Så var det slut på abonnemanget.
Efter ett antal år uppe på tredje raden, så småningom nedflyttade till något bekvämare platser på den andra, har vi nu fått säga adjö,
Inga rena opera-abonnemang mer och inga fasta platser i höst, och hur det sedan blir ute i Gasklockan, och när det så småningom kan bli dags att flytta tillbaka till Gustav Adolfs torg, det får den se som lever då, och eventuellt är intresserad.
Så i går var sista kvällen med gänget.
Och den gångna tiden sjöngs ut i stor stil.
Det var Madama Butterfly som var den första opera vi såg när vi började gå regelbundet tillsammans, och det blev Cio-Cio San, i Isabella Matulas gestaltning som stod för slutpunkten för den här perioden.
Hennes kraftfulla version av Un bel di vedremo var en av de bästa jag har hört, och youtube-versionen ovan (från Mannheim) ger bara en blek avbild, faktiskt.
Öht en mycket bra insats; även om hon kanske inte ser ut som man tänker sig en spröd japansk tonåring så glömmer man det snabbt för sångens styrka och skådespelandets självklarhet.
Intensiv teater
Det är en helt ny uppsättning, jämfört med dem vi sett på samma scen förut, och det skall sägas direkt, det är inte bara fru Matula som imponerar - det är riktigt bra teater det här, och skarpa sångarinsatser överlag - Karl-Magnus Fredrikssons återhållne lite bortkomne Sharpless är ännu ett exempel på hans förmåga att med kroppsspråk föra till en dimension till sången.
Alltid pålitlig, den mannen.
Och det var sällan jag hörde Kapellet (eller någon annan orkester) ta så väl vara på de olika ledmotiven och återkommande fraserna som Puccini leker med och låter karakterisera både personer och situationer.
Just teateraspekten är påtaglig. Det är långt långt ifrån karikatyrbilden av operasångare som går fram till scenkanten den ene efter den andre och levererar arior och inhöstar applåder (den enda applåden under själva handlingens gång kommer fullt välförtjänt efter den fläckfria leveransen av Un bel di. För oss som just varit på Oslo-operan och hört publiken applådera som på nummerrevy i Figaro var det en lisa).
Intensivt, var det ord som mitt sällskap använde.
Men det är också tydligt att regissören Sofia Jupither och ensemblen har tänkt.
Hur skall detta ses och upplevas, vad är det som skall ske, vilka känslor visas?
Butterfly går sönder
Det vi får se och uppleva är en Butterfly som i ovanligt hög grad går sönder, helt enkelt bryter samman och går in i sitt eget inre. Inte den starka men nästan intill besatthet övertygade Butterfly, inte den kämpande, utan en trasig kvinna på väg in sin egen verklighet.
Och så den paradox detta sedan ger när hon till sist tar sitt liv och detta på något absurt vis nästan framstår som resultatet av ett återvändande till verkligheten.
Och Pinkerton som alltid ynklig, men här mer än genomsnittligt.
Den vackra kärleksduetten som avslutar första delen känns svårare än någonsin att få ihop med resten av hans göranden.
Och yttranden.
(Inledningsvis tyckte jag att han försetts med en Pete Hegseth-mask, men det var nog ett fantasifoster byggt på en allmän bild av fega US-amerikaner med militär anknytning och trassel i Asien.)
Ukrainske Dmytro Popov gör som övriga en fin insats.
Intressant parallell
En intressant parallell till måndagens Figaro i Oslo var användningen av ensorts sidofigurer i mer eller mindre självständiga "handlingar vid sidan av handlingen" i rum vid handlingens utkant; i Oslo oftast liksom dubblerade eller trefaldiga upplagor av huvudfigurerna, i Stockholm snarare tjänare eller förbipasserande eller ej närmare presenterade bifigurer.
I båda fallen förvandlades scenen till något som liknade en triptyk.
Hur mycket det tillför till upplevelsen kan man förstås ha delade meningar om.
Helt meningslös, utan diskussion, var däremot för mig den utdragna scenen med US-amerikanska sjömän som besöker prostituerade. där Cio-Cio Sans grannhus plötsligt förvandlats till bordeller, mot bakgrund till ett orkester-mellanspel, som kändes förlängt för att verkligen få dra ut på scenen.
Jag tänker att den som inte redan ser att dramat utspelar sig mot en fond av västerländsk imperialism och kolonialism, i manlig (militär) gestalt där människor utnyttjas och slängs åt sidan, den har visst inte hängt med i handlingen, och kommer knappast att fatta mer av detta sånglösa avbrott.
Men bortsett från denna skönhetsfläck en strålande avslutning på säsongen och på abonnemanget!
Utan textmaskin mot undergången - Melancholia
En chans till - Jolanta & ja
Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)
Tristessa - Extra allt!
Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar