kom 2007 och hade inom mindre än ett årtionde helt förändrat kommunikations- och umgängesvanor; tio år efter att det första exemplaret sålts fanns de i händerna på småbarnen.

Och har alltså skapat nya och omformat gamla sociala koder på ett ganska häpnadsväckande sätt.

Över detta kan man förbluffas, om man så vill. Men det är svårt att blunda för.

Spretiga tankar i november

Det är löjligt hur snabbt tiden går när man inte har den

                                                 *   *   *

Varför pratar vi så sällan om att den helt dominerande känslan i landet, liksom i världen, är rädsla?

                                                 *   *   * 

Att vi lever som om civilisationen inte skulle gå under är kanske inte så konstigt, eftersom de flesta av oss också lever som om vi inte själva skall dö.

                                                 *   *   *

Fortfarande finns en förhoppning att med mer fakta, mer övertygande bevis, med klarare argumentation, skall man få alla dem som inte vill ta till sig klimatförändringen och dess innebörd att vakna upp.

Men den tanken är helt feltänkt.  De ”skeptiska” vet lika bra som du och jag. De är bara inte intresserade av saken.

                                                 *   *   *

Förr var det en liten del av befolkningen som ansåg att det var självklart givet att de själva skulle ha det bättre och gå före andra, utan att behöva ta hänsyn.

Det var i längden ohållbart.

Men hur kom så många att dra slutsatsen att alla har den rätten – i stället för den att ingen faktiskt har den?

                                                 *   *   *

Det är på sätt och vis fantastiskt att den idén fortfarande lever, att inkomsterna i vårt land står i någon sorts logisk relation till prestation och samhällsnytta.

                                                 *   *   *

Inte sällan är det långsiktigt lönsamt att göra det som på kort sikt kostar. 
Att på kort sikt avstå för att på lång sikt skörda. Att dela med sig för att kunna få mer åter.

Under årtusenden växte denna tanke hos människorna.

Den är inte särskilt svår, verkligen inte djupsinnig, kräver ingen våldsam intellektuell kamp för att fattas.
Men den har konsekvenser.

När kom civilisationens dödsdom? När man förklarade krig mot den tanken, i tillväxtens och utdelningarnas och privilegiernas namn.

                                                 *   *   *

  

Så länge det viktigaste för dem som har makten är att alla de missnöjda inte rör sig åt vänster, och all kraft sätts in för det, så kommer dessa att söka sig åt höger i stället.
Och eftersom det första de möter där är just dem som de är missnöjda med – så fortsätter de förstås längre ut åt höger.
Det finns inget märkligt eller svårbegripligt i detta.

                                                 *   *   * 

Att alla människor har samma grundläggande värde, det betyder naturligtvis inte att alla deras uppfattningar måste tillmätas samma vikt.

                                                 *   *   * 

När man klagar på att populistväljare är faktaresistenta och blundar för verkligheten, då  kan det vara bra att hålla i minnet hur argumentationen gick då det antyddes att Sveriges extrema ”friskolesystem” och dess vårdsektor skulle kunna vinstbegränsas – då ropades om socialiseringar och vänsterextremism av aktörer med anspråk på att faktiskt bli trodda.

Och många trodde.

                                                 *   *   * 

Det finns en punkt där nya förbättringar upphör att bli förbättringar, just därför att de är nya.

Någonstans blir takten så hög att förbättringen upphör att vara just det.

                                                 *   *   * 

Det här att språkliga ignoranter har hand om så mycket av kommunikationen; människor som inte ens förstår när det blir fel, eller när det kunde göras bättre.

När jag exempelvis ringer ett samtal på min mobiltelefon påminns jag ibland om att numret inte är sparat.

Men om jag då vill spara det, så finns det inget sådant kommando. Förgäves letar jag efter knappar eller flikar eller något sådant som erbjuder mig att spara.

Nej, rätt åtgärd är då att ”skapa kontakt”.

Detta skulle vara ett på sin höjd milt irriterande ilandsproblem, om det inte vore så att det är en del i ett övergripande mönster.

Oförmågan eller ointresset av att sätta sig i mottagarens situation, och tafattheten i att använda språket till det som är dess mening: att kommunicera.

                                                 *   *   *

Många är övertygade om att skälet till att de ofta finner svenska dramer på tv eller bio pinsamt töntiga är att vi helt enkelt är pinsamt töntiga i det här landet.

Att amerikaner och vissa andra utvalda folk helt enkelt är coolare.

Sällan provar de tanken att något av töntigheten kanske finns i dramerna själva och hela genrer - och att det lika mycket handlar om att de faktiskt märker detta, när det framställs på vad som fortfarande är deras modersmål och i en kulturmiljö som de är inbyggt bekanta med.

                                                 *   *   * 

I andra länder kan man inskrida mot elsparkcyklar som utgör trafikfara, skräpar ned och belastar miljön; men inte i Sverige, här är alla rädda att bli anklagade för att inte vara moderna och bejaka det nya.

                                                 *   *   *

De här uppflammande entusiasmerna över att någon tv-serie skall börja sändas igen – jag är ledsen, men jag kan inte låta bli att tänka på 80-talets rusningar efter årets Beajoulais Noveau.

                                                 *   *   *

Jag är nu lite trött på människor som vill uppfostra mig till att inte försöka uppfostra andra människor.

                                                 *   *   * 

Har ni tänkt på i hur liten utsträckning människor i dag faktiskt kan motivera sina ställningstaganden?

                                                  *   *   * 

Vi är inte byggda för stillastående.

Men vi är inte heller byggda för ständig förändring.

Vi är byggda för att själva utveckla och förbättra det som vi känner igen.

____________________________________________

  - Folk som hänger med är sällan värda att följa efter" - Spretiga tankar i tiotalets sista sommar

"Envar som finner vassa armbågar vara ett gott redskap förtjänar att trampas ned"
- Spretiga tankar i april 


"Moderna tider - döden får inte plats i livspusslet"
- Spretiga tankar i mars 


"När går världen under? Den har redan gjort det"
- Spretiga tankar i februari

"De människor för vilka allt skall vara enkelt gör allting så svårt"
 - Spretiga tankar i till exempel januari

Mamma, tröjan & det där - hur jag blev djurgårdare

Min mamma var inte särdeles intresserad av fotboll, även om hon pliktskyldigast hejade lite när Sveriges större matcher sändes i radio, och hade i än mindre mån kunskaper i ämnet.

(Hade hon varit lite yngre hade hon säkert sagt att hon "höll på Hammarby")

Det var bara på en punkt hon ansåg sig veta bäst, och hävdade absolut tolkningsföreträde: nämligen i att jag skulle ha hållit på AIK i min späda barndom.

Det var dock inte och har aldrig varit sant.

Historien var följande:

I det radhusområde i södra Stockholm där jag växte upp bodde många barnfamiljer, och ganska stora barnlek-gäng bildades och upplöstes oupphörligen. 

Där fanns också en stor äng, där kommunen ställde upp enkla fotbollsmål, och där vi pojkar – för detta var på den tiden – hölls och delade lag eller spelade ett-mål.

Det var löst och lättvindigt, men för somliga ropade det på organisering, och en av de något större pojkarna, Kjell som bodde på Gubbängsvägen, bestämde att det skulle bildas ett riktigt lag – som han förstås skulle basa över.

Men Kjell hade redan sina klubblagssympatier klara, och villkoret för att man skulle få vara med var att man hade en AIK-tröja.

Jag var typ fyra och visste inte ut eller in om den allsvenska fotbollen, men jag ville förstås vara med i gänget, och tjatade mig till en tröja. Det här är så länge sedan att det var av den klassiska typen med snörning, och i övrigt med de fula gula oken på den svarta tröjan.

Jag visste som sagt föga om fotbollen i stort, men jag hade en viss känsla för fair play och en viss motvilja mot utpressning, och detta beredde inte just marken för kommande AIK-sympatier - så mycket mera som Kjells lag snart föll sönder och andra konstellationer tog vid, och tröjan blev liggande oanvänd utom nån gång när mamma tvingade på mig den, för hade man köpt något dyrt skulle det ju användas, eller hur?

Kampen om själarna

Så i kampen om de unga själarna, som den gången stod mellan AIK och Djurgården, låg gnagarna hopplöst under redan från början.

Men det tog tid innan jag blev djurgårdare på riktigt.  Det här var en tid med stora framgångsår för klubben, med fyra SM-guld i fotboll och dominans i hockeyn, och jag reagerade som vanligt lite motvalls först, ehuru DIF var den enda stockholmsklubb jag något sympatiserade med.

På barns vacklande vis flyttade jag mina sympatier, jag följde 1963 års Degerfors med Lasse Heineman och Tord Grip med stor sympati (föga anade jag att jag skulle lära känna den senares syster sådär ett halvsekel senare…), jag följde med ÖIS som min beundrade store kusin O höll och håller på – och jag kungjorde för omvärlden att det var hemligt vilket lag jag höll på, något som mest var en omskrivning för att jag inte riktigt höll på något lag alls – vilket mycket riktigt retade total gallfeber på många, som ville ha tydliga positioner.

Världen har inte förändras så mycket som man ibland kan tro

Men efter hand, man gick på en fotbollsmatch här och en hockeymatch där, och utan att jag riktigt visste hur, så hade jag en klubblojalitet. Att det dröjde berodde också delvis på att det faktiskt blev väldigt få matcher, vi hade i familjen ingen tradition att gå på live-idrott, det blev när man hängde med kompisars kompisar mest.

Riktigt fast i klubbsympatierna, jag menar med den  grundläggande oföränderliga övertygelse som jag numera har, blev jag nog inte förrän under en intensiv hockeyperiod under de sista åren av 70-talet.  Det var Olle, som jag lärde känna i den akademiska svängen, och som var fjärdeterminare på JH när jag gick första, som drog med mig, och det blev många vändor till Hovet där under några år.

Sympatierna kristallklara

Men egendomligt nog, med tanke på att fotbollen egentligen alltid varit mitt helt dominerande intresse i saken, var jag då fortfarande inte särskilt ofta på Stadion.
Det hände, men det var sällan.

Kvaldramat mot Gais följde jag på radio (och på jobbet) och SM-finalerna mot Malmö på TV. Sympatierna var kristallklara men det praktiska utövandet av engagemanget fortfarande begränsat.

Det där var ju också småbarnsåren, det spelade förstås in.

Och även nästa period av mer intensivt supporterskap – den som fortfarande pågår – innehöll en stor dos  hockey. Det var när jag började gå med äldste sonen, fortfarande kanske bara någon match per säsong – vi såg alltid DIF-MoDo, det blev ”vår match” - men i alla fall, och vi började också gå oftare och oftare på Stadion och även en och annan lokal bortamatch – jag tror aldrig jag har frusit så på fotboll som en gång på Nacka IP.

Här nånstans blev det i alla fall fyra-fem matcher per säsong – det stod inte länge på förrän sonen önskade sig säsongskort i julklapp (och fick det) – under det ofta lugubra 90-talet när lagets prestationer gick upp och ner på värsta jojo-vis.

Larssons hån

Vid en av nedgångarna, när man åkte ut 1996, uttalade sig dåvarande fotbollshöjdaren Gunnar Larsson i radio och sade att det var då för väl, ett sådant lag med dess usla supportrar ville man verkligen inte ha i allsvenskan.

Det tyckte och tycker jag var ett väldigt olämpligt uttalande för en person i hans position, och fortfarande motvalls bestämde jag mig för att hädanefter vara en riktigt aktiv motgångssupporter.

En sådans plikt är förstås att gå på alla matcher han kan – mitt vaktlistejobb gav vissa problem men har å andra sidan under en period givit mig möjligheter att gå som text-TV:s match-rapportör. 

Det var nämligen under en period skakigt med matchrapporteringen till målservicen från ett par arenor,  av vilka Stadion ett par km från TV-huset löjligt nog var en, och det skadade aldrig att ha en rapportör på plats.
Ett par gånger, inte många men några, har jag på så vis räddat rapporteringen till sidan 377.

Och på den vägen är det. 

Motgångssupportens ansvar begränsas till hemmamatcher, det är sen gammalt, men det var länge sedan jag missade en sådan om jag var i stan, ledig och rimligt frisk.
Serie, cup eller försäsong. Ack den nariga kylan på Stadshagen!

Bortamatcher (bortom Grimsta, Södertälje och sådana ställen) är betydligt glesare, jag är lite för gammal för klackresor, och det är rätt långt ibland. 

Men jag har varit på Olympia och på Parken i Norrköping, och i Hudiksvall (i cupen) och sommarn -18 hängde jag på ett byggstaket utanför Studenternas (utsålt, faktiskt), och såg Kadewere göra fyra.

Ja, och sen går jag numera inte på derbyn. Eller på matcher mot roddklubben. Men det är en särskild historia. Nerver. Och humör.

En annan gång.

Novemberbilden

Det är inte så mycket att säga om saken.

Dimman finns där, vägen leder framåt, sikten går mot noll.

Det finns de som säger att det alltid är så, och att tankarna om att man ibland ser klarare 

är just bara tankar, konstruktioner, önskningar.

Det är en meningslös invändning, förstås

Om det är sant att vi egentligen inget kan se, så är det ju egalt vad vi inbillar oss.

Då är friheten total.

Men jag tror för min del ändå att det växlar

Ibland tätnar dimman, ibland klarnar sikten

Det förändras, förskjuts, går över och går in i

Och att övergången mellan oktober är en tid av siktlöshet

är knappast en nyhet för någon av oss

Att vägen förlorar sig i en framtid som kan vara mycket nära

är så självklart att inga bilder behövs för att göra det mer tydligt

Bildens uppdrag är inte heller att tydliggöra eller förklara

Den är bara ett försök att hitta tröst

Här, i denna tid, i dimman, siktlösheten, väntan på det mörker

som kommer att sluka oss

Det viktiga nu är inte dimman

Utan vägen

                                                                                             Jylländska höjdryggen